stern grefve G. af W." (i "Svenska akad:s handl. ifrån år 1886", 3:e d., 1889). 3. Nils Erik Vilhelm af W., den föregåendes brorson, diplomat, friherre 1853 på samma gång som fadern (efter dennes äldre broder Karls död) Nils Joakim af W. (f. 1780, kansliråd, riksheraldiker, redaktör 1831--32 af "Post- och Inrikes tidningar", d. 1855), f. 8 nov. 1815 i Stockholm, d. 1 jan. 1887 i Sköfde, blef 1840 andre sekreterare i kabinettet för utrikes brefväxlingen och avancerade till ministerresident (i Washington, 1858--60) och envoyé (i Haag 1860--64 och Washington 1864--70). Sedan 1856 var han kammarherre. W. öfversatte texten till "Norma", "Regementets dotter", "Kärleksdrycken", "Lucie", "Kronjuvelerna" m. fl. operor och Byrons "Himmel och jord" (1879). 2. ^{C. H. H.} (^{S. C.}) Wetterstrand, Otto Georg, läkare, f. 14 sept. 1845 i Sköfde, d. 11 juli 1907, blef student i Uppsala 1862, med. kandidat där 1867 och med. licentiat vid Karolinska institutet 1871 samt var 1873--88 distriktsläkare i Adolf Fredriks församling i Stockholm. W. var den förste svenske läkare, som egnade sig åt den s. k. suggestiva psykoterapien, och han utgaf i detta ämne flera arbeten, bl. a. Der hypnotismus und dessen anwendung in der praktischen medicin (Wien och Leipzig, 1891). Många läkare, både in- och utländska, studerade hos W., hvilken som psykoterapeut åtnjöt europeisk ryktbarhet. ^G--s. Vettersö. Se Vättersö. Vetteryds hed. Se Tjörnarp. Wettin, borg vid Saale i nuv. preussiska reg.-omr. Merseburg (Sachsen), invid staden W. (3,042 inv. 1905). Efter denna borg (nu ruin) var en gammal dynastsläkt i Thüringen uppkallad, från hvilken samtliga till 1918 regerande sachsiska hus härstamma. Som dess stamfader gäller en grefve Dedo (d. 957), hvars son Dietrich stupade 982 i Kalabrien under kejsar Otto II:s strider med sarasenerna. En af hans efterkommande, Henrik, fick omkr. 1089 Meissen i förläning, och genom en släkting till denne, Konrad von W., den förste, som kallade sig efter borgen (1130--57), kom huset W. i ärftlig besittning af Meissen. 1423 förvärfvade Wettinerna hertigdömet Sachsen jämte kurvärdigheten. Se Sachsen, sp. 282 ff., och C. Posse, "Die Wettiner, genealogie des gesammthauses W." (1897). Vettisfossen, ett af Norges märkligaste vattenfall, i Aardal, Sogn, uppstår genom Morke-Koldedölaelvens fall utför en lodrät klippvägg af 260 m. höjd, hvarvid vattnet upplöses i ett fint moln. Som vattenmängden är obetydlig, gör forsen stundom vid långvarig torka ett mindre storartadt intryck. Vintertiden omges V. ofta till halfva sin höjd af ett isskal. Genom att stiga uppför Vettisgalderne kan man komma upp ofvanför fallet. ^{E. H.}* Vettius, romersk släkt, troligen af sabinskt ursprung. 1. Lucius V., riddare, medbrottsling till Catilina. -- 2. Caius V. Cossinius Rufinus var 315 stadsprefekt i Rom och blef 323 konsul. -- 3. V. Agorius Prætextatus, den föregåendes son och den ryktbaraste af släkten. Under den döende hellenismens tid var han en af den gamla religionens ifrigaste försvarare och vän till Symmachus (se d. o.). V. utsågs af kejsar Julianus till ståthållare i Achaia (Grekland) och blef 367 stadsprefekt i Rom samt senare pretorianprefekt i den prefektur, som bestod af Illyrien, Italien och Afrika. Han var designerad till konsul för år 384 och dog s. å., "djupt saknad af folket, högt ärad af senaten". Mycket rik, hade han ett praktfullt, af trädgårdar omgifvet palats på Eskvilinska höjden. Äfven i utgifna skrifter kämpade V. för sina åsikter. -- Ovisst är, om till denna släkt kan räknas V. Valens, som i 2:a årh. utgaf ett astrologiskt arbete. 1--3. ^{J. C.} Vettle härad. Se Vättle härad. Wett och wapen, ett nödmynt. Se Mynttecken, sp. 68 med fig. Vettoner, ett ganska betydande iberiskt fornfolk i Salamanca och Estremadura, granne till lusitanerna, tillsammans med hvilka de kämpade mot romarna. Bland deras bebyggda orter må nämnas Salmantica (Salamanca) och, vid Tajo, Cæsarobriga (Talavera de la Reina) samt Augustobriga (Talavera la vieja). Se bl. a. Götzfried, "Annalen der römischen provinzen beider Spanien" (1907), och F. Braun, "Die entwicklung der spanischen provinzialgrenzen in römischer zeit" (1909). ^{J. C.} Vettore l. Vittore [-t<over>å</over>re], Monte. Se Monti Sibillini. Wettst., vid växtnamn förkortning för österrikiske botanisten Rich. Wettstein v. Westersheim. Wettstein [-stajn], Johann Jacob, schweizisk protestantisk teolog, f. 1693 i Basel, d. 1754 i Amsterdam, gjorde långa resor till Paris, London, Cambridge, Genève m. fl. st. och jämförde öfverallt de nytestamentliga handskrifternas varianter. Han blef 1717 hjälppräst i sin födelsestad, men afsattes 1730 för irrlärighet och kallades 1733 till professor i kyrkohistoria vid remonstrantkollegiet i Amsterdam. Han är känd genom sin kritiska uppl. af N. T. (2 foliobd, 1751--52). Hans Prolegomena till N. T. utkommo 1730 (nya uppl. 1764 och 1831). Hans förkortningar för handskrifterna äro ännu delvis i bruk. Se K. R. Hagenbach, "Die theologische schule Basels" (1860). (^{Hj. H--t.}) Wettstein [-stajn], ritter Richard von Westersheim, österrikisk botanist, f. 30 juni 1863 i Wien, blef filos. doktor där 1885, professor vid tyska universitetet i Prag 1892 och i Wien 1898 med föreståndarskap för botaniska trädgården där. W. är i främsta rummet deskriptiv botanist och söker artskillnaderna ej blott i yttre kännemärken, utan äfven i arternas skilda utbredningsområden. Han har utbildat läran om årstidsskilda former inom en art (eller parallellarter, den ena under för-, den andra under eftersommaren; se Säsongdimorfism). Han är framstående systematiker. Inom de högre växterna ställer han monokotyledonerna högre än dikotyledonerna. Hans förnämsta arbeten inom nu berörda områden äro Monographie der gattung Euphrasia (1896), Grundzüge der geographisch-morphologischen methode in der pflanzensystematik (1898), Lehrbuch der botanik (1890--1911), Handbuch der systematischen botanik (1901; ny uppl. 1911) samt