285 Wied-Wiedemann 286 den Neuwied, se d. o.). Greískapen förlorade i 1806 sin riksomedelbarhet och ställdes dels under Nassaus, dels under storhertigdömet Bergs öfver-höghet. Genom Wienkongressakten kommo de under Preussens och Nassaus landsöfverhöghet. N. II-tz. Wied [vid], tysk furstesläkt, härstammande från Lahngau. Dess äldste kände medlem, Sigfrid af Runkel och Westerberg, namnes första gången 1226. Hans ättling Dietrich af Runkel förvärfvade 1462 genom gifte grefsk. Wied (se d. o.). Han är stamfader för den ännu lefvande släkten W., som delat sig i linjerna W.-Runkel, hvilken egde öfre grefsk. W., 1791 upphöjdes i riksfurstligt stånd och utgick 1824, och W.-Neuwied, som innehade det nedre grefsk. W., 1784 blef riksfurstlig och under namnet W. 1824 samlade släktens alla besittningar. Några af ättens medlemmar ha utmärkt sig på vetenskapens och litteraturens fält, såsom den bekante naturforskaren prins Maximilian af W.-Neuwied (se Maximilian, tyska furstar 4), dennes brorson furst Herman af W. (f. 1814, d. 1864), hvilken anonymt utgaf åtskilliga filosofiska arbeten, och den sistnämndes dotter (med prinsessan Maria af Nassau, en half-syster till Sveriges drottning Sofia), drottning E l i-sabet (se d. o.) af Rumänien. Ättens nuv. huf-vudman är furst Fredrik af W. (f. 1872, systerson till drottning Lovisa af Sverige-Norge). Bland hans bröder märkes Vilhelm af W. (se Vilhelm I, furste af Albanien). En yngre broder till honom, Viktor af W. (f. 1877), är legationsråd vid tyska legationen i Stockholm. N. H-tz. Wied [vid], Gustav Johannes, dansk författare, f. 6 mars 1858 på Holmegaard nära Nakskov, d. 24 okt. 1914 i Köpenhamn, tillbragte sin barndom och första ungdom på landsbygden, kom sedan till Köpenhamn, var efter hvartannat bokhandels-biträde, informator på Jylland, timlärare, tidningsman ; han tog efter flera fåfänga försök studentexamen 1887. I flera år var han anställd i tidningen "Köbenhavn", där han tryckte sina första, rätt utmanande berättelser. När Strindberg 1888-89 var i Köpenhamn och sökte vinna mark för sina teateridéer, råkade W. inom kretsen af hans förtrollning och uppträdde på hans försöksteater som skådespelare (äkta mannen i "For-dringsegare"), ehuru utan framgång. W.-s första vittra arbete var det åttiotalistiska sorgespelet En hjemkomst (1889). men redan nästa bok. Silhuetter (1891), visar honom som berättare, utan tvekan hans mest karakteristiska litterära skaparform. Ännu i de vågade novellerna Barn-lige sjœle (1893), de ljust komiska Menneskenes börn (2 bd, 1894) och den delvis starkt själf-biografiska romanen Ungdomshistorier (1895) hade han ej nått fram till själfständighet och fortfor under följande år att försöka sig på skilda områden, som lågo alldeles utanför hans räckvidd. ehuru Lyslige historier (1896) och satyrspelet Erotik (s. å.; uppf. i Stockholm 1900) tydligt klargjorde, hvar hans rätta fält låg. Bedste-moders manuskript, förlagd till 1800-talets midt, och H. C. Andersen (båda 1897) voro sålunda misslyckade. Komisk berättelse och satyrspel däremot vunno honom en stor läsekrets, och han framstod alltmer som Schandorphs själfsvåldige efterföljare och öfverman med Adel, gejstlighed, borger og bonde (fyra satyrspel, 1897, många uppl.; ett af dem. En minnesfest, uppf. i Stockholm 1912), Livsens ondskab (1899, många uppl.; "Livsens ondska"). Det svage kön (fyra satyrspel; 1900; 5:e uppl. 1901), To kröner og halvtreds (1901), Knag-sted (1902; 3:e uppl. 19ì2) och Pastor Sörensen & C:o (2 uppl. 1913), hvilka fortsätta "Livsens ondskab". romanen Fœdrene œder druer (1908; 3:e uppl. 1913) och Girens mundi (2 uppl. 1909). En hemsk roman om en adelsätts urartning var Slœgten (3 uppl. 1908). Sedan flera af hans satyrspel med framgång uppförts på scenen, slog W. in på dramatiskt författarskap, som till väsentlig del var byggdt på motiv och figurer från hans prosaepik: Thummelumsen (1901), Den gamle pavillon (1902; gjorde fiasko i Stockholm), Hendes gamle naade (1904), Et opgör och By ens stolthed (båda 1905), satyrspelet Dansemus (s. å.). Ranke viljer (1907; "Två gånger två är fem", uppf. i Stockholm 1906), Kjœrlighed (1909) och Vidunderbarnet (1911) samt de i förening med Jens Petersen skrifna Förste violin (1898; "Första fiolen", uppf. i Stockholm 1899) och Atalanta (1901). - W. var en komiker och humorist af ursprungligt och äkta slag. som med förkärlek odlade vissia lågkomiska motiv och liksom Rabelais fann en outtömlig glädje i att framställa människorna såsom beroende och groteskt löjliga genom detta beroende af de animala drifterna och begären. Ett bredt. landtligt humör, som gärna drifver sin komik till karikatyr och aldrig tröttnar på att förarga de anständiga och de fina, men på samma gång är en sentimental älskare af tillvaron utan förkonstling, af ett stycke natur, en enkel ung flicka, ett lyckligt, hvardagligt hem. en god måltid, är tullkontrollören Knagsted, ett slags försimplad onkel Bräsig, som går omkring och är grof i mun mot allt. som han tycker smaka tillgjordhet, asketism, högtidlighet, auktoriteter. särskildt aristokrater, präster och moderna riksdagsmän. Knagsted är W:s språkrör, men i sina bästa ting - några af satyrspelen, kortare berättelser och episoder ur de stora verken - nådde W. längre genom konstnärligt verkningsfull koncentration, slående kvickhet i sententiös form och en utomordentligt väl träffad dialog. - Hans berättelser samlades i 2 bd med titeln Fra Zand og by (2:a uppl. 1914); efter hans död utkommo hans Skrifter i en minnesupplaga på 6 bd (1915 -16). Udvalgte skrifter utgåfvos 1918. R-n B. Wiedemann [vide-]. Ferdinand Johan n, finsk-ugrisk språkforskare., f. 30 mars 1805 i Hapsal, Estland, d. 29 dec. 1887 i Petersburg, öfvergaf de juridiska studier han påbörjat vid universitetet i Dorpat och blef gymnasielärare först i Mitau (1830-37) och senare i Reval, där han i 20 år arbetade som lärare i grekiska språket. Under sin vistelse i Reval började han stu-