tillika med sin vidgade mynning nästan alldeles afskär en liten västlig trekant af W. Geologen är i tillfälle att på ön studera många olika formationer; de öfversta lagren tillhöra eocen, de understa wealdengruppen. Klimatet är mildt, i synnerhet på den del, som bär namnet Undercliff, d. v. s. den platta, som befinner sig nedanför öns sydliga höjddrag. Denna platta har bildats därigenom, att mindre motståndskraftiga lager raskare angripits af erosionen och förstörts; de fastare stå nu som en brant vägg i n. och ge skydd för vindarna. Såväl på grund af sin naturskönhet som sitt gynnade klimat besökes ön mycket af resande och rekonvalescenter. Ett stort antal förnäma badorter kantar kusterna. I n. ligger Cowes vid Medinas mynning, ö. härom Ryde och i v. Yarmouth. Utmed sydöstra kusten, i skydd nedanför höjddragen, ligga Sandown, Shanklin och Ventnor. Öns hufvudort är Newport (11,154 inv. 1911) vid inre ändan af Medinamynningen, men den är jämförelsevis föga besökt af främlingar. Befolkningen hämtar sitt hufvudsakliga uppehälle från jordbrukshandteringen och fårafveln. Fisket är ganska ansenligt; ostronkultur har införts. Skogsafverkningen på norra delen af ön är anmärkningsvärd; Pankhurst forest, där timmer hämtats för brittiska flottan, är öfver 1,200 har. Industrien är ej utvecklad, den omfattar eljest något skeppsbyggeri och tillverkning af cement. Ön sänder 1 ombud till parlamentet och hör till biskopsstiftet Winchester. -- W., som af romarna kallades Vectis, eröfrades af Vespasianus år 43 och behölls af romarna i 400 år. 530 eröfrades den af Cerdic och Cymric samt lades till konungariket Wessex. Den var därefter länge oberoende, tills befolkningen frivilligt underordnade sig Alfreds son Edvard. Sedan Vilhelm Eröfrarens tid var ön i allmänhet förlänad åt någon lord, men från Henrik VII:s tid var öns styrelse anförtrodd åt en guvernör. (Som hederstitel förnyades denna värdighet 1889.) Såväl af keltiska som af romerska byggnadsverk finnas rester på ön. Den förnämsta borgen är Carisbrooke castle (se Carisbrook). -- Litt.: Woodward, "History of Hampshire, including the Isle of Wight" (1861--69), och Stone, "Architectural history of the Isle of Wight" (1891). A. N-d. Wight [tìjáVt], Robert, skotsk botanist, f. 6 juli 1796 i Milton, d. 26 maj 1872 i Grazeley lodge vid Reading, blef med. doktor i Edinburgh 1818, militärläkare i Indien 1819, föreståndare för botaniska institutet i Madras 1826 och var biträdande öfverläkare i Negapatam 1828-31, lefde som privatlärd i Skottland 1831-34, men var åter arméläkare i Indien 1834-36 och sedan föreståndare för försöksstationen för bomullsodling i Coim-batore till 1850 samt återvände hem 1853. Han utgaf några större, floristiska verk of ver Indien, såsom Illustrations of Indian botany (2 dir, 1841 -50, 182 kolor. tafl.), Icones plantarum Indiæ orientalis (6 dir, 1840-56, 2,101 tafl.) och Spicilegium neilgherrense (2 dir, 1846-51, 202 tafl.). . C. Lmn. Vigilans och V i g i l a n t. Se V i g i l e r a. Vigila^tius, presbyter i Barcelona, Spanien, i slutet af 300- och början af 400-talet, kraftig motståndare mot munkväsendet, var född i södra Gallien, företog redan som yngling vidsträckta resor och kom därvid i nära beröring med eremit- och munkväsendet, som då begynt taga fart inom den österländska kyrkan. En tid vistades han hos den berömde Hieronymus vid Betlehem. De intryck han förde med sig hem gjorde honom alltmera öfver-tygad om eremit- och munklifvets förkastlighet ur kristlig synpunkt, och han började i både skrift och tal väldeligen angripa såväl detta "onyttiga" lif som ock det prästerliga celibatet och askesen i allmänhet. Han blef alltså en efterföljare till den romerske munken Jovinianus. Med hänsynslös ärlighet kämpade han mot missbruken med martyr- och relikkulten och vigilierna. V:s förnämste motståndare var Hieronymus, som beskyllde honom för k?tteri ("Contra Vigilantium", 406), medan V. å sin sida stämplade Hieronymus som origenist. Se J. Brochet, "S. Jéróme et ses ennemis" (1906), och G. Grützmacher, "Hieronymus", III (1908, i "Studien zur geschichte der theologie und der kirche". X). (Hj. H-t.) Vigilera (af lat. vigil?re, vara vaksam), arbeta ifrigt för att genomdrifva någonting; anskaffa pengar, låna pengar ("vigga"). - Vigilans [-la^s], ifrigt bemödande för att genomdrifva en sak; upptagande af ficklån. - Vigila'nt, som har vana att vigilera. Viriles, lat. ("vakter"), kallades i Rom en kår af polis- och brandsoldater, som efter mönster från Alexandria af Augustus upprättades år 6 e. Kr., sedan föregående anordningar i den vägen ej visat sig tillfyllestgörande. Kåren bestod af 7,000 till 8,000 man under en polis- och brandchef, prœfectus vigilum, tillhörande riddarståndet och tillsatt af kejsaren på behaglig tid med kriminal- och civil-domsrätt öfver underlydande. Kåren hade sju vakt-stationer i Rom (excubitoria) med sprutor (siphones) och andra brandredskap. Jfr Rom, sp. 664. J- U. VigFlia (plur. vigiliæ], lat., eg. vaka, nattvak. 1. Nattvakt i det romerska lägret. Se C a st ra, sp. 1281. - 2. I katolska länder benämning på den med gudstjänstliga förrättningar firade dagen före en större kyrklig högtidsdag, således motsvarande vårt "afton" i julafton, påskafton (fr. la veille de Páques] o. s. v. Namnet "vigilier" betecknar urspr. de förste kristnes nattliga vakande under bön, sedan ock deras nattliga gudstjänster under förföljelsernas tider. Dylika sammankomster till gudstjänst fortforo äfven efter kristendomsförföljelserna (i synnerhet helig blef påskvigilien), inen de urartade och af skaffades småningom, så att vigiliegudstjänster slutligen egde rum endast i klostren. I den romerska kyrkan började vigiliegudstjänster under 700-talet i stället förläggas till middagen, från 1300-talet till morgonen och begränsas till förfest (projestum) vid vissa högtider. Endast den gamla julnattvigilian behölls. Se Gastoué, "Les vigiles nocturnes" (1908). 2. (Hj. H-t.) Vigiliæ. stad. Se B i s c e g l i e. Vigilius, biskop af Thapsus, den sannolike författaren till flera teol. arbeten på latin från senare hälften af 400-talet. Om hans person och l ef nåds-förhållanden är intet med säkerhet kändt, men han synes ha varit en af rättrogenhetens förnämsta förkämpar inom afrikanska kyrkan, särskildt mot arianismen. Honom tillskrifves ett arbete mot Eutyches i 5 böcker, ett arbete mot Fotios, Sabellius och Arius, utgifvet i Athanasius' namn,