255 Vidal-Vidal de Lablache rande historiska berättelser, till gcd del hämtada ur Kaiés historia, i ett otympligt, hälft kyrko-slaviskt, hälft ryskt språk, som uppkallade Vuk och andra språkmän till kraftig opposition. Kedan hans första roman, Usamljenij junosa (';Den ensamme hjälteynglingen", 1810), med motiv från Kosovoslaget, blef mycket populär. Mest bekant blef hans roman Ljubomir u Elisijumu (1841). Hans folkliga berättelser, t. ex. Selim i Merima, voro affattade i medeltidens riddarstil. Y. skref af ven episka dikter, en serbisk historia (1833-37) och grammatik (1838) samt en vallfartsresa, Pu-tesestvìe v Jerusalim (1834). Hans samlade skrifter utgåfvos 1880. A-d J. Vida'l, P e i r e. provensalsk trubadur, som uppträdde omkr. 1175 och dog 1229. var invecklad i många kärleksäfventyr. tog korset och medföljde på det tredje korståget till Cypern. 1190. Hans dikter vittna om ett gladt och eldigt lynne samt lust för svårigheter i versifikationen. De omkr. 60 "cansós" och "sirventes", som finnas i behåll efter honom, äro utgifna af Bartsch 1857. Jfr af ven Kaynouard, "Choix des poésies des trou-badours" (bd 3 och 4, 1821). Vida7! (V. de Cassis), Auguste Théo-dore, fransk kirurg, f. 1803 i Cassis. dep. Bouches-du-Rhóne, d. 1856, blef 1828 med. doktor i Paris, 1832 agrégé vid medicinska fakulteten, 1833 kirurg vid bureau central och 1839 kirurg vid Hòpital de Lourcine (för kvinnliga könssjukdomar). Han utgaf en lärobok i kirurgi, Traité de pathologie externe et de médedne opératoire (,1838-41; 5:e uppl. 1860), hvilken i sin af Bardeleben ombesörjda tyska form äfven i Norden allmänt begagnats som handbok i detta ämne. "Han var lika utmärkt såsom iakttagare, praktiker och skriftställare. Han framstod både genom uppfinningen af flere operationsmetoder och såsom diagnostiker, i synnerhet inom de af honom med förkärlek bearbetade könssjukdomarnas område. Han egde i högsta grad en kritiserande och polemiserande journalists egenskaper, var liflig och snillrik samt förstod att med en blick öfverskåda såväl det hela som enskildheterna hos ett spörsmål. Att han därjämte kunde arbeta strängt vetenskapligt, ådagalägga hans omfångsrika skrifter". R. T-dt. Vidal, Louis Antoine, fransk musikskriftställare, f. 1820 i Rouen, d. 1891 i Paris, lärjunge af Franchomme i violoncellspel, utgaf ett stort och rikhaltigt arbete of ver stråkinstrumenten, deras historia, tillverkare, virtuoser på dem och kompositörer för dem: Les instruments à archet (3 kvartbd, 1876-78, med gravyrer af Fr. Hillemacher). Han skref äfven La lutJierie et les luthiers (1889). Vida'l, Louis (kallad N a v a t e 1), fransk skulptör, f. 1831 i Nímes, d. 1892, egnade sig först åt anatomi, men blef blind och började då studera skulptur som elev af Barye. Han väckte stort uppseende genom ovanlig skicklighet i att modellera djur. Bland hans alster äro grupperna Tjur och Döende hjort (1863), Gazell och Döende häst (i artillerimuseum i Paris). Han utförde äfven porträttbyster, hvarvid han så länge med fingrarna berörde modellens ansikte, tills han kände dennes fysionomi, hvarefter han med mycken säkerhet åtargaf den i leran. (G-g N.) Wida'l, Georges Fernand Isidore, fransk läkare, f. 9 mars 1862 i Dellys (Algeriet), blef med. doktor 1889 på Étude sur Vinjection puerpérale, 1895 agrégé vid med. fakulteten i Paris och 1906 led. af Académie de médecine. Jfr Bakteriologi, sp. 723. R.T-dt. Vida'1, Paul Antoni n, fransk tonsättare, f. 1863 i Toulouse, fick 1883 stora Rompriset vid konsarvatoriet i Paris, blef sångmästare vid Stora operan 1892 och förste kapellmästare där 1906 samt är professor i ackompanjemang vid konserva-toriet. Han har komponerat pantomimer och baletter, operorna Guernica (1895), La Burgonde (1898) och Ramses (1900) m. m. Vidal de Lablache [delabla']], Paul, fransk geograf, f. 22 jan. 1845 i Pézenas (dep. Hérault), d. 5 april 1918 i Tamaris-sur-mer (dep. Var), erhöll sin första utbildning vid Ecole normale supérieure i Paris, vid hvilken skola sedan hans egen verksamhet förnämligast kom att knytas. Urspr. var Y. historiker, men sedan han 1867 som medlem af franska skolan i Aten fått tillfälle att besöka Orienten, väcktes alltmera hans håg för geografiska problem. De första resorna förde honom till Italien, Grekland, Mindre Asien, Syrien och Egypten. Efter återkomsten till Frankrike 1870 utarbetade Y. afh. Hérode Atticus, étude critique sur sa vie (1872) och De titulis junebribus graecis in Asia minore (s. å.). Efter en kort verksamhet i Ångers blef Y. kallad till professor i historia och geografi i Nancy 1872. Geografien, som dittills Frankrike rundt intagit en fullständigt underordnad ställning vid läroanstalterna, fick nu för första gången en idérik målsman. Från den geografiska vetenskapens förnyare i Tyskland, A. von Humboldt och K. Ritter, hade Y. tidigt erhållit impulser, under sin lärar-verksamhet underhöll han ständiga förbindelser med de båda banbrytarnas närmaste epigoner i samma land, Peschel, Richthofen och Ratzel. V:s litterära produktion var att börja med helt ringa; om sitt eljest högt skattade arbete États et nations de VEurope. Autour de la France (1889) har han yttrat, att det tillkommit alltför tidigt. Yid denna tid hade han dock mer än ett årtionde verkat som lärare i hufvudstaden, dit han blifvit kallad 1877 för att undervisa vid Ecole normale supérieure. Där stannade han till 1899, hvarefter han t. o. m. 1909 var professor i geografi vid Sorbonne. Sin geografiska undervisningsverksamhet nedlade dock V. icke härmed, han gaf kurser vid Ecole libre des sciences politiques ännu 1917. Största ryktbarhet vann Y. genom Histoire et géographie. Atlas general Vidal-Lablache (1894; ny uppl. 1909), som han grundligt förberedt genom utgif-ning af kartor för undervisningen på skilda skolstadier. Som sitt mål satte han att låta kartorna