länsnotarie i Södermanlands län och tillika rådman och notarius publicus i Nyköping (till 1896) samt befordrades 1896 till landssekreterare i länet. Han var civilminister i Lundebergs ministär aug.--nov. 1905. Sedan 1906 är han landshöfding i Jämtlands län och ordf. i länets hushållningssällskap. Af Andra kammaren har W. varit led. för Nyköpingskretsen 1900--08 och för Hudiksvall-Östersund, resp. Jämtlands södra valkrets 1908--17 samt kammarens talman 1914--17. Han var led. af tillfälligt utskott 1900, af konstitutionsutskottet (första urtiman) 1905, lagutskottet 1906-13 (vice ordf. 1910--11, ordf. 1912-13), sjörättsutskottet (vice ordf.) 1901, utskottet för lagstiftning ang. minderåriga förbrytare och vanartade barn 1902, skogslagsutskottet 1903, utskottet för elementarläroverkslärarnas lönereglering 1904, af väglagsutskottet (vice ordf.) 1905. Af kyrkomötet var W. led. 1920. W:s politiska sympatier kommo under intryck från fädernehemmet att från början ligga åt landtmannapartistiskt och längre fram åt protektionistiskt håll. Han började redan 1887 att delta i det politiska lifvet genom många artiklar i den delvis under hans medverkan till protektionistisk omlagda "Södermanlands läns tidning" samt genom medverkan till högervalen i Nyköpingskretsen 1893 och 1896. Han var därjämte verksam i flera lokala institutioner. Genast vid inträdet i Andra kammaren anslöt han sig till landtmanna-partiet, som då räknade många stadsrepresentanter, men tillhörde partiets framstegsflygel. Inom Andra kammaren vann W. tidigt genom skärpan i omdömet och den förtroendeingifvande praktiska erfarenhet, hvarpå han stödde sig, mycket gehör särskildt i rättsfrågor. Till de mera märkliga af W:s tidigare insatser som riksdagsman torde vara att räkna hans arbete för att åstadkomma bestämmelser rörande fartygs sjövärdighet till större säkerhet för sjömäns lif och hälsa (1901, 1902 och 1904) samt för att genomföra den för landtmannapartiet ganska misshagliga lagstiftningen ang. vård af enskildas skogar 1903. W.s inkallande som civilminister (ecklesiastikministerportföljen var honom urspr. erbjuden) i Lundebergska ministären anses ha berott på förslag af landtmannapartiets förtroenderåd, men väckte missnöje hos högerpressen, som ansåg W. ej tillräckligt säker högerman. Under statsrådstiden hade W. bl. a. att under en kortare tid delvis handha den igångsatta, förut starkt försummade propagandan i utlandspressen för de svenska synpunkterna i den unionella skilsmässofrågan och att utarbeta förslag till de i konventionen ingående bestämmelserna ang. samtrafiken med Norge; dessutom vidtog han förberedelser för lösningen af tuberkulosvårdsfrågan och medverkade till afvecklingen af den hela sommaren pågående oroväckande arbetsinställelsen inom den mekaniska verkstadsindustrien. Det vid Staaffska ministärens bildning hösten 1905 gjorda erbjudandet till W. att kvarstå som civilminister afböjdes af hänsyn till landtmannapartiet, hvari han då ännu kvarstod. Landtmanna partiets tendenser till en förskjutning åt höger samt misstron till det 1906 bildade nationella framstegspartiets heterogena sammansättning föranledde W. emellertid att gå som vilde riksdagarna 1906-08. Han tillhörde sedermera liberala samlingspartiet t.o.m. 1914 och var 1912--13 led. af dess förtroenderåd. Som talman stod han sedan utom partierna. Sin antiproportio-nalistiska ståndpunkt hade W. häfdat redan 1902 och var 1905 jämte Karl Persson i Stallerhult mycket verksam för det då framlagda proportionalistiska förslagets fall i Andra kammaren. Hösten s. å., medan det ännu var fråga om. att Lundebergska ministären skulle kvarstå utan liberala medlemmar, arbetade W. lifligt för framläggande af ett nytt, mera frisinnadt antiproportionalistiskt rösträttsförslag, och såväl på möten i sin valkrets som i kammaren uttalade sig W. lifligt för Staaffska rösträttsförslaget 1906. Till 1907 års proportionalistiska regeringsförslag och Tällbergslinjen var han en afgjord motståndare, och han betraktar alltjämt proportionalismen som en olycka för det politiska och än mer för det kommunala lifvet. Led. i löneregleringskommittén 1902--07, stred W. hos regeringen och i pressen samt sedan i kammaren med betydande intensitet och äfven slutligen i hufvudsak med framgång för genomförande af de i kommitténs betänkande framställda och väsentliga af honom utarbetade principer, som åsyftae bl. a. större arbetsintensitet inom ämbetsverken och fastslående af arbetstiden å ämbetsrummet. Andra märkligare insatser i riksdagsarbetet efter statsrådstiden ha varit hans verksamhet och anförande 1907 till förmån för de allierade norrländska och sydsvenska intressenas önskemål om anslag till påbörjande af Inlandsbanan (Östersund-Ulriksfors) och Järna-Nyköpingslinjen samt hans framgångsrika motion s. å. om en för det norrländska kommunikationsväsendet mycket betydelsefull väsentlig förhöjning af anslaget till nya vägar. För den s. k. norrländska förbudslagen (1906) och dess fullständigande (1909) bl. a. med den norrländska arrendelagen och vanhäfds- eller uppsiktslagen har han varit verksam i tal och skrift, i sistnämnda af seende bl. a. genom den på regeringens uppdrag 1913 utarbetade skriften Den norrländska förbudslo.gstiftningen och dess verkningar. Norrlandsintressena i öfrigt har W. sökt tillgodose genom motioner om anslag till vandrings-rättare, till landtmannaskolor m. m., hvilket ock genomförts, samt genom ifrigt arbete för Inlandsbanans utsträckning såväl norrut till Vilhelmina som söderut till Sveg samt dess förbindelse med Härjedalens centrala del (riksdagarna 1911 och 1912). Af ingripande stor betydelse ha särskildt W:s insatser för svenska fattigvårdsväsendets reformering varit. Han var ordf. i den af Centralförbundet för socialt arbete hösten 1906 sammankallade märkliga fattigvårdskongressen och i det vid kongressen bildade Svenska fattigvårdsförbundet (se d. o.), är fortfarande dess ordf. och likaså i den