Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vidalin ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
Widekindi
264
studietid fick W. af Landtbruksakad. i uppdrag
att utföra undersökningar af landets fiskfauna
och fiskerier. För sådant ändamål gjorde han 1859
-63 resor såväl i Norrbottens lappmarker som för
undersökning af Jämtlands och mellersta Sveriges stora
insjöar och Östersjön. W. egnade därvid särskildt sin
uppmärksamhet åt lax-och sikarterna samt ut-gaf därom
Bidrag till kännedomen om Sveriges salmonider (1863)
och Nya bidrag (1864) ang. samma ämne. 1864 blef
W. fiskeri-intendent. Han egnade sig med mycket nit
åt de med denna tjänst förenade praktiska bestyr och
inlade betydande förtjänster om fiskerilagstiftnin-gen
och fìskeriadministrationens ordnande. I betraktande
såväl af formerna för sådan lagstiftning i Sverige som
af ven af därvidlag lätt uppstående konflikter mellan
allmänt gagn och, ej sällan missförstådda, enskilda
intressen är det lätt förklarligt, att hans åtgärder
ej alltid mötte odeladt bifall, utan ofta nog motstånd
och klander. Förutom ofvan nämnda vetenskapliga
arbeten utgaf W. flera uppsatser och berättelser
rörande Sveriges fiskerier i Landtbruksakad:s
"Handlingar" och "Tidskrift" samt mindre skrifter
rörande fiskeri-lagstiftning, fiskberedning m. m.
R. L.* Widekindi (W i d i c h i n d i, W i d i c h
i n n i, d. v. s. Widichsson, såsom han benämnes
i adressen på flera till honom riktade bref),
J o-han, historieskrivare, f. 1618 (1620?) i Bro
prästgård i Västmanland, d. julaftonen 167S i
[Stockholm, tillhörde en gammal prästsläkt. Hans
far, kyrkoherde i Bro, hette Widich Larsson
(lat. Widichinnus Laurentii); hans bröder kallade sig
efter födelseorten Pontelius. W. bleí 1640 student i
Uppsala, där han vid flera akademiska högtidligheter
uppträdde som talare på romarspråket. Efter en utrikes
resa anställdes han 1655 som eloquentiæ lektor vid
Stockholms gymnasium, och nästan samtidigt uppdrogs
åt honom att ordna A. Oxenstiernas bibliotek och
arkiv. Dettas utomordentliga rikedom på handlingar
belysande 1500-och 1600-talens historia lockade
W. till historiskt författarskap, och han bestämde sig
för en skildring af förvecklingarna mellan Polen och
Sverige ifrån Johan III:s till hans egen tid. Planen
gillades af Karl X Gustaf, för h vilken W. framlade
den i Köpenhamn 1659 och som stämde honom till sig i
Göteborg för vidare öfverläggning, men konungens död
lämnade W. utan hjälp. Han fann snart en beskyddare i
rikskansleren M. G. De la Gardie, som öl. a. skaffade
honom fullmakt som historiograf (1665). Sverige hade
då tre historio-grafer, nämligen Chemnitz, Loccenius
och W. Efter att ha utgett några historiska tabeller,
Lumen chronographicum (1664-66), grep han sig an med
att. rikskansleren till behag, skildra Jakob De la
Gardies "berömliga actioner i moskovitiska kriget",
men framställde på samma gång (nov.
1666) sin önskan att få skriíva Sveriges historia
från Gustaf Vasas död och "continuera seriem rerum
allt intill vår tid". 28 okt. 1668 gafs honom också
kunglig befallning att författa en fullständig
historia of ver de "gustaviansk e vasakonungarna"
till Gustaf II Adolfs tyska expedition. Han för
fattade nu först och främst på latin det verk, som
delvis af honom själf, delvis, för brådskans skull,
af andra öfversattes till svenska med titeln Thet
swenska i Ryssland tijo åhrs krygzhistorie (1671)
och som i 10 "böcker" förtäljer händelsernas
förlopp från 1607 till freden i Stolbova (1617)
samt fredens verkställighet och gränsregleringen
(till 1621). Han medgaf i ett bref till De la Gardie
af 15 mars 1672, att språket och framställningssättet
kunnat och bort vara bättre, men hoppades, att man,
tills en ny upplaga utkomme (en sådan utkom aldrig),
kunde ha en vägledning i den latinska texten, som
vore mera klar. Den latinska texten, som utgafs
1672, är emellertid knappt annat än ett kompendium
af den svenska (så t. ex. finnes af 9:e och 10:e
böckerna endast innehållsförteckningen). Samtidigt
arbetade han på sitt stora historiska verk. 1673
hade han fullbordat de sex första åren af Gustaf
II Adolfs historia och rättat arbetet med ledning
af den granskning, som anställts af kanslirådet
Olivekrans och hof-rådet J. Stiernhöök (den berömde
juristen, W:s morbroder). En händelse mellankom, som
tycktes skola beröfva W. regeringens bevågenhet. Vid
tiden för kröningsriksdagen i Uppsala 1675 blef
han misstänkt för delaktighet i en anläggning emot
styrelsen. Inlockad på en källare i Stockholm och
där starkt förplägad, förleddes han nämligen under
rusets inflytande att prata bredvid munnen om tidens
brännande politiska frågor, medan gömda vittnen
(ett af dem var grefve Pontus Fredrik De la Gardie,
se De la Gardie 7) lyssnade på samtalet. Man trodde
sig på detta sätt ha kommit på spåren stämplingar
till rikskansleren M. G. De la Gardies störtande
och konungamaktens inskränkning. W. häktades, och en
rättegång inleddes. Men W. släpptes snart. 1676 slöt
Kammarkollegium kontrakt med boktryckaren Wankijf
om tryckning af l:a delen af W:s Gustaf II Adolfs
historia. W. afled under tryckningen, men denna hade
då framskridit så långt, att endast "några sista
blad efter hans död kompletterades". Wankijf s död
vållade emellertid, att utgifningen fördröjdes. Men
på hans änkas förlag utkom 1691 förra delen af Then
fordom stormächtìgste . . . Herr Gustaff Adolphs
den Andres och Stores lef-wernes beskrifning etc.,
omfattande endast tiden t. o. m. konungens kröning
(1617). Men som det ansågs innehålla "åtskilliga
mäkta otjenliga passager", somliga "anstötliga
emot en och annan nation [danskar och ryssar],
hvilka kunde få orsak att besvära sig of ver det
att man här’ ville tillstädja sådant att skrifvas,
tryckas och läsas", blef hela upplagan (830 exemplar)
i nov. 1691 indragen, så när som på 67 exemplar,
hvilka utdelats eller sålts. (Enligt k. br. af 30
dec. 1692 lämnades änkan Wankijf en ersättning af
1,200 dal. smt.) Kanslikollegium trodde, att verket
genom omtryckning af några få ark skulle kunna utges,
och befallde i dec. 1691 Leijonmarck, örnhielm och
Peringer att granska det, men desses "remarquer"
voro af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
