317 Wienerpasta-Wienkongressen 318 betydande tillverkning af maskiner, lergods och tändstickor. W. anlades af hertig Leopold VI omkr. 1190 som gränsfästning mot Ungern. Kejsar Maximilian I, som föddes i staden 1459, ligger begrafven i slottskapellet. A. N-d. Wienerpasta, Wienetspasta [v?n-], Pasta caustica 1. Pulvis escharoticus viennensis, med., ett förr mera än nu brukadt frätmedel (se E t s-medel), bestående af en blandning af 5 dir kaustikt kali och 6 dir osläckt kalk. Denna pasta begagnas till etsning af elakartade svulster o. d. Etsningen och förstöringen af de organiska väfnaderna förorsakas däraf, att både det kaustika kalit och den osläckta kalken ha stark benägenhet att ingå kemisk förening med de organiska ämnena samt att taga till sig vatten från de väf nåder, med hvilka de komma i beröring, hvarigenom väfnaderna förstöras och en brandskorpa uppstår, som sedermera aflossas genom varbildning. O. T. S. (C. G. S.) Wiener-Schneeberg [v?n-jneb-], bergstopp. Se Schneeberg 1. Wienersnitsel [vin-], kokk. Se S ni t s el 1. Wienerwald [vmervalt], Alpernas nordöstligaste utlöpare. byggd af finkornig sandsten (Wienersand-sten), sträcker sig från passet Gerichtsberg mot n. ö. till Donau n. v. om Wien. Högsta punkten är Schöpfl íS93 m.). Berget har vackert rundade landskaps-former ; dess täta löfskog sköflades 1919-20 på grund af bränslebristen. Längst i n. ö. befinner sig Kahlengebirge (se d. o.) och Leopoldsberg, utmed hvars branta sida Donau strömmar fram. A. N-d. Wienetspasta [vin-]. Se Wienerpasta. Wienia'wski. Henri, polsk violinvirtuos, f. 10 juli 1835 i Lublin, d. 12 april 1880 i Moskva, kom vid 8 års ålder med sin moder till Paris och fick inträde vid kon-servatoriet, där han blef elev af Massart och 1846 eröfrade första priset i violinklassen. Med år 1850 började hans egentliga konsertresor, som före-togos genom nästan hela Europa och 1872-74 utsträcktes till Amerika. Sverige gästade han 1863, 1870 och 1877. 1860 blef W. kejserlig kammarvirtuos i Petersburg, och 1875 -77 tjänstgjorde han i Vieuxtemps' ställe scm lärare i Bruxelles. Därpå gaf han sig åter ut på resor, men dog snart i armod. W. var kanhända sin tids störste violinist, ty han egde ej blott en fulländad och häpnadsväckande teknik samt en stor och skön ton, utan därjämte en verkligt genialisk uttrycksförmåga, en eld och poesi, som varit högst få beskärda och som oemotståndligt grepo och förtrollade hans åhörare. Bland hans kompositioner för violin är i synnerhet hans vackra Legend allmänt omtyckt, men af ven polonäserna, de 2 konserterna och Airs russes spelas ofta af virtuoser. - I sin art lika tekniskt framstående, ehuru mindre genialisk, var W:s broder, pianisten Joseph W., f. 1837 i Lublin, d. 1912 i Bruxelles. Han blef 1847 elev vid Pariskonservatoriet. Han följde 1850 sin broder på konsertresor, studerade vidare 1853 piano för Liszt och 1856 teori för Marx, bosatte sig 1866 som konservatorielärare i Moskva, var 1876-77 ledare af musikföreningen i Warschau och därefter professor vid Bruxelleskonservatoriet. På sina konsertresor besökte han Sverige 1881. Han var äfven verksam som tonsättare. A. L.* Wienkongressen [vin-] 1814--15. I den s. k. första freden i Paris 30 maj 1814 bestämdes (i art. 32), att de 8 makter, som undertecknat fredsfördraget ("signatärmakterna") jämte öfriga i kriget emot Napoleon deltagande furstar och stater skulle genom sina fullmäktiga ombud på en kongress i Wien fortsätta underhandlingarna i de frågor, som i Paris uppskjutits, och vidtaga de åtgärder, som nödvändiggjordes af upplösningstillståndet i Europa efter 1813--14 års krig. Redan förut hade man öfverenskommit om vissa viktiga förändringar af Europas karta, såsom om Norges öfverlämnande till Sverige (stipuleradt genom Sveriges fördrag med Ryssland 5 april 1812, med England 3 mars 1813, med Preussen 22 april s. å., bekräftadt genom Sveriges fred med Danmark i Kiel 14 jan. 1814 och garanteradt genom svensk-österrikiska traktaten 2 febr. s. å.) till belöning för Sveriges deltagande i kampen emot Napoleon, om Preussens och Österrikes återställande till deras förra omfång, om welfiska husets restauration i Hannover och Braunschweig m. m. Under loppet af sept. och okt. 1814 samlades deltagarna i kongressen, hvilken officiellt öppnades 1 nov. s. å. Kejsaren af Ryssland, konungarna af Preussen, Danmark, Bajern och Württemberg samt en mängd andra tyska och italienska furstar hedrade kongressen med sin närvaro. Bland kongressens ledamöter intogs främsta platsen af österrikiske statskansleren furst Metternich, som jämte friherre von Wessenberg representerade Österrike. De öfriga signatärmakternas ombud voro: Rysslands furst Razumovskij samt grefvarna Stackelberg och Nesselrode, Englands först viscount Castlereagh, sedermera hertigen af Wellington samt efter hans afresa earlerna Clancarty och Cathcart samt lord Stewart, Preussens furst Hardenberg och frih. W. von Humboldt, Frankrikes furst Talleyrand, hertigen af Dalberg samt grefvarna de Latour du Pin och de Noailles, Spaniens Don Labrador, Portugals grefve de Palmella, Saldanha de Gama och Lobo da Silveira, Sveriges grefve K. A. Löwenhielm. F. ö. vistades vid denna tid i Wien sändebud från Europas alla stater, utom Porten, samt en mängd statsmän, konstnärer, skriftställare och medlemmar af den högre societeten från olika länder. Österrikes kejsare, Frans I, utöfvade storartad gästfrihet, och under en nästan oafbruten rad af festligheter skredo förhandlingarna i början endast långsamt framåt. Med fullt skäl kunde fursten af Ligne yttra "Le congrès danse, mais il ne marche pas". Högsta ledningen af kongressens angelägenheter kom att ligga i händerna på en af omkr. 20 led. bestående centralkommitté af de åtta signatärmakternas ombud under presidium af Metternich. Emellertid blef på grund af ärendenas olikartade beskaffenhet och mängd ett antal förberedande kommittéer behöfligt. De viktigaste af dessa voro: