Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viborg. 2. Stad i Karelen, Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
underhåller här 3 åtta-klassiga gosslyceer (l
svenskt) och 2 fem-klassiga flickskolor (l svensk);
dessutom finnas 2 privata åtta-klassiga samskolor samt
navigationsskola och industriskola. (1641- 1710 fanns
i V. ett gymnasium, som 1725 fick en fortsättning
i Borgå gymnasium.) Folkskolorna besöktes (1919) af
2,157 elever. I staden utkomma 5 dagliga tidningar (l
svensk). Antalet personer underhållna och understödda
af den kommunala fattigvården var (1919) 782 eller
2,6 proc. af stadens hela folkmängd; kostnaderna för
fattigvården belöpte sig till 970,923 mark (32 mark 32
penni per inv.). I staden finnas en svensk, en finsk
och en tysk ev.-luthersk församling, hörande under
Nyslotts stift, samt en grekisk-katolsk församling.
l-2. O. B-n.
Vid tiden för Tyrgils Knutssons
härnadståg mot ryssarna 1293 påbörjades anläggningen
af ett slott eller fäste på en liten holme uti
innersta hörnet af viken. Viborgs hus (om betydelsen
af namnet V. se V i) blef stödjepunkten för svenska
väldet i dessa trakter och under århundraden rikets
förnämsta värn emot Ryssland; det var under den
senare medeltiden rikets förnämsta fästning näst
Stockholm. Bland de mäktige höfvitsmän, genom
sin administrativa myndighet och afståndet från
hufvudstaden nästan oberoende, som innehade Viborgs
hus, må nämnas Bo Jonsson Grip, Kristiern Nilsson
(1417-42; se om hans höfvitsmannatid Vasaätten,
sp. 763-766), Karl Knutsson (1442-48), före sin
tronbestigning, Erik Axelsson Tott (1457-81), Knut
Posse (1495-97), som tappert tillbakaslog ryssarnas
stormning 30 nov. 1495 och blifvit ryktbar för den
"viborgska smällen" (se därom Posse 1), och Sten
Sture d. ä. (1497-99). Tott torde ha uppbyggt
en del af slottsvåningarna. Den större omsorg,
som alltmer egnades stadens befästande, minskade
slottets betydelse, ehuru visserligen under Gustaf
I:s, Erik XIV:s och Johan III:s regeringar stora
ansträngningar gjordes för dess försättande i godt
skick. Men redan på 160O-talet skildras det i både
officiella och enskilda skrifvelser såsom tämligen
förfallet, och det är numera, efter särskilda
eldsvådor och ytterligare vanvård, en imponerande,
delvis väl bibehållen ruin. Slottet egdes till
1918 af ryska militärstyrelsen. Byggnadsformen
är en irreguljär fyrhörning, afsmalnande något i
längdriktningen, mot s. ö. Midt öfver den längre
kortväggen, den mot n. v., samt framspringande
något från dess grundlinje, reser sig det väldiga
S:t Olofstornet, slottets fastaste del, hvilket
med flera våningars höjd öfverskjuter den öfriga
slottsbyggnaden och upptill slutar åttkantigt. Framför
S:t Olofstornet samt nedanför den branta backe,
hvarpå tornet och slottsbyggnaden ligga, utbredde
sig mot n. v. "förborgen", omsluten parallellt
med strandens kroklinje af höga fästnings- och
magasinsmurar. Rundtom slottet och förgården löpte
utmed stranden den nästan brant i sjön stupande
vallen. Själfva slottsbyggnaden höjde sig genom 3-4
våningar och hade på sin sydöstliga och sydvästliga
fasad tre utbyggnader, af hvilka det i slottets
södra hörn belägna runda tornet är särskildt
anmärkningsvärdt såväl för de i detsamma befintliga
rummens vackra stjärnhvalf som för de afbildningar
af Tottska och Stureska vapnen, hvilka där
varit förefintliga och ända till senaste tid förtäljt
om slottets byggnads- och forntid.
Icke långt efter slottets anläggning uppstod troligen
en köping i dess närhet (det s.k. Gamla Viborg på det
1 1/2 km. n. om slottet belägna Mon Repos’ egor). Under
1300-talet talas om staden V., men den erhöll
egentlig stadsrätt först 1403 och låg säkerligen på
sin nuv. plats s. om slottet. Sannolikt under Erik
Axelsson Totts tid, på 1470-talet, började staden
omges med murar. Befästningsarbetena fortsattes,
ända till dess riksgränsen genom Stolbovafreden
flyttades längre åt ö. Erik XIV påbörjade och Johan
III fullbordade en befästningsfyrkant åt ryska sidan,
den s.k. Ny-befästningen eller I-vallen, inom hvilken
en stor mängd borgare bosatte sig och hvilken under
1600-talet jämte Siikaniemi (norra förstaden) och
Pantsarlaks liksom den egentliga staden räknades
till kommunen. Johan III anlade äfven ett blockhus
på Siikaniemi, och 1588 börjades uppförandet af en
bastion enligt italienska maneret. 1594 härjades
V. af en ödeläggande vådeld, som t.o.m. skadade
fästningsverken. Sedan hertig Karl 1599 intagit V.,
blef det åter fart i befästningsarbetena både kring
staden och vid slottet, och 1604 var anläggningen "i
full defension", men så vidlyftig, att 6-7 tusen mans
besättning erfordrades. Sedan Sverige förvärfvat
Kexholm och Nöteborg, förlorade V. i militär
betydelse, och dess befästningar underhöllos sedermera
blott nödtorftigt; ja, under stadens af Per Brahe
anbefallda och af ingenjör And. Torstensson från 1639
utförda reglering fingo de t.o.m. förfalla. 1653
afbrann V. än en gång. 1676 iståndsattes såväl
stadsbefästningen som slottsvallen. 1681 bestämdes,
att I-vallen skulle förstärkas och förses med
flera verk mot sjön. 1694 voro befästningarna så
förfallna, att man med häst och släde kunde köra
in genom rämnorna i mur och vall. Först 1703 fick
V. emellertid egen fortifikationsstat, och från
1704 började förstärkningsarbeten enligt Stobæus’
dessein att utföras. Efter att segerrikt ha
utstått flera belägringar, såsom 1411, 1495, 1555
och 1556 samt 1706 eröfrades staden och slottet
af ryssarna 13 juni 1710 genom en kapitulation,
hvars villkor af ryssarna likväl icke höllos,
samt efter en belägring, som varat från 22 mars och
hvarunder staden och slottet med synnerlig tapperhet
försvarats af Magnus Stiernstråle (se denne). 1711
hotades V. af svenskarna. I st. f. de förstörda
Siikaniemi och Pantsarlaks uppstodo under 1700-talet
förstäderna Slobodden 1. Petersburgska förstaden i
ö. och Viborgska förstaden i n., på västra hörnet
af den s.k. Slottsholmen (hvilken ej bör förväxlas
med den lilla holme, på hvilken slottet ligger). På
södra sidan af Slottsholmen anlades under kejsarinnan
Annas regering (1730-40) fästningsverken Kron S:tæ
Annæ, numera öfvergifna. Genom ryska eröfringen
framkallades väsentliga förändringar i stadens
kommunala och merkantila lif. Den miste bl.a. sin
marknadsplats vid Lappvesstrand (Villmanstrand), där
borgarna förut under veckor köpslagit med Karelens
bönder, och till följd däraf nedsjönk utskeppningen
af skogsprodukter, stadens förnämsta exportvara,
till en obetydlighet. Industrien förföll. Rätts-
och undervisningsväsendet vanvårdades. Efter det
s.k. Gamla Finlands för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
