197 Viatores-Vibe 198 för att med vederbörligt tillstånd uppbära understöd för fortsättande af lärda studier. Se därom Djäknepenningar och Sockengång. - Viätici-bref, skrifvelse, som ger någon rättighet att viaticera. - Yi?ticum, rättighet att viaticera; inom katolska kyrkan den åt en döende meddelade nattvarden (jfr Beaticum). - Y i a t i k a'n t, studerande, som viaticerar. Viatores. Se Ma gist rät u s, sp. 471, och Eomerska riket, sp. 755. Viau [via], Théophile de, fransk författare (ofta kallad endast med sitt förnamn), f. 1596, d. 1626, fick i Paris jesuiterna till fiender på grund af sin satiriska penna och sin kalvinska bekännelse. Anklagad som upphofsman till lättfärdiga poem, måste han vistas i landsflykt 1619-21, vardt anklagad ånyo och dömd till döden, men benådades med landsflykt. V-.s tragedi Pyrame et Thisbé (1617) är skrifven i det yppiga spanskitalienska concettimaner, som var på modet mellan plejadskalderna och Corneille. I sina oden och epistlar visar han ej sällan goda ingifvelser, och hans prosa (i försvarsskriften'Apolo<?ie, i Fragments d'ur?e histoire comique m. m.) är för sin tid framstående. Diktsamlingen Le parnasse satyrìque (1623) utgafs under Y:s namn. Y:s arbeten voro en tid bortåt mycket uppburna. De bilda inledningen till den preciösa litteraturriktningen. De ut-gåfvos i 3 bd 1626 (flera uppl.); bäst utg. af Alleaume. Se arbeten om Y. af Andrieu (1880) och K. Schirmacher (1897). (R-n B.) Viaud [via], Louis Marie Julie n, kallad Pierre Löt i, fransk romanförfattare, f. 14 jan. 1850 i Eochefort af en gammal hugenott-familj, åtnjöt först privatundervisning, genomgick sedan skolan i fädernestaden - sitt barndomslif har han be-skrifvit i Le roman d'un enfant (1890). 1867 inträdde han i flottan och företog sina första öfningståg i Stilla haf-vet, blef fänrik 1873, löjtnant 1881, kapten 1898 och kommendörkapten 1906. Under fälttåget i Tonkin blef han försatt i disponi-bilitet för några månader, emedan han i "Le Figaro" skrifvit några artiklar om de franske soldaternas grymhet vid intagandet af Hué 1883. Under pseudonymen Pierre Loti har han utgett ett stort antal romaner och reseskildringar från olika delar af världen, hvilka vunnit stor framgång - "Mön frère Yves" har utgått i minst 300,000 ex. - och öfversatts till många språk. De flesta af dessa skildringar äro autobiografiska, och deras icke minsta charm utgöres af den personliga ton, som hvilar öfver händelserna. Pierre Loti är en melankolisk epikuré, allt är för honom vanitas vanita-tum, grundtonen i hans berättelse är alltid elegiskt melankolisk, och ur denna pessimism söker han tröst i naturen och kärleken. Han hatar den europeiska civilisationen, men älskar det primitiva och exotiska. Han eger stor förmåga att sätta sig in i främmande folkslags seder och åskådningssätt och illusoriskt återge dem. Yerkan af hans arbeten beror icke minst på hans utomordentliga förmåga att beskrifva. Han tillhör den skola, som började med Rousseau och Bernardin de Saint-Pierre och fortsattes af Chateaubriand, Théophile Gautier och bröderna Goncourt. Men under det att Gautier endast förmådde återge ytan af tingen, förstår Pierre Loti. som ej blott är beskrifvare, utan af ven lyriker, att af ven frammana tingens själ. När man läst en roman af honom, har man illusionen att själf ha besökt landet. Själfva ramen i hans kärleksromaner är vanligen den, att en officer (Pierre Loti) ankommer till en främmande hamn, anlägger den där brukliga dräkten, gripes af en mer eller mindre sensuell kärlek till en af landets döttrar och efter en kortare förbindelse gripes af sin vanliga melankoli och reser vidare. Härunder får han tillfälle att måla sederna. Utom dessa kärleksromaner har han också skrifvit reseskildringar och berättelser ur sjömannens lif sådana som hans båda mästerverk Mön jr er e Yves (1883; "Min bror Yves", 1892) och Pëcheurs d'Islande (1886; "Islandsfiskare", 1887, flera uppl.). Hans förnämsta arbeten äro f. ö. Aziyadé (1879), Rarahu (1880; 1882 omtryckt under titeln Mariage de Loti', "Ungdom och kärlek", 1888; ny uppl. 1916), Le roman d'un spahi (s. å.), Heurs d'ennui (1882), Les trois dames de la Kasbali (1884), Propos d'exil (1887), M:me Chrysanthème (1887; "Ett giftermål i Japan", 1888, flera uppl.), Japoneries d'au-tomne (1889), Au Maroc (1890; "I Marokko", 1890), Le Livré de la pitié et de la mört (1891), Fantome d'0rient (1892), Vexilée (1893), üne exilée (1893), Le matelot (1893; "Sjömannen", 1908; ny uppl. 1914), Le desert (1894; "Genom öknen till Jerusalem", 1895), Jerusalem (1895; "Jerusalem", 1895), La Galilée (1895; "Genom Galiléen", 1896), Ramuntcho (1897; "Eamunt-cho", 1897), Figures et choses qui passaient (1898), Rapport sur les prix de vertu (s. å.), Reflets sur la sombre route (1899), Les derniers jours de Pékin (1902), L'Inde sans les anglais (1903), Vers Ispahan (1904; "Till Ispahan", (1904), La troisième jeunesse de m:me Prune (1905; "Fru Plommons tredje ungdom", 1905), Les désenchantées (1906; "De uppvaknande". 1906; ny uppl. 1917), La mört de Philae (1909), La Turquie agonisante (1913), La grande Bar-barie (1915) och La mört de notre chère France en Orient (1920). Dessutom har han skrifvit dramerna L'íle du reve, idylle polynésienne (1898), Judith Renaudin (1898), m. fl. Hans Oeuvres complètes utkommo i 9 bd 1893-1906. Y. invaldes 1891 i Franska akad. och tog 1892 inträde. J- M. Vibe. 1. Peder Y., dansk diplomat, d. 1658 i Trondhjem, son till en borgmästare i Köpenhamn, var tre år i franske konungens tjänst och blef 1627 dansk agent och 1629 resident i Frankrike. 1634 erhöll han såväl danskt som franskt adelskap. Y. var 1635-43 dansk resident i Stockholm. Han beklädde 1648-55 posten som "rentemester" och motarbetade efter yttersta förmåga Korfitz Ulf eld. - 2. Mikael Y., den föregåendes systerson, f. 1627, d. 1690, upptog moderns släktnamn, studerade nästan oafbrutet i utlandet 1646-63