alla s. k. tackoffer bringan af offerdjuret, den s. k. viftoffersbringan, "viftas åt Herren". Det, som sålunda "viftades", förbrändes icke på altaret, utan tillföll prästerna och utgjorde en väsentlig del af deras förmåner in natura. -- Slutligen må nämnas, att vid leviternas invigning till tempeltjänsten leviterna själfva skulle "viftas såsom viftoffer åt Herren" (4 Mos. 8: 11 f.), troligen på grund däraf, att de själfva tillföllo prästerna som dessas tjänare vid tempelsysslorna. ^{J. P.} Vifva, bot. Se Primula. Vifvesholmen. Se Gottland, sp. 27. Vifveväxter, bot., namn på fam. Primulaceæ. Vig, Ole, norsk författare, f. 6 febr. 1824 i Værnes socken, d. 19 dec. 1857 i Kristiania, gick någon tid på Klæbo seminarium och hade sedan anställning som lärare, sist i Kristiania. Hans namn är nära förbundet med tidskriften "Folkevennen", utgifven af sällskapet för folkupplysningens främjande. Till dess första årgångar lämnade han en mängd bidrag, och sedan 1852 var han dess redaktör. Hans Sange og riim for det norske folk (1854), med ett tillägg af Hartvig Lassen, fick mycket stor spridning, och af hans poetiska Norske bondeblomster (1851) ha flera sånger blifvit verkligt populära. Både i religiös och litterär riktning var V. starkt påverkad af Grundtvig. Ett urval af V:s skrifter utkom 1859. V. Rydberg har öfversatt V:s dikt "Vaknen". ^{E. H.*} Viga, förrätta vigsel (se d. o.); i fråga om afliden person se Begrafning, sp. 1215. Vigaglúms saga l. Glúma är en isländsk saga om Glúmr Eyjólfsson, som fick tillnamnet Vigaglum ("Strids-Glum") däraf, att han dräpte sin granne Sigmund Torkelsson, som ville tränga honom från gården, vann stort anseende i bygden och hade många strider och rättegångar i följd däraf. Ett dråp i Vigaglums släkt förde till slaget på Hrísateigr 983, och i följd däraf blef Vigaglum, sedan tvetydigheten i hans eder om oskuld till ett dråp, hvarför han misstänkts, hade genomskådats, fördrifven från sin gård. Han döptes i hög ålder 1000 och dog 1003. Sagan är ålderdomlig, men utom ett inskott noga sammanhängande och kan ej vara yngre än omkr. 1200. ^B--e. Wigalois. Se Wirnt von Gravenberg. Vigan, provinshufvudstad på Filippinerna, på västkusten af Luzon, 280 km. n. om Manila. 18,000 inv. (1914). Tegelbruk och bomullsfabrik; båtbyggeri. V., som är biskopssäte, har både katedral och prästseminarium. ^{A. N--d.} Wigan [ωi'gən], stad i engelska grefsk. Lancashire vid den lilla floden Douglas, halfvägs mellan Liverpool och Manchester, med hvilka städer W. står i kanalförbindelse. 89,152 inv. (1911). Staden, som har gamla anor och troligen ligger på samma plats som det romerska lägret Coccium, räknar dock sitt egentliga uppsving från den tid, då dess kolgrufvor blefvo tagna i bruk och gåfvo drifkraft åt en alltmer utvecklingsduglig bomullsindustri. Denna är ännu, jämte linneindustri, den betydelsefullaste i staden; härtill ha senare kommit järn- och mässingsverk, tillverkning af järnvägsvagnar, maskiner, skrufvar och kemikalier. ^{A. N--d.} Wigand [v<over>i</over>gant], Johann, tysk biskop, protestantisk teolog och skriftställare, f. 1523 i Mansfeld, d. 1587, studerade i Wittenberg och blef där en af Luthers ifrigaste anhängare. Efter dennes död (1546) återvände han till Mansfeld som predikant och lärare. I de kort därefter uppflammande teol. (adiaforistiska, majoristiska och synergistiska) fejderna tog W. den lifligaste del och ställde sig obetingadt på den genuina lutherdomens sida. Äfven som superintendent och pastor vid Ulrikskyrkan i Magdeburg (1553--60) utvecklade han liflig verksamhet för den evangeliska lärans befästande och utgaf en mängd stridsskrifter såväl mot katolicismen som mot den reformerta lärans anhängare. 1560 kallades W. till teol. professor i Jena, men afsattes 1561 på grund af sitt häftiga uppträdande. 1562 utnämndes han till superintendent i Wismar och återkallades 1568 till Jena i egenskap af professor samt pastor och superintendent. Där kom det nu snart till en brytning emellan W. och dennes gamle vän Flacius, hvars bekanta lära om arfsynden som utgörande människans väsen af W. på det bestämdaste bekämpades. 1573 afsattes och förvisades W. af kurfurst August, men fick genom Martin Chemnitz anställning som förste teol. professor i Königsberg, hvarjämte han 1575 utnämndes till biskop af Pomesanien och 1577 till biskop äfven af Samland. Utom genom sina många teol. stridsskrifter gjorde W. sig mest känd som en af de verksammaste medarbetarna (jämte Flacius m. fl.) i det stora kyrkohistoriska verket "Centuriæ magdeburgenses" (se Magdeburg-centurierna). Jfr J. W. Preger, "M. Flacius" (2 bd, 1859--61), O. Kitschl, "Dogmengeschichte des protestantismus", II (1912). ^{J. H. B.*} Wigand [v<over>i</over>gant], Julius Wilhelm Albert, tysk botanist, f. 21 april 1821 i Treysa (Hessen), d 22 okt. 1886 i Marburg, blef 1846 filos. doktor i Jena samt 1851 e. o. och 1861 ord. professor och föreståndare för botaniska trädgården och farmaceutiska institutet i Marburg. Han forskade ifrigt inom morfologi, teratologi, anatomi, fysiologi m. m., och trots några oriktiga tolkningar har han på många områden fört vetenskapen framåt, särskildt genom arbetena Grundlegung der pflanzenteratologie (1850) och Eine reihe von beobachtungen an bildungsabweichungen aus dem pflanzenreich (1854). Till sin läggning filosoferande och djupt religiös, uppträdde han mot Ch. Darwins läror i sitt stora arbete Der darwinismus und die naturforschung Newton's und Cuvier's (3 bd, 1874--77). ^{C. Lmn.} Wigandia caracasana, bot. Se Hydrophyllaceæ. Vigarf, jur. Se Vigh-arf. Viga-Styrs saga ok Heiðarvíga saga. Se Heiðarvíga saga. Vigbiskop, titulärbiskop i katolska kyrkan, som stod vid sidan af diecesbiskopen i utöfningen af vigningshandlingarna (fr. 1882 officiellt episcopus titularis). Han tillsättes af påfven, och hans befattning upphör med diecesbiskopens död eller förflyttning, om han ej särskildt förordnats till beständig vigbiskop; det senare är vanligt i Tyskland och Österrike, i hvilkas vidsträckta stift vigbiskop sedan medeltiden blifvit en stående inrättning. ^{Hj. H--t.} Vigée-Lebrun [viʃe'-ləbrö'], Élisabeth Louise,