Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wienkongressen 1814-15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommittén för bestämmande af Polens och Sachsens öde
(Österrikes, Rysslands och Preussens representanter,
med Englands som medlare), kommittén för ordnande
af den tyska författningen (Österrikes, Preussens,
Bajerns, Württembergs och Hannovers representanter),
kommittéerna för de schweiziska och italienska
angelägenheterna, för reglering af sjöfarten på
Rhen och Schelde, för frågan om negerslafhandelns
afskaffande, för bestämmande af rangen emellan
de olika makterna m. m. I de två sistnämnda
kommittéerna hade äfven Sveriges ombud säte och
stämma. Förhandlingarna togo således i hufvudsak
form af enskilda öfverläggningar emellan de i hvarje
fråga särskildt intresserade staternas ombud, och
stormakternas representanter fortforo att vid sidan
af de offentliga sammankomsterna hålla hemliga
öfverläggningar sinsemellan, där de viktigaste
besluten fattades. Centralkommittén sammanträdde
under tiden 1 nov. 1814–19 juni 1815 endast 17
gånger.
Frågorna om Polens och Sachsens öde framkallade den
största spänningen. Kejsar Alexander ville ställa
det af Napoleon skapade hertigdömet Warschau (se
d. o.) som ett med nationella institutioner utrustadt
konungarike under Rysslands protektorat. Preussen
önskade med sig införlifva hela konungariket Sachsen
och öfvertog i nov. formligen förvaltningen af
detsamma, men emot hela Sachsens annexion liksom
emot Rysslands förstoring satte sig inom kommittén
Metternich och Castlereagh, och utom kommittén
arbetade Talleyrand nitiskt i samma anda. Man hade
svårt att komma öfverens, och stormakterna företogo
omfattande rustningar. För att förebygga ett krig
förklarade Alexander sig beredd till en delning af det
polska området. Men Preussen tillkännagaf sin afsikt
vara att med vapenmakt försvara sin "rätt". Detta
framkallade en hemlig defensivtraktat af 3 jan. 1815
emellan Österrike, England och Frankrike, hvilken
äfven Bajern, Hannover och Nederländerna inbjödos
att biträda. Med tre makter emot sig lät nu Preussen
förmå sig till eftergift. I midten af febr. 1815 kunde
de sachsisk-polska frågorna anses vara i väsentliga
delar löst. Det tyska utskottet grep sig redan i
okt. 1814 an med frågan om Tysklands författning, och
förslag i flera riktningar framställdes. Österrikes
och Preussens rivalitet samt de medelstora makternas
(Bajern, Württemberg m. fl.) månhet om att bevara
sin suveränitet gjorde det af småstaterna påyrkade
upprättandet af ett kejsardöme omöjligt. Omsider
beslöts på en allmän sammankomst af samtliga tyska
staters fullmäktige upprättandet af ett förbund på
grundvalen af ett af Österrike i maj 1815 framlagdt
förslag, och 8 juni s. å. undertecknades den akt,
som konstituerade Tyska förbundet (se Tyskland,
sp. 662 f.).
Kongressens arbeten påskyndades, och den rådande
oenigheten förbyttes till endräkt vid nyheten, att
Napoleon lämnat Elba. Den anlände till Metternich
natten mellan 6 och 7 mars efter en hoffest och
meddelades genast de bägge kejsarna och konungen af
Preussen, som ögonblickligen förklarade sig beredda
att upprätthålla världsfreden, om så behöfdes med
vapenmakt. Sedan underrättelse inlupit, att Napoleon
landstigit i Frankrike,
beslöto de fem stormakterna, på Talleyrands kraftiga
uppmaning, 13 mars en deklaration, i hvilken
Napoleon förklarades "såsom fiende och störare
af världens lugn vara hemfallen åt den offentliga
hämnden". Förklaringen förelades de åtta makternas
kommitté och utfärdades s. d., försedd med alla
kommittéledamöternas underskrift. 25 mars förnyade
Österrike, England, Ryssland och Preussen det året
förut slutna förbundet i Chaumont samt åtogo sig att
uppställa 150,000 man hvar. De öfrige ledamöterna
af centralkommittén anmodades biträda detsamma,
hvarvid Löwenhielm förklarade sig först böra inhämta
sitt hofs afsikter. Innan svaret anlände, ansattes
han med högst besvärande uppmaningar att redogöra
för Sveriges ställning till Napoleon. Ändtligen kom
svaret: Sverige förklarade sig färdigt att lämna 20–30
tusen man till den gemensamma saken mot försäkran om
tillbörliga subsidier.
För redaktionen af det slutliga fördraget, i
hvilket alla vid kongressen gjorda bestämmelser
skulle sammanfattas, tillsattes en kommission af tre
hufvudredaktörer (den förnämste var F. von Gentz,
se d. o.) och en medlem för hvar och en af de åtta
signatärmakterna. Sedan de olika kommittéernas
beslut bekräftats af centralkommittén, infördes
de genom redaktionskommissionens försorg i den
s. k. Wienslutakten, som bär datum 9 juni 1815. Den
är undertecknad af centralkommitténs dåv. led. (17
pers.), med undantag af Spaniens ombud, som
vägrade sin underskrift. Löwenhielm underskref med
reservation emot art. 101, 102 och 104 (enligt hvilka
bourbonerna i Neapel restaurerades, men däremot icke
bourbonerna i Parma). Påfven, som representerades
af kardinal Consalvi, inlade sin protest emot
akten, emedan hans fordringar ej godkänts till
hela sitt omfång. Wienslutakten innehåller 121
art. De viktigaste bland dess bestämmelser äro
följande. Med Ryssland förenades som ett särskildt
konungarike under namn af Polen ("Kongress-Polen")
större delen af hertigdömet Warschau, medan Posen
med titel storhertigdöme gafs åt Preussen och
Krakau med område förklarades för fristat under
rysk-österrikisk-preussiskt protektorat. Ryssland
återställde det 1809 af Österrike af trädda
Öst-Galizien. Preussen återfick sitt område,
sådant det var före Tilsitfreden (af de polska
landsdelarna dock endast storhertigdömet Posen)
samt erhöll som nytt en stor del af konungariket
Sachsen (nuv. prov. Sachsen m. m.) och det forna
kurfurstendömet Köln m. fl. områden på ömse sidor
om Rhen (nuv. prov. Rhenprovinsen och Westfalen),
men afträdde till Hannover Ostfriesland och
Hildesheim. Hannover erkändes som konungarike och
ökades med nyssnämnda områden, men afträdde Lauenburg
på högra Elbestranden till Preussen. Österrike
hade återtagit sina under krigen emot Napoleon
förlorade länder, men fick därjämte de forna
republikerna Venezias och Ragusas områden (af
Österrikes italienska områden bildades 7 april 1815
konungariket Lombardiet-Venezia). De mediatiserade
och sekulariserade tyska områdena återställdes ej i
sitt förra skick. Dock förklarade kongressen Lübeck,
Bremen, Hamburg och Frankfurt a. M. åter för fria
städer. Af den forna republiken Förenade Nederländerna
och de belgiska provinserna bildades konungariket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
