361 Vigfússon-Wight 362 problem 1920. Utom språkvetenskapliga tidskrifts-uppsatser har W. utgett Materialistisk historisk uppfattning (1908), Södra Hallands folkmål l (1913), Två radikaler, G. K. Chesterton och H. G. Fells (1914), Världskriget och världsfreden (I-II, 1915) och De korta rotstavelserna i Skånemålen (1918). 2. T-s. Vigfússon, GuÖbrandur, isländsk språkforskare, f. 13 mars 1827, d. 31 jan. 1889, blef student i Köpenhamn 1850 och kastade sig strax med stor ifver på studiet af fornskrifterna. Redan 1855 skref han en stor af h. U m tímatal i ís-lendingasögum í forn-öld (d. v. s. om tidräkningen i de fornisländ-ska sagorna), hvilken vittnade om ovanlig lärdom och till sina resultat ännu står obestridd. Icke långt därefter öf-vertog han utgifningen af "Biskupa sögur" (1858-62) samt några andra sagor ("Eyr-byggja saga" 1864). Vidare utgaf han i förening med Möbius en liten samling "Fornsögur" (1866) och med Unger den stora samlingen af norska konungasagor ur "Flatöboken", hvilken han själf i dess helhet af skref (3 bd, 1860-68). 1864 kallades V. till England för att fullborda R. Cleasbys (se denne) isländsk-engelska ordbok, hvilket arbete han af slutade 1874. Förut hade han reviderat Sveinbjörn Egilssons "Lexicon poeticum". Han bosatte sig 1866 i Oxford och utgaf där "Sturlunga saga" (2 bd, 1878), med en förträfflig öfversikt af hela sagolitteraturen, samt Corpus poeticum boreale. The poetry of the old northern tongue from the earliest times to the 13 century (2 bd, 1883), likaledes med lärda inledningar. Han börjada också utgifningen af en stor samling Icelandic sagas (d. v. s. de nordiska källorna till Englands äldre historia), men fick blott de två första banden färdiga (1887). Med grundlig kännedom om den gamla litteraturen och utomordentligt minne förenade V. sällsynt färdighet att läsa gamla handskrifter och lycklig divina-tionsförmåga, hvilket allt gjorde honom i hös^ta grad lämplig som utgifvare. Han lämnade dessutom många goda bidrag till isländska tidskrifter och biträdde K. Maurer vid utgifningen af Jon Årnasons "íslenzkar |)joÖsögur og æfintyri" (1862-64). I Oxford erhöll han 1871 värdigheten af "master of arts", i Uppsala kreerades han 1877 till hedersdoktor, och 1884 upprättades en personlig professur för honom i Oxford. Se Jon borkelssons nekrolog (på isländska) of ver V. i "Arkiv för nordisk filologi" (1889). - V:s broder SigurÖur V., f. 1828, d. 1892, var grundläggare af och senare föreståndare för fornsakssamlingen i Reykjavik. E.Ebg. Viggbyholm (Viggebyholm), egendom i Täby socken. Stockholms län, vid Stora Värtan, omfattar S1 U mtl med 335 har areal och 285,900 kr. tax.-värde '1909). V. omtalas omkr. 1300 under namnet Wighby, egdes från 1600-talet till 1817 af släkten Lagerfelt med undantag af en kort tid, då det tillhörde biskop J. Gezelius d. y., och innehas nu (1921) af godsegaren V. K. Hultin. E- A-t. Viggelsbo. Se V i g e l s b o. Wiggin [wi'gin], Kate Douglas, amerikansk författarinna, född S m i t h, f. 1857 i Philadelphia, var först lärarinna, upprättade kindergarten, gifte sig 1880 med S. B. Wiggin (d. 1889) och 1895 med G. Ch. Riggs. Fru W. har skrifvit ett stort antal barnberättelser, af hvilka många äro öfver-satta till svenska ("Två små hemlösa", 1893, flera uppl., "Rebecka", 1904) och blifvit mycket omtyckta genom sin humor och liffullhet. B-n B. Wiggins [w^gins], Joseph, engelsk nordpols-farare, kapten, d. 1905. Se Polarexpeditioner, sp. 1164. Viggsläktet, Fuligula (i inskränkt bemärkelse), zool. Se Andfåglar, sp. 959-960. Viggstjärtpapegojan, zool. Se Papegojor, sp. 1483. Vigh-arf (V i ga rf), fur., är en i den fornsven-ska Hälsingelagen förekommande term, utmärkande den skyldighet att hämnas ett dråp och rätt att uppbära dråpsböterna, hvilken i viss ordning tillkom den dräptes manliga släktingar. Namnet "dråp-arf" förklaras kanske äfven däraf, att häm-naren urspr. torde ha ärft den dräptes vapen och i äldsta tider väl äfven hans fasta egendom. Jfr Å. Holmbäck, "Ätten och arfvet" (s. 116 ff.), Uppsala 1919. Ad. N-n. Vigher spä, d. v. s. "V. den framsynte", forn-svensk lagstiftare i hednatid, om hvilken vi känna endast, h vad företalet till den under konung Birgers minderårighet reviderade Upplandslagen meddelar, nämligen att V. för Uppland författat åtskilliga "flockar", som emellertid vid slutet af 12CO-talet icke funnos samlade på ett ställe och högeligen tarfvade revision, samt att af dessa V:s stadganden allt, som befanns vara tidsenligt, influtit i den nya lagbok, som 1296 af konungen stadfästes. Jämte den hedniske lagmannen Lum ífsv. Lumber) i Västergötland, om hvilken några anteckningar vid den äldre Västgötalagen förtälja, att han författat en stor del af den ursprungliga Västgötalagen (den s. k. Lums lag), är V. vår äldste till namnet kände författare på svenska. Ad. N-n. Vigholmen fyr. Se Skudesneshavn. Wight [ωai't], en till engelska grefsk. Hampshire hörande ö i Kanalen, s. v. om Portsmouth, skild från engelska kusten genom det på smalaste stället endast 3,5 km. breda sundet Solent i n. v. och det något bredare Spithead i n. ö. Ön är rutformig, 37 km. i ö. och v., 21 km. i n. och s. Areal 378 kvkm. 88,186 inv. (1911). Midt öfver ön från v. mot ö. löper en sträcka kritkullar (downs), afbruten i midten af strömmen Medina, öns största vattendrag, som med ett 7 km. långt æstuarium mynnar ut på norra kusten och delar ön i två hälfter, East och West Medina. Själfva kullarnas höjdkam erbjuder goda fårbeten; n. därom är ön skogig, och jordmånen är styf lera; den sydliga delen af ön har däremot mindre skogsareal, men är bördigare och bättre odlad. En andra rad af höjder löper utmed södra kusten, och i Catherines hill (241 m.) bära de öns högsta punkt. Sluttningen är följaktligen mot n.; samtliga strömmarna tvära så godt som öfver hela öns bredd. Utom Medina är att nämna Yar, som