Weyssenhoff-Whately 164 skildt i etydgenren och i sina Allegri di bravura, bearbetade dessutom kämpavisor, utgaf en koralbok, som länge begagnats, samt gjorde sig synnerligen beundrad som improvisatör på orgel och piano. W. var en personlighet med fin bildning och uppbars af hela nationen vid sidan af den vittra guldålderns mästare. Han fick professors titel 1816, tonsättargage 1819 och kallades af universitetet till hedersdoktor 1842. Från 1830 var han led. af Mus. akad. i Stockholm. Hans af H. Y. Bissen mod. bronsbyst restes 1866 på Frue pläds i Köpenhamn. Jfr K. Thrane, "Danske komponister" (1875), och Berggreen, "C. E. F. W:s biographie" (1876). A. L. (E. F-t.) Weyssenhoff, J ó z e f. polsk författare, baron, f. 1869, var 1891-96 redaktör af tidskr. "Biblio-teka Warszawska". Hans romaner Zareczyny J ana Belskiego (J. Belskis förloíning, 1894), Za bl$lti-tami (Bortom de blå ängderna, 1894), Zywot i mysli Zygmunta Podfilipskiego (Z. Podfilipskis lif och tankar, 1898), Sprawa Dolegi (Dolegas mål, 1902), Syn marnotrawny (Den förlorade sonen, 1904), Dni polityczne (1906), ünja (1910) och Hetman (1911) äro delvis påverkade af Anatole Frances ironiska stil och kännetecknas af stark satir i den moderna samhällsskildringen med psykologisk trohet. Hans berättelsecykel Soból i panna (1911) erbjuder någon likhet med Turge-nevs "En jägares dagbok". A-d J. Wezel [ve'tsel], Johann Karl, tysk författare, f. 1747, d. 1819, teaterdiktare i Wien, vardt 1786 obotligt vansinnig. Hans romaner, bland hvilka de bästa äro Lebensgeschichte Tobias Knauts (4 bd, 1773-76) och Hermann und Ulrike (4 bd, 1780), innehålla många drag af uppfinning, fin iakttagelse och lyckad komik samt återspegla "sturm-und-drang"-periodens stämningar. I komiska och satiriska dikter närmade han sig Wieland. Han skref äfven lustspel i Marivaux' stil (4 bd, 1778-87), bearbetade, i täflan med Campe, Defoes "Robinson" och polemiserade mot Fredrik den store i Ueber sprache, wissenschaft und geschmack der teut-schen (1781). (R-nE.) Vézelay [vesalä], stad i franska dep. Yonne, vid ett tillflöde till Seines biflod Yonne. Omkr. 900 inv. V. var under medeltiden en blomstrande vallfartsort och handelsplats med mer än 10,000 inv., men är nu afsigkommet och af intresse endast genom sin klosterkyrka från 1100-talet, en af den franska medeltidsarkitekturens märkligaste byggnader. A. N-d. Vezeliò [-litj], Aleksi. Se Serbokroatiska litteraturen, sp. 157. Ve^enkov. Stojan (S t o j a n - K a l f a), ma-cedonisk fribytare, f. 1834, d. 1893, deltog lifligt i den bulgariska frigörelsen i Macedonien, organiserade på 1870-talet i Belgrad sydslaviska kommittéer och fängslades af turkarna under serbisk-turkiska kriget 1876, men benådades genom ryska diplomatiens bemedling. Efter Berlinkongressen 1878 ledde han resningen i Macedonien och häktades åter, men frigafs på yrkande af det engelska sändebudet och dog i Odessa. A-d J. Vézère [vesar], biflod från h. till Dordogne i södra Frankrike, har sina källor på Millevaches-platån (dep. Corrèze), upptar från v. Corrèze samt förenar sig vid Limeuil (dep. Dordogne) med floden Dordogne. Längd 192 km., hvaraf 65 km. segelbara. A. N-d. Vezir. Se Vesir. Vezzoso [vetså'så], it., mus., srnåtäckt, smeksamt. Veöy, härad och pastorat omkring mellersta delen af Eomsdalsfjorden, strax s. om Molde. Norge. 247,i4 kvkm. med 2,462 inv. (1918). Jordbruksdistrikt. K. G. G. V. F., förkortning för lat. vive }elix (lef lycklig!); för vivus fecit (lät göra. medan han lef de). v. gr., förkortning för lat. verbi gratìa, till exempel. Vhael [val], Barthold, präst, skriftställare, f. 1667 i Uleåborg, d. 1723 i Stockholm, blef student 1684, collega superior vid Vasa trivialskola 1692, pastor vid det till Kiga förlagda österbottniska regementet 1694 samt kyrkoherde i Ilmola 1699. Under Stora ofreden flydde han till Sverige. Han tillfångatogs 1717 i öfver-torneå af ett strof vande kosackparti, men förordnades sedermera till predikant för de i ryska armén tjänande tyskarna och därefter till kyrkoherde i Vasa och prost i Österbotten. Efter fredsslutet (1721) återtog han sin kyrkoherdebefattning i Ilmola. I en finsk "runo" uttalade han 1714 finska folkets önskan och hopp om Karl XII: s återkomst till riket. Han författade af ven en finsk språklära, Grammatica jennica (tryckt 1733). Om släktnamnets skrifsätt och uttal se "Hist. dikakauskirja", 1919. M. G. S. Whaleback [wéYlbäk; af eng. wliale, hvalfisk], skpsb. Se Däck, sp. 1197. Whalsay [>å'lse], en af Shetlandsöarna (se d. o.). Whampoa [w?mpá?^?], hamn. Se Kanton, sp. 829. Wharton [o^tn], Thomas, engelsk anatom, f. 1610, d. 1673, blef 1647 med. doktor i Oxford, bosatte sig i London samt utöfvade där en mycket omfattande verksamhet som praktiserande läkare. Samtidigt sysselsatte han sig också med anatomiska studier, särskildt Öfver körtlarnas och nafvelsträngens byggnad. Efter honom ha under-käksspottkörtelns utförsgång och den slemmiga väf-naden i nafvelsträngen fått sina namn. W:s anatomiska undersökningar äro utgifna under titeln Adenographia sive glandularum totius corporis descriptio (1656; flera uppl.). R. T-dt. Whately OéYtli], K i c h a r d, engelsk teolog, f. 1787 i London, d. 1863, studerade i Oxford och blef 1825 president vid S:t Alban's hall där. Han tillhörde den frisinnade riktning inom episkopal-kyrkan, som kallas "broad church". Till följd af sina åsikter var han illa anskrifven hos de strängt ortodoxe. På samma gång låg han äfven i strid med den negativa kritiken med dess förkastande af bibelns under. Med användning af samma principer, som Hume tillämpat vid bedömandet af dessa, bevisade W. i en satir, Historic doubts relative Napoleon Bonaparte (1819), som väckte mycket uppseende, att Napoleon I aldrig existerat, utan var blott en myt. W. egnade sig med framgång äfven åt nationalekonomiska studier och utnämndes 1829 till professor i nationalekonomi i Oxford samt antog platsen för att, i den mån