263 Widekindi 264 studietid fick W. af Landtbruksakad. i uppdrag att utföra undersökningar af landets fiskfauna och fiskerier. För sådant ändamål gjorde han 1859 -63 resor såväl i Norrbottens lappmarker som för undersökning af Jämtlands och mellersta Sveriges stora insjöar och Östersjön. W. egnade därvid särskildt sin uppmärksamhet åt lax-och sikarterna samt ut-gaf därom Bidrag till kännedomen om Sveriges salmonider (1863) och Nya bidrag (1864) ang. samma ämne. 1864 blef W. fiskeri-intendent. Han egnade sig med mycket nit åt de med denna tjänst förenade praktiska bestyr och inlade betydande förtjänster om fiskerilagstiftnin-gen och fìskeriadministrationens ordnande. I betraktande såväl af formerna för sådan lagstiftning i Sverige som af ven af därvidlag lätt uppstående konflikter mellan allmänt gagn och, ej sällan missförstådda, enskilda intressen är det lätt förklarligt, att hans åtgärder ej alltid mötte odeladt bifall, utan ofta nog motstånd och klander. Förutom ofvan nämnda vetenskapliga arbeten utgaf W. flera uppsatser och berättelser rörande Sveriges fiskerier i Landtbruksakad:s "Handlingar" och "Tidskrift" samt mindre skrifter rörande fiskeri-lagstiftning, fiskberedning m. m. R. L.* Widekindi (W i d i c h i n d i, W i d i c h i n n i, d. v. s. Widichsson, såsom han benämnes i adressen på flera till honom riktade bref), J o-han, historieskrivare, f. 1618 (1620?) i Bro prästgård i Västmanland, d. julaftonen 167S i [Stockholm, tillhörde en gammal prästsläkt. Hans far, kyrkoherde i Bro, hette Widich Larsson (lat. Widichinnus Laurentii); hans bröder kallade sig efter födelseorten Pontelius. W. bleí 1640 student i Uppsala, där han vid flera akademiska högtidligheter uppträdde som talare på romarspråket. Efter en utrikes resa anställdes han 1655 som eloquentiæ lektor vid Stockholms gymnasium, och nästan samtidigt uppdrogs åt honom att ordna A. Oxenstiernas bibliotek och arkiv. Dettas utomordentliga rikedom på handlingar belysande 1500-och 1600-talens historia lockade W. till historiskt författarskap, och han bestämde sig för en skildring af förvecklingarna mellan Polen och Sverige ifrån Johan III:s till hans egen tid. Planen gillades af Karl X Gustaf, för h vilken W. framlade den i Köpenhamn 1659 och som stämde honom till sig i Göteborg för vidare öfverläggning, men konungens död lämnade W. utan hjälp. Han fann snart en beskyddare i rikskansleren M. G. De la Gardie, som öl. a. skaffade honom fullmakt som historiograf (1665). Sverige hade då tre historio-grafer, nämligen Chemnitz, Loccenius och W. Efter att ha utgett några historiska tabeller, Lumen chronographicum (1664-66), grep han sig an med att. rikskansleren till behag, skildra Jakob De la Gardies "berömliga actioner i moskovitiska kriget", men framställde på samma gång (nov. 1666) sin önskan att få skriíva Sveriges historia från Gustaf Vasas död och "continuera seriem rerum allt intill vår tid". 28 okt. 1668 gafs honom också kunglig befallning att författa en fullständig historia of ver de "gustaviansk e vasakonungarna" till Gustaf II Adolfs tyska expedition. Han för fattade nu först och främst på latin det verk, som delvis af honom själf, delvis, för brådskans skull, af andra öfversattes till svenska med titeln Thet swenska i Ryssland tijo åhrs krygzhistorie (1671) och som i 10 "böcker" förtäljer händelsernas förlopp från 1607 till freden i Stolbova (1617) samt fredens verkställighet och gränsregleringen (till 1621). Han medgaf i ett bref till De la Gardie af 15 mars 1672, att språket och framställningssättet kunnat och bort vara bättre, men hoppades, att man, tills en ny upplaga utkomme (en sådan utkom aldrig), kunde ha en vägledning i den latinska texten, som vore mera klar. Den latinska texten, som utgafs 1672, är emellertid knappt annat än ett kompendium af den svenska (så t. ex. finnes af 9:e och 10:e böckerna endast innehållsförteckningen). Samtidigt arbetade han på sitt stora historiska verk. 1673 hade han fullbordat de sex första åren af Gustaf II Adolfs historia och rättat arbetet med ledning af den granskning, som anställts af kanslirådet Olivekrans och hof-rådet J. Stiernhöök (den berömde juristen, W:s morbroder). En händelse mellankom, som tycktes skola beröfva W. regeringens bevågenhet. Vid tiden för kröningsriksdagen i Uppsala 1675 blef han misstänkt för delaktighet i en anläggning emot styrelsen. Inlockad på en källare i Stockholm och där starkt förplägad, förleddes han nämligen under rusets inflytande att prata bredvid munnen om tidens brännande politiska frågor, medan gömda vittnen (ett af dem var grefve Pontus Fredrik De la Gardie, se De la Gardie 7) lyssnade på samtalet. Man trodde sig på detta sätt ha kommit på spåren stämplingar till rikskansleren M. G. De la Gardies störtande och konungamaktens inskränkning. W. häktades, och en rättegång inleddes. Men W. släpptes snart. 1676 slöt Kammarkollegium kontrakt med boktryckaren Wankijf om tryckning af l:a delen af W:s Gustaf II Adolfs historia. W. afled under tryckningen, men denna hade då framskridit så långt, att endast "några sista blad efter hans död kompletterades". Wankijf s död vållade emellertid, att utgifningen fördröjdes. Men på hans änkas förlag utkom 1691 förra delen af Then fordom stormächtìgste . . . Herr Gustaff Adolphs den Andres och Stores lef-wernes beskrifning etc., omfattande endast tiden t. o. m. konungens kröning (1617). Men som det ansågs innehålla "åtskilliga mäkta otjenliga passager", somliga "anstötliga emot en och annan nation [danskar och ryssar], hvilka kunde få orsak att besvära sig of ver det att man här' ville tillstädja sådant att skrifvas, tryckas och läsas", blef hela upplagan (830 exemplar) i nov. 1691 indragen, så när som på 67 exemplar, hvilka utdelats eller sålts. (Enligt k. br. af 30 dec. 1692 lämnades änkan Wankijf en ersättning af 1,200 dal. smt.) Kanslikollegium trodde, att verket genom omtryckning af några få ark skulle kunna utges, och befallde i dec. 1691 Leijonmarck, örnhielm och Peringer att granska det, men desses "remarquer" voro af