Anakreon, Nymf, Försäljare af kärleksgudar (efter en gammal fresk i Rom) samt porträtt. Bland V:s elever voro David, Regnault, Vincent och svensken Wertmüller. Själf berömde sig V. öfver, att han var den förste, som i sin ateljé införde studium efter lefvande modell. ^{C. R. N. (G--g N.)} Wien [vīn], tyska fysiker. 1. Wilhelm (Willy) Karl Werner Otto Fritz Franz W., Nobelpristagare, f. 13 jan. 1864 i Grafiken nära Fischhausen i Ostpreussen, blef 1882 student i Königsberg, studerade sedan i Göttingen och Berlin, där han arbetade 1883--85 i Helmholtz’ laboratorium, och blef filos. doktor där 1886 och privatdocent 1896. Han var 1892--96 assistent vid Physikalisch-technischer reichsanstalt i Charlottenburg, 1896--99 e. o. professor i fysik vid polyteknikum i Aachen, 1899--1900 ord. professor i fysik i Giessen och sedan 1900 i Würzburg. Vid reichsanstalt undersökte han jämte Holborn metoder för mätning af höga temperaturer medelst Le Chateliers termoelement, och samtidigt utförde han teoretiska arbeten i hydrodynamik, särskildt om hafsvågors och cykloners former, samt ang. lagarna för värmestrålning, hvilka 1893 ledde till hans bekanta lag om ändringen af strålningens våglängd med temperaturen (den s. k. Wienska förskjutningslagen; se Strålning, sp. 403). 1894 offentliggjorde W. afh. Über temperatur und entropie der strahlung, och 1896 angaf han en formel för sammansättningen af en svart kropps strålning. Dessa arbeten voro så förtjänstfulla, att de förskaffade W. 1911 års Nobelpris i fysik. I Aachen egnade W. sig åt studiet af elektricitetens gång genom gaser, hvilket han sedan fortsatte (Elektrische entladungen in verdünnten gasen, i ”Annalen der physik”, 1898, 1901 och 1902). Han visade att, medan den negativa elektriciteten framfördes af elektroner med en massa uppgående endast till omkr. en tvåtusendel af en väteatoms, så äro den positiva elektricitetens bärare af omkr. samma massa som den, hvilken den genomströmmade gasens atomer besitta. W. har sedermera också utfört värdefulla undersökningar om röntgenstrålar, hvilkas våglängd han sökte bestämma (1905), och om kanalstrålar. W. har utgett Lehrbuch der hydrodynamik (1903). Han är led. af sv. Vet. akad. (1918) och af Vet. soc. i Uppsala (s. å.). -- 2. Max W., den föregåendes kusin, f. 25 dec. 1866 i Königsberg, blef 1888 filos. doktor i Berlin, 1891 assistent hos Röntgen, 1898 docent i Aachen samt professor 1904 i Danzig och 1911 i Jena. Han har utgett ett stort antal afh., särskildt rörande akustik, växelströmmar och elektriska svängningar. Han är en auktoritet på radiotelegrafiens område. Om hans stötmetod se Telegraf, sp. 745--746. 1. ^{S. A--s.} Wienalliansen [vīn-]. Se Wienska alliansen. Wienbarg [vīn-], Ludolf, tysk kritiker, f. 1802 i Altona, d. där 1872, docent i Kiel 1833--35, uppsatte 1835 tills. med Gutzkow i Frankfurt am Main "Deutsche revue", men blef som en af cheferna för litteraturriktningen "Unga Tyskland" 1836 utvisad och arbetade därefter vid tidningar i Hamburg. Han deltog som frivillig i fälttåget 1848--49 och utgaf sedermera Darstellungen aus den schleswig-holsteinischen feldzügen (2 bd, 1850--51). W. är likväl mest känd genom sina Ästhetische feldzüge (1834), hvilken skrift genom tillegningsorden "dem jungen Deutschland gewidmet" gaf namn åt den ungtyska riktningen och med lysande stilkonst utpräglade riktningens åskådningar i träffande slagord. Den följdes af Die neueste literatur (1835; 2:a uppl. 1838) och Wanderungen durch den tierkreis (1835). Holland in den jahren 1831 und 1832 (2 bd, 1833) och Tagebuch von Helgoland (1838) erinra om Heine och visa lyrisk begåfning. Se monografi af V. Schweiger (1896). (^{R--n B.}) Wienbäckenet [vīn-], det nederösterrikiska låglandet, begränsadt i v. af Öst-Alperna, som här sluta längs med en från s. v. till n. ö. löpande förkortningslinje, i ö. af Leithabergen (se Leitha). W., som genomflytes af Donau, utgör den egentliga gränsen mellan Alperna och Karpaterna; det fylles af miocena och pliocena aflagringar. I dess västra del ligger staden Wien. ^{A. N--d.} Vien-chan, hufvudort i Laos. Se Vien-tiane. Vienenburg [fīnen-], by i hannoverska kretsen Goslar, vid Radaus utlopp i Ocker. 4,615 inv. (1905). I närheten stort kalisaltverk (se fig. 1 till art. Stassfurtsalter), Wiener [vienä′r], François, fransk författare, f. 1877 i Bruxelles, juris licentiat, har under författarnamnet Francis de Croisset framträdt med diktsamlingen Les nuits de quinze ans (1898), dramen Arsène Lupin (1909; med M. Leblanc) och ett flertal lustspel, bl. a. La passerelle (1902; "En hustru för mycket", uppf. i Stockholm 1921), Le paon (på vers, 1905) och Le bonheur, mesdames! (1906). Wienerkalk [vīn-], ett poler- och putsmedel, som framställes genom glödgning af dolomit eller magnesiahaltig kalksten (stundom äfven af vanlig kalksten) och således hufvudsakligen utgöres af kaustik kalk och magnesia. Då den i luften upptar kolsyra, bör den förvaras i slutna kärl. Äfven slammad krita förekommer stundom i handeln under namn af wienerkalk. ^{K. A. V--g.} Wienerkål [vīn-], en varietet af virsing (se Brassica). Wiener-Neudorf [vīner-nöj-]. Se Neudorf 3. Wiener-Neustadt [vīner-nöj-], stad i Nedre Österrike, 50 km. s. om Wien, vid Fischa, tätt intill gränsen mot Ungern. 35,023 inv. (1920). W. står genom den 65 km. långa Wiener-Neustadt-kanalen i förbindelse med Wien och är en station på järnvägslinjen från hufvudstaden till Trieste. Staden, som förstördes genom eldsvåda 8 sept. 1834, eger dock ännu några medeltida byggnader, däribland det från 1100-talet stammande hertigliga slottet, som 1752 af Maria Teresia förvandlades till militärakademi, samt ett 1444 stiftadt cistercienskloster med en minnesvård öfver kejsar Fredrik III:s gemål, Leonora af Portugal. Kvarnindustri, bryggeri och sockerraffinaderi. Ganska