261 Videant consules, ne quid detrimenti capiat res publica-Widegren 262 norra Ättika. På sina speciella forskningsområden, den äldre grekiska vaskunskapen samt de grekiska kulternas och grekiska religionens historia, gjorde W. själf-ständiga insatser af bestående värde. Redan med sin doktors-och docentafh., De sacris Troezeniorum, Hermionensium, Epi-dauriorum (1888) lämnade han med geografisk utgångspunkt ett värdefullt bidrag till de grekiska kulternas historia. Med större metodisk säkerhet och själfständigare grepp på ämnet upptog han i Lakonische kulte (Leipzig, 1893) en liknande undersökning. Samma område tillhör äfven uppsatsen In-schrift der lobakchen (i "Mittheilungen des deut-schen archäologischen instituts. Athenische abthei-lung", 1894), en längre inskrift, som lämnar en intressant inblick i de religiösa förhållandena i Aten under 3:e årh. e. Kr. I en rad uppsatser i in- och utländska tidskrifter lämnade W. dessutom viktiga bidrag till lösningen af de religions-historiska problemen i hufvudsaklig öfverensstäm-melse med den s. k. etnografiska skolans grundåskådning, från hvars öfverdrifter han dock höll sig fri. Bland dessa uppsatser kunna särskildt nämnas Mykenìsche götterbilder und idole (i ofvan-nämnda "Mittheilungen", 1901), Chtonische und himmlische götter (i "Archiv fur religionswissen-schaft", 1907), Grabspende und totenschlange (ibid., 1909), Folkskrock och primitiv religion (i "Nord. tidskr.", 1898), Fågeln med sprängörten (i "Fataburen", 1910). I samlingen "Främmande religionsurkunder i urval och öfversättning" (III, 1908) lämnade W. en serie karakteristiska prof på forngrekiskt religiöst lif och tänkesätt liksom på sin egen högst betydande öfversättningskonst. I Gercke Nordens handbok "Einleitung in die al-tertumswissenschaft" II (1910; 2:a uppl. 1912) behandlade W. grekiska och romerska religionen och lät såväl den primitiva folktron som det mera kultiverade fromhetslifvet komma till sin rätt. Den af W. 1894 med medel, som insamlats i Sverige, företagna ofvannämnda utgräfningen vid Afidna förde honom in på det arkeologiska forskningsfältet. I Aphidna in Nordattika (i ofvannämnda "Mittheilungen", bd 21, 1896) påvisade han tillvaron på den grekiska halfön af en med den mykenska odlingen samtidig, men af densamma oberörd inhemsk bronskultur, som inom facklitteraturen har fått namnet Afidnakulturen. I samma uppsats framlade och motiverade W. äfven en från de vid denna tid allmännast omfattade åsikterna om den geometriska stilen såsom en af dorerna vid deras invandring i Grekland medförd konststil väsentligt afvikande uppfattning. Enligt W:s mening, som alltmer trängt igenom, skulle de s. k. geometriska vasernas målade dekoration vara att betrakta som en naturlig utveckling af en under hela den mykenska perioden bland det underkuivade folket härskande "bondstil", scm efter den främmande mykenska feodala herrekulturens undergång åter kommit upp på ytan. På grund af studier af atenska nationalmuseets samling af geometriska vaser uppvisade han i Geo-metrische vasen aus Griechenland (i Tyska arkeologiska institutets "Jahrbuch", bd 14 o. 15, 1899, 1900) denna viktiga vasgrupps lokala differentiering och gaf den första systematiska klassificeringen af densamma. I Nachleben mykenischer orna-mente (i ofvannämnda "Mittheilungen", bd 22, 1897) fäster han uppmärksamheten på en rad mykenska ornament, som med ringa modifikationer öfvertagits af den geometriska dekorationsstilen på öarna i Egeiska hafvet, såsom Rhodos och framför allt Kreta, och i samma uppsats uppvisade han äfven, att mykenska ornament förekomma på föremål tillhörande Hallstatt-kulturen, en företeelse, hvars förklaring han sökte i handelsförbindelser, som Donaufloden förmedlade. I Gräberfunde aus Salamis (i ofvannämnda "Mittheilungen", bd 35, 1910) framhöll han, att gruppen af där beskrifna lerkärl representerar ett förstadium till den geometriska eller s. k. Dipylonstilens vasklass och gaf den därför namnet den pr'otogeometriska. I uppsatsen Die ältesten Dipylonvasen in Attica (i "Opuscula archeologica 0. Montelio dicata". 1913) sökte han uppvisa sammanhanget mellan Dipylonstilens äldsta skede och de yngsta utlöparna af de mykenska vasstilarna. W. erhöll 1889 Svenska akad:s mindre pris för en studie of ver Euripides samt var led. af Human. vet. samf. i Uppsala (1900) och Vitt. hist. o. ant. akad. (1915). L. K. VFdeant co^nsules. ne quid detrimernti carpiat res pu'blica. lat., "konsulerna må tillse, att staten icke tager någon skada". Se Konsul, sp. 881. Nu begagnas ej sällan uttrycket i bemärkelsen: "Se upp, det är något statsfärligt i görningen". Videbocken, zool. SeLamiinæ. Widéen [-den], Karl Ivar Natanael, tonsättare, f. 21 mars 1871 i Bellö socken, Jönköpings län, tog 1889-91 organist-, kyrkosångar- och musiklärarexamina vid konservatoriet i Stockholm, studerade 1890-92 kontrapunkt för J. Dente och blef 1892 organist i Laholm, 1900 domkyrkoorganist i Skara, där han sedan 1901 äfven är musiklärare vid läroverket och sedan 1901 anför Skara musiksällskap. W. har som tonsättare fram-trädt med ett större antal solosånger och framför allt fyrstämmiga sånger, kännetecknade af blidt melodiskt behag och osökta diatoniska tonföljder, däribland så fulländade manskvartetter som Söndagsmorgonen och den särdeles populär vordna Dalmarsch; mycket sjungna äro ock serenaden Tallarnas barr, Sommarfrid i Solelid, Smålands-sången m. fl. För blandad kör har han skrifvit 54 kyrkliga Hymner (1914), fina i stämföring och harmonier, samt en själamässa, kantater m. m. Frukter af hans organistverks^mhet äro 150 koralförspel (1917). Han blef 1915 l:e dirigent för Smålands sångarfnrbund och är led. af koralbokskommittén (se V e s p e r a l e). E. F-t. Widegren, Hjalmar Abraham Teofil, iktylog, fisReritjänsteman, f. 9 febr. 1838 i Vreta kloster, Östergötland, d. 16 mars 1878 i Stockholm, blef 1855 student i Uppsala samt 1863 filos. doktor och docent i zoologi där. Redan under sin