257 Vídalín-Vidame 258 ge en idé om orsakslagen, att t. ex. låta den geologiska eller klimatologiska kartbilden förklara näringskartan. V:s atlas har sålunda en mera omfattande ram än andra af likartadt omfång, innehåller såväl historiska som fysiska och politiska kartblad; vid det geografiska studiet har den blifvit en klassisk och oumbärlig uppslagsbok. En annan betydande insats i den franska geografiska forskningen gjorde V., då han 1891 uppsatte "An-nales de géographie", alltjämt en af världens ledande facktidskrifter. Där har han äfven publicerat en rad uppsatser särskildt behandlande problem, tillhörande den historisk-ekonomiska geografiens område. En af de intressantare är den postuma Les grandes agglomérations humaines (1918). V:s produktion tilltog f. ö. med åren; den rörde sig förnämligast inom den historiska geografiens ämnessfär (Les voìes de commerce dans la géographie de Ptolémée, 1896, Note sur Vorigine du commerce de la soie par mer 1897, La rivière Vincent Pinzon, étude sur la cartographie de la Guyane, 1902 m. fl.), men äfven för hemlandets geografi har V. varit banbrytare (Tableau de la géographie de la France, 1903; ny uppl. 1908). Hans sista arbete blef La France de V Est (Lorraine-Alsace) (1917). V. har icke verkat epokgörande genom några betydande direkta forskningsresultat, men hans inflytande som lärare har varit genomgripande. Hans förtjänst är det, att en rad unga geografer vuxit upp i Frankrike, hvilka kunnat föra forskningen vidare utefter linjer, som mästaren antydt, men där han med sin själfkritik icke förmått eller medhunnit göra nybyggnaden. Det har sagts, att de nuv. universitetsprofessorer i Frankrike, som icke äro lärjungar till V., höra till undantagen. Sedan 1906 var han led. af Institutet. Se L. Gallois och de Martonne, "P. V." (1910), och L. Gallois i "Annales de géographie" 1918. A- N-d. Vídalín. 1. ArngrímurJónssonV., kallad Arngrimur læröi ("den lärde"), den nyare isländska lärdomens fader, f. 1568 i VíÖidalur (hvarefter ätten kallade sig Vídalín), d. 1648, studerade 4 år i Köpenhamn samt blef 1589 rektor vid den lärda skolan i Hólar, i hvilken befattning han kvarstod till 1598, och 1590 kyrkoherde på Melstadur i Húnavatnss†sla. 1596-1628 var V. vikarie (officialis) för den sjuklige biskop GuÖ-brandur Thorláksson och sålunda stiftets verklige styresman. På danska regeringens uppdrag uppspanade V. fornisländska handskrifter och öíver-satte dem till latin för den kunglige historio-grafens räkning. Flera handskrifter nedsände han äfven till sina danska vänner Worm och Resen i Köpenhamn (t. ex. den viktiga codex Wormianus af Snorres Edda och Vatshorns handskrifter af 14 islänningasagor). V:s latinska öfversättningar äro ofta af stort värde, då originalen till somliga af dem gått förlorade vid Köpenhamns brand 1728 (så t. ex. Sköldungasagan). V:s viktigaste egna skrifter äro författade på latin. Den första bland dem var Brevis commcntarius Islandiæ (1593), sedermera omarbetad och utvidgad till Crymogæa, sive rerum islandicarum libri tres (Hamburg, 1609), en ännu icke föråldrad, liflig och sakrik framställning af Islands geografi, etnografi, historia och litteratur. Emot en tysk, Blef ken, som skrifvit nedsättande om Island och dess folk, utgaf han Anatome Tryckt den ß/4 21 Bleßenìana (1612), hvilket arbete innehåller många ytterligare upplysningar i ämnet. Det i Holland tryckta Specimen Islandiæ historicum (1643) lämnar en öfversikt öfver Islands historia. Därjämte skref han en liten bok, Grœnlandia, som innehåller åtskilliga i annaler och sagor förut spridda underrättelser om den nordiska kolonisationen på Grönland. V. var äfven skald, både på latin och isländska, samt utgaf en samling predikningar (1619). Hans bref till den danskö antikvarien Oluf Worm finnas tryckta i "Olai Wormii et ad eum doctorum virorum epistolæ" (1751). Personligen högmodig och härsklysten, var V. illa omtyckt af sina landsmän. Men genom sin vetenskapliga verksamhet, som gjorde honom känd och högt skattad i utlandet, gjorde han sig mycket förtjänt om fosterlandet. Med full rätt kan han betecknas som upphofsman till den isländska renässans, som satt så djupa spår äfven i Danmarks och Sveriges kulturhistoria. Litt.: Poestion, "Isländische dichter der neuzeit", Th. Thóroddsen, "LandfræÖissaga Islands I" (äfven tysk uppl. "Geschichte der isländischen géographie"). Kr. Kålund, "Studier över Crymogæa" (i "Arkiv f. nord. filologi", 1907). - 2. Jon Thorkelsson V., den föregåendes sonson, isländsk biskop, f. 21 mars 1666, d. 30 aug. 1720, student 1687 och teol. kandidat 1689, blef 1697 medhjälpare åt biskopen i Skálholt och 1698 hans efterträdare. V. var i synnerhet utmärkt som predikant och som biskop mycket nitisk och myndig. Hans postilla, ett i språkligt hänseende framstående verk, har fortlefvat intill våra tider. •- 3. P á 11 Jonsson V., dotterson till V. l, f. 1667, d. 1727, sin tids ypperste juridiske författare1 på Island, var 1690-96 lektor vid den lärda skolan i Hólar. hvarefter han blef sysselman 1697 och lagman 1705. Som k. kommissarie reste han tills, med Arne Magnusson genom Island 1702-12 för att utarbeta en ny jordebok (sedermera afslutad af V.) och utreda en mängd därmed sammanhängande rättsfrågor, hvilket uppdrag likväl ådrog honom själf en hel hop tvister. Af V:s papper ut-gafs 1768 en liten skrift om Islands uppkomst och 1846-54 Skyringar yfir fornyrdi lagbokar (4 bd), en rad monografier öfver dunkla och föråldrade uttryck i Jónsbók (se d. o.) m. m. En samling dikter utgafs 1897. 1. (R. N-g.) 2 o. 3. E. Ebg. Vida'ls reaktion (Vidal-gruberska reaktionen), med. Se B a k t er i o l o g i, sp. 723, Gruber, M., och W i da l, G. F. I. Vida'1 y Valenciano [i -thia;nå], E du ar do, spansk dramatiker, f. (årtalet ej kändt) i Villa-franca del Panadés, d. 1899, skref både på kastil-janska och katalanska, och hans första drama, Tal faras tal irobarás (uppf. 1865 i Barcelona) vann stort bifall. De därefter i rask takt följande väckto ej samma erkännande, som kom hans första drama till del. V:s förnämsta arbeten på katalanska äro Qui tot ho vol tot ho per ó la festa en 1'hermita, Un beneit de Jesucrist, Qui juga no dorm, Cada hu per hont la enfila, Tal hi va que no s'hocreu, L'a$c den Mora, Ben vingut sia och A sort y ventura (jfr Katalanska litteraturen, sp. 1253). V. skref dessutom några zarzuelas och en del poesi samt var flitig medarbetare i dagspressen. Ad. H-n. Vidame [-da^mm], fr. (af mlat. mcedo'minus, 32 b. 9