Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wienkongressen 1814-15 - Vienna, stad. Se Wien, sp. 302, och Vienne - Vienne. 1. Biflod till Loire från v. - Vienne. 2. Departement i västra Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nederländerna, som gafs åt familjen Nassau-Oranien. Som
ersättning för sina till Preussen afträdda
nassauitiska arfländer erhöll nämnda dynasti
storhertigdömet Luxemburg, hvilket blef medlem af
Tyska förbundet. Republiken Schweiz ökades med 3 nya
kantoner: Valais, Genève och Neuchâtel. Med kantonen
Bern införlifvades biskopsstiftet Basel. Konungariket
Sardinien återställdes i det allra närmaste till 1792
års gränser och fick dessutom den forna republiken
Genuas område. Hertigdömet Modena samt furstendömena
Massa och Carrara återställdes till dynastien Este,
likaså storhertigdömet Toscana (ökadt med Elba,
Stati degli presidii och furstendömet Piombino)
till huset Habsburg. Hertigdömet Parma återställdes
ej till bourbonerna, utan gafs jämte Piacenza och
Guastalla åt Napoleons f. d. gemål kejsarinnan
Maria-Lovisa, kejsar Frans I:s dotter. Däremot
tilldelades den forna republiken Lucca som hertigdöme
infantinnan Maria Lovisa af Bourbon jämte en årsränta
af ½ mill. frcs. Kyrkostaten, med undantag af
legationen Ferraras område på vänstra Postranden,
återställdes, men Avignon och Venaissin stannade
hos Frankrike. Konung Murat i Neapel, som under
"hundra dagarna" slöt sig till sin svåger Napoleon,
miste sitt konungarike, hvarefter kongressen erkände
Neapels förre konung, Ferdinand af Bourbon, som konung
af Bägge Sicilierna. Skeppsfarten på de floder, som
genomflöto flera stater eller utgjorde gräns emellan
dem, förklarades fri. Makternas deklaration af 8
febr. 1815, hvari, efter Englands förslag, men under
lifliga protester från Spaniens och Portugals sida,
uttalades önskvärdheten af afrikanska negerhandelns
afskaffande (tidpunkten för åtgärdernas vidtagande
öfverlämnades åt de resp. makterna att själfva
bestämma) förklarades ega samma kraft, som om den ord
för ord införts i slutakten. Detsamma gällde det 19
mars 1815 af de åtta signatärmakterna undertecknade
reglementet ang. diplomatiska tjänstemäns rang. Denna
grundlag för det internationella diplomatiska
umgänget, hvarigenom gjordes ett slut på de ständiga
tvisterna om företrädet mellan staternas sändebud,
stadgar bl. a., att sändebuden fördelas i tre klasser
(ambassadörer; envoyéer och andra hos suveränen
ackrediterade ministrar; chargés d’affaires),
att utomordentliga sändebud ej på grund af denna
sin egenskap ha högre rang, att diplomaterna ha
rang hvar och en inom sin klass efter datum för det
första officiella tillkännagivandet om deras ankomst,
att släktskap, familj- eller politiska allianser
hofven emellan ej ge deras diplomatiska ombud någon
särskild rang.
Det framhölls väl (framför allt af Talleyrand),
att kongressen skulle göra till sin uppgift att
ordna Europa efter laglighetens eller legitimitetens
princip, d. v. s. att allt skulle återställas i det
skick det hade före revolutionen. Men det visade sig,
att denna legitimitet ej gällde folk och stater,
framför allt ej republiker, såsom framgår af den nyss
lämnade redogörelsen. Den gällde dynastierna. Mot
tillämpning af legitimitetsgrundsatsen i detta fall
gjordes endast två undantag: Parma återgafs ej åt
bourbonerna, Gustaf IV Adolfs dynasti återfick ej
Sveriges tron. Ett försök gjordes dock till förmån
för Gustaf IV Adolfs son. Den engelske amiralen Sidney
Smith, som under Gustaf III:s
tid varit i svensk tjänst, var en tid verksam
i detta syfte, men han lyckades icke nå något
resultat och hade f. ö. intet stöd ens af den afsatte
konungen. Lika fruktlösa voro planer att ge prinsen
Krakau till hertigdöme. – En för Sverige betydelsefull
fråga bragtes till afgörande, medan kongressen var
samlad, ehuru den icke stod i direkt samband med
de allmänna förhandlingarna. I Kielfreden 1814 hade
Sverige till Danmark afträdt Svenska Pommern. Då det
emellertid vägrade dess utlämnande, innan Danmark
gäldat de krigskostnader besittningstagandet af Norge
vållat Sverige, sökte Danmark få frågan dragen under
kongressens domvärjo. Flera af stormakterna, med
England i spetsen, hade också redan undertecknat
en tillämnad gemensam not med uppmaning till
Sverige att fullgöra Kielfredens bestämmelser, då
betänkligheter från Rysslands sida gjorde noten om
intet. Saken ordnades under rysk medling så, att,
sedan Danmark 4 juni 1815 mot hertigdömet Lauenburg
och 2 mill. rdr preuss. cour. afstått sina anspråk
på Pommern åt Preussen, denna makt genom fördrag af
7 juni godtgjorde Sverige dess ersättningsanspråk
med 3½ mill. rdr preuss. cour. samt åtog sig att
betala återstoden (600,000 rdr b:ko) af den summa
Sverige enligt Kielfreden skulle erlägga till Danmark.
Af den rika litteraturen rörande kongressen må
nämnas J. L. Klüber, "Akten des Wienerkongresses"
(9 bd, 1815–35) och "Übersicht der diplomatischen
verhandlungen des Wienerkongresses" (1816), grefve
G. R. de Flassan, "Histoire du congrès de Vienne" (3
bd, 1829), grefve d’Angeberg, "Le congrès de Vienne"
(4 bd, 1864), E. Carlson, "Sverige på kongressen
i Wien 1814–1815" (i "Hist. tidskr.", III, 1883),
Feuk, "Sverige på kongressen i Wien 1814–1815" (1915;
rec. af S. Clason i "Hist. tidskr." 1916). (L-ts.)
Vienna, stad. Se Wien, sp. 302, och Vienne.
Vienne [viä;n]. 1. Biflod till Loire från v.,
rinner upp på Millevaches-platån i dep. Corrèze,
flyter i västlig, nordlig och nordvästlig riktning
samt faller ut i Loire vid Candes. Bifloder: Tau-rion
och Creuse fr. h. och Le Clain fr. v. Längd 372 km.,
däraf 75 km., från Chätellerault, segelbara. -
2. Departement i västra Frankrike, bil-dadt af
delar af Poitou, Touraine och Berry samt begränsadt
i v. af dep. Deux-Sèvres, i n. af Maine-et-Loire och
Indre-et-Loire, i ö. af Indre och i s. af Haute-Vienne
och Charente. 7,023 kvkm. 332,276 inv. (1911). Till
största delen är V. en lågt liggande, af kalksten
byggd platå, som förbinder franska central-platån
i s. ö. och Bretagne i n. v. Största höjden,
i s. ö.. når endast upp till 233 m. Vattendragen
samlas förnämligast till Loires biflod fr. v. Vienne,
som gett sitt namn åt dep. och hvars flodområde
omfattar 85 proc. af totalarealen. Endast omkr. 10
proc. af denna areal afbördas i s. v. till Charente,
medan återstoden samlas till Loire nedanför Viennes
mynning i denna ström. Den förnämsta af dessa
senare tillflöden är Dive, som bildar gräns mot
Deux-Sèvres. Bland Viennes egna bifloder märkas
fr. h. Creuse med Gartempe och fr. v. Clain, vid
hvil-ken Poitiers är beläget. Af arealen äro 66
proc. åker, 4 proc. ängsmark, 6 proc. vingårdar,
11 proc. skog. Mest odlas hvete, närmast följa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
