kommittén för bestämmande af Polens och Sachsens öde (Österrikes, Rysslands och Preussens representanter, med Englands som medlare), kommittén för ordnande af den tyska författningen (Österrikes, Preussens, Bajerns, Württembergs och Hannovers representanter), kommittéerna för de schweiziska och italienska angelägenheterna, för reglering af sjöfarten på Rhen och Schelde, för frågan om negerslafhandelns afskaffande, för bestämmande af rangen emellan de olika makterna m. m. I de två sistnämnda kommittéerna hade äfven Sveriges ombud säte och stämma. Förhandlingarna togo således i hufvudsak form af enskilda öfverläggningar emellan de i hvarje fråga särskildt intresserade staternas ombud, och stormakternas representanter fortforo att vid sidan af de offentliga sammankomsterna hålla hemliga öfverläggningar sinsemellan, där de viktigaste besluten fattades. Centralkommittén sammanträdde under tiden 1 nov. 1814--19 juni 1815 endast 17 gånger. Frågorna om Polens och Sachsens öde framkallade den största spänningen. Kejsar Alexander ville ställa det af Napoleon skapade hertigdömet Warschau (se d. o.) som ett med nationella institutioner utrustadt konungarike under Rysslands protektorat. Preussen önskade med sig införlifva hela konungariket Sachsen och öfvertog i nov. formligen förvaltningen af detsamma, men emot hela Sachsens annexion liksom emot Rysslands förstoring satte sig inom kommittén Metternich och Castlereagh, och utom kommittén arbetade Talleyrand nitiskt i samma anda. Man hade svårt att komma öfverens, och stormakterna företogo omfattande rustningar. För att förebygga ett krig förklarade Alexander sig beredd till en delning af det polska området. Men Preussen tillkännagaf sin afsikt vara att med vapenmakt försvara sin "rätt". Detta framkallade en hemlig defensivtraktat af 3 jan. 1815 emellan Österrike, England och Frankrike, hvilken äfven Bajern, Hannover och Nederländerna inbjödos att biträda. Med tre makter emot sig lät nu Preussen förmå sig till eftergift. I midten af febr. 1815 kunde de sachsisk-polska frågorna anses vara i väsentliga delar löst. Det tyska utskottet grep sig redan i okt. 1814 an med frågan om Tysklands författning, och förslag i flera riktningar framställdes. Österrikes och Preussens rivalitet samt de medelstora makternas (Bajern, Württemberg m. fl.) månhet om att bevara sin suveränitet gjorde det af småstaterna påyrkade upprättandet af ett kejsardöme omöjligt. Omsider beslöts på en allmän sammankomst af samtliga tyska staters fullmäktige upprättandet af ett förbund på grundvalen af ett af Österrike i maj 1815 framlagdt förslag, och 8 juni s. å. undertecknades den akt, som konstituerade Tyska förbundet (se Tyskland, sp. 662 f.). Kongressens arbeten påskyndades, och den rådande oenigheten förbyttes till endräkt vid nyheten, att Napoleon lämnat Elba. Den anlände till Metternich natten mellan 6 och 7 mars efter en hoffest och meddelades genast de bägge kejsarna och konungen af Preussen, som ögonblickligen förklarade sig beredda att upprätthålla världsfreden, om så behöfdes med vapenmakt. Sedan underrättelse inlupit, att Napoleon landstigit i Frankrike, beslöto de fem stormakterna, på Talleyrands kraftiga uppmaning, 13 mars en deklaration, i hvilken Napoleon förklarades "såsom fiende och störare af världens lugn vara hemfallen åt den offentliga hämnden". Förklaringen förelades de åtta makternas kommitté och utfärdades s. d., försedd med alla kommittéledamöternas underskrift. 25 mars förnyade Österrike, England, Ryssland och Preussen det året förut slutna förbundet i Chaumont samt åtogo sig att uppställa 150,000 man hvar. De öfrige ledamöterna af centralkommittén anmodades biträda detsamma, hvarvid Löwenhielm förklarade sig först böra inhämta sitt hofs afsikter. Innan svaret anlände, ansattes han med högst besvärande uppmaningar att redogöra för Sveriges ställning till Napoleon. Ändtligen kom svaret: Sverige förklarade sig färdigt att lämna 20--30 tusen man till den gemensamma saken mot försäkran om tillbörliga subsidier. För redaktionen af det slutliga fördraget, i hvilket alla vid kongressen gjorda bestämmelser skulle sammanfattas, tillsattes en kommission af tre hufvudredaktörer (den förnämste var F. von Gentz, se d. o.) och en medlem för hvar och en af de åtta signatärmakterna. Sedan de olika kommittéernas beslut bekräftats af centralkommittén, infördes de genom redaktionskommissionens försorg i den s. k. Wienslutakten, som bär datum 9 juni 1815. Den är undertecknad af centralkommitténs dåv. led. (17 pers.), med undantag af Spaniens ombud, som vägrade sin underskrift. Löwenhielm underskref med reservation emot art. 101, 102 och 104 (enligt hvilka bourbonerna i Neapel restaurerades, men däremot icke bourbonerna i Parma). Påfven, som representerades af kardinal Consalvi, inlade sin protest emot akten, emedan hans fordringar ej godkänts till hela sitt omfång. Wienslutakten innehåller 121 art. De viktigaste bland dess bestämmelser äro följande. Med Ryssland förenades som ett särskildt konungarike under namn af Polen ("Kongress-Polen") större delen af hertigdömet Warschau, medan Posen med titel storhertigdöme gafs åt Preussen och Krakau med område förklarades för fristat under rysk-österrikisk-preussiskt protektorat. Ryssland återställde det 1809 af Österrike af trädda Öst-Galizien. Preussen återfick sitt område, sådant det var före Tilsitfreden (af de polska landsdelarna dock endast storhertigdömet Posen) samt erhöll som nytt en stor del af konungariket Sachsen (nuv. prov. Sachsen m. m.) och det forna kurfurstendömet Köln m. fl. områden på ömse sidor om Rhen (nuv. prov. Rhenprovinsen och Westfalen), men afträdde till Hannover Ostfriesland och Hildesheim. Hannover erkändes som konungarike och ökades med nyssnämnda områden, men afträdde Lauenburg på högra Elbestranden till Preussen. Österrike hade återtagit sina under krigen emot Napoleon förlorade länder, men fick därjämte de forna republikerna Venezias och Ragusas områden (af Österrikes italienska områden bildades 7 april 1815 konungariket Lombardiet-Venezia). De mediatiserade och sekulariserade tyska områdena återställdes ej i sitt förra skick. Dock förklarade kongressen Lübeck, Bremen, Hamburg och Frankfurt a. M. åter för fria städer. Af den forna republiken Förenade Nederländerna och de belgiska provinserna bildades konungariket