153 Veuillot-Vevey 154 hus jämte Abd-el-kaders ett af de få, som tordes ge skydd åt de flyende till de franska truppernas ankomst. Efter återkomsten till Berlin 1862 verkade han som privatlärd. Han var en af sin tids förnämsta kännare af lefvande arabiskt språk, och särskildt låg det honom om hjärtat att belysa gamla testamentet med det moderna Palestinas och Syriens folklif, språk och seder. Han har i detta ämne publicerat flera afhandlingar i "Zeitschrift der deutschen morgenländischen ge-sellschaft", "Berliner zeitschrift fur erdkunde", "Zeitschrift íür ethnologie" och "Zeitschrift des deutschen Palästinavereins". Bland öfriga skrifter märkas Reìseberichte uber Hauran und die Tra-chonen mit karte und inschrijten (1860), Aus-gewählte griechische und lateinische inschriften gesammelt auj reisen in den Trachonen und um das Haurångebirge (i "Abhandlungen der Berl. akademie der wissenschaften", 1864), Sprach-liches aus den zeltlagern der syrischen wüste (i "Zeitschrift der deutschen morgeni, ges.", 1868), Die liebenden von Amasia. Ein Damascener schattenspiel, niedergeschrieben, übersetzt und mit erklärungen versenen (postumt utg. af G. Jahn 1906). W:s stora samling af arabiska handskrifter (ofver 2,000) inköptes af k. biblioteket i Berlin. H. A.* Domkyrkan i Wetzlar. (Till art. Wetzlar, 132.) Veuillot [vöjà], Louis, fransk publicist och klerikal partigängare, f. 1813, d. 1883, fick skaffa sig bildning på egen hand, började vid 19 års ålder skrifva i tidningar och ådrog sig genom sin häftiga polemik flera dueller. Han var i unga år en lättsinnig skeptiker, tills han vid ett besök i Rom 1838 under påskveckan rönte så starka intryck af de praktfulla religiösa ceremonierna, att han omvände sig till troende katolik och från denna stund egnade sig åt den påfviska hierarkiens försvar. Till en början skref han uppbyg-gelseböcker, religiösa romaner, t. o. m. psalmer. Han var byråchef i inrikesministeriet 1842-43 och därefter (1843-83) medarbetare i tidningen "Univers religieux", på hvilken han tryckte sin prägel och hvars hufvudredaktör han blef 1848. Med kraft och talang, men hänsynslöst och lidelsefullt förde han där krig på lif och död mot den fria undervisningen och universitetet, mot vetenskapen och framåtskridandet. Tidningen indrogs 1880, på grund af sin hållning emot Napoleon III:s italienska politik, men utgafs från 1867 ånyo af V. i samma anda. Vid vatikanska konsiliet 1869-70 var V. med i Rom och förstod att genom hotelser och denuncia-tioner skrämma det gallikanskt sinnade franska prästerskapet till att godkänna ofelbarhetsdogmen. Hans f ramfärd gillades alltid varmt af påfven och jesuiterna. På äldre dagar blef Y:s förr så pikanta och glänsande stil salfvelsefull och apokalyptisk. Bland hans arbeten märkas Rome et Lorette (med själfbiogra-fisk inledning, 1841; 11 :e uppl. 1864), Les libres penseurs (1848, flera uppl.), Le parfum de Rome (1861, flera uppl.) och Les odeurs de Paris (1866). V. utgaf själf sina Mélanges religieux, historiques, politiques et littéraires (18 bd, 1857-76); hans Correspondance utkom i 7 bd 1883-92. V. anses ha stått modell för hufvudpersonen i Augiers satiriska komedi "Le fils de Giboyer". Se arbeten om V., af hans broder E u g è n e V. (3 bd, går till 1869, 1899-1904), och Renault (1907). (R-n B.) Weule [Wjle], Karl, tysk geograf och etnolog, f. 29 febr. 1864 i Alt-Wallmoden (Goslar), blef 1899 professor i etnografi vid universitetet i Leipzig. Han företog 1906-O? en forskningsresa i det inre af Afrika. Efter återkomsten tillträdde han platsen som direktör för Leipzigs etnologiska museum. Sin vetenskapliga bana inledde W. med en aíh. of ver ett rent geografiskt ämne (Beiträge zur morpliologie der flachküsten, 1891), samtliga hans öfriga skrifter ha emellertid rört sig inom etnologiens område. W:s vetenskapliga produktion är icke omfattande, men han har gjort mycket för att popularisera sin vetenskap genom handböcker och öfversiktliga studier öfver något etnologiskt specialproblem. Bland hans skrifter märkas Die kultur der kulturlosen (1910), Kultur-elemente der menschheit (1911), Leitfaden der völkerkunde (1912), Die urgesellschajt und ihre lebensfürsorge (s. å.), Vom kerbstock zum alpha-bet (1915) och Der krieg in den tiefen der menschheit (1916). ' A.N-d. Veurne [vörne], flå. Se F u r n e s. Veuve Cliquot [vöv klikå], vinsort. Se C l i q u o t. Vevelstad, härad och socken under Tjötta pastorat vid mynningen af Vefsnfjorden, på dess sydsida, Nordland, Norge. 520 ,?s kvkm. med 1,088 inv. (1918). Jordbruks-och fiskedistrikt. Höiholms-tinderne i s. ö. (1,100 m.). K. G. G. Vevey, Vevay [vQvä'], ty. Vivis, stad i schweiziska kantonen Vaud, 18 km. ö. s. ö. om