Wigtown-Vihanti 378 borg (1874) och var 1877-90 biträdande lärarinna i sin ena dotters privata flickskola i Hälsingborg. På hennes graf där aftäcktes 1910 en minnesvård. Se "Svenska landsmålen", VIII (nekrolog af H. Wranér, minnestal af E. Wrangel och bibliografi af 0. Walde). (R-n B.) Wigtown O^gtalm]. 1. Grefskap i sydvästra Skottland, begränsadt i n. af Ayrshire, i ö. af Kirkcudbrightshire samt f. ö. af hafvet. Areal 1,327 kvkm. Gref skåpet bildar den västligaste delen af Galloway. Genom de bägge djupt inträngande vikarna Luce bay från s. ö. och Loch Ryan från n. v. afskiljes en hammarliknande halfö, Rinns of Galloway, som slutar i udden Mull of Galloway, Skottlands sydligaste punkt. Som begränsande farvatten mellan W. och Kirkcudbrightshire intränger Wigtown bay, som tillika med Luce bay omsluter halfön Machers. Gref skåpet är småkulligt, de högsta höjderna finnas i n. på gränsen mot Ayrshire (Benbrake och Craigairie Fell), men de nå icke upp till mera än 300 m. ö. h. Hedar och mossar uppta en rätt stor del af arealen, särskildt i n. ö., där ett område bär namnet "the Moors". Landet sluttar hufvudsakligen mot s. ö.; den största floden är Cree, som bildar gräns mot Kirkcudbright och faller ut i Wigtown bay. I samma vik utfaller v. härom Bladenoch. Sjöarna äro många, men små (moränlandskap!). Genom omsorgsfullt tillvaratagande af den odlingsbara marken uppgår denna till 46 proc. af hela arealen, öfver medeltalet t. o. m. i de skotska lågländerna. Af säd odlas mest hafre; af underordnad betydelse är odlingen af h vete och korn. Större delen af den odlade jorden är emellertid bevuxen med foderväxter, ty ladugårdsskötsel är hufvudnäring. W. hade 1912 53,117 nötkreatur, 116,605 får, 15,633 svin och 6,000 hästar. Nötboskapsrasen är berömd (Ayrshire), likaså hästarna (Clydesdale). Fisket är ej så omfattande, som man kunnat vänta; kusten har ej många tjänliga hamnar. Bästa skydd lämnar Loch Ryan. där grefskapets bästa hamn och största stad är belägen, Stranraer (6,444 inv. 1911). Industrien är föga utvecklad och omfattar blott tillverkning af ylletyger, läder, landtbruks-redskap m. m. samt bryggerier och brännerier. Folkmängden har för hvarje årtionde gått tillbaka sedan 1851, då den utgjorde 43,389 pers.; 1918 uppskattades den till 29,900 pers. - 2. Hufvud-stad i nämnda grefskap, vid västra sidan af Wigtown bay, nära Bladenochs utlopp. 1,710 pers. (1911). l o. 2. A. N-d. Wigwam [wirgwåm]. Se Indianer, sp. 490. Vigvatten (lat. aqua benedicta lustr?lis) kallas det högtidligt invigda vatten, som brukar finnas i särskilda bäcken eller kärl, placerade vid ingången till katolska kyrkor, och hvarmed de in-och utgående pläga bestänka sig. Bruket af vigvatten är liksom så många andra katolska kyrkobruk af hednisk-judiskt ursprung. Härifrån öfver-fördes denna sed till kristendomen. Det var vanligt, att de kristne före gudstjänsten och bönen tvådde sina händer. De äldre kristne kyrkolärarna, såsom Tertullianus och Chrysostomos, hvilka omtala detta bruk, se dock däri endast en symbol af hjärtats renhet, som är Gud vida välbehagligare än rentvagna händer. Det vatten, som därför erfordrades, brukade sedan början af 300-talet anbringas i särskilda vattenbehållare, som ställdes i kyrkornas förgårdar. Men ingen antydan finnes, att sådant vatten brukade särskildt invigas, såsom fallet var med dopvattnet (se V a 11 e n i n v i g-ning). Ej heller förekom någon bestänkning med vatten, innan man inträdde i Guds hus. En sådan bestänkning betraktades inom den äldsta kristna kyrkan som en förkastlig hednisk sed. Först sedan 600-talet tyckes användning af vigvatten ha kommit i bruk inom kristna kyrkan, och från samma tid tyckes man äfven ha börjat göra sig åtskilliga vidskepliga föreställningar om vigvattnets förmåga att utgöra ett skyddsmedel mot onda makters inflytelser. Det blef en af de viktigaste sakramenta-lierna. De pseudo-isidoriska dekretalen ge en utförlig framställning af. huru vatten, blandadt med salt, skall af prästerna konsakreras samt huru det så konsakrerade vattnet (vigvattnet) visar sig verksamt till rening af de kristnes boningshus, åkrar, vinberg, husdjur m. m. och som botemedel mot allehanda ondt. Denna uppfattning gjorde sig nog gällande hela medeltiden igenom. De romerska mässböckernas ("Rituale romanum" och "Missale romanum") vatteninvigningsformulär äro mycket upplysande. I det formulär, som har till öfver-skrift "Ordo faciendi aquam benedictam", heter det, att den tjänstgörande prästen skall hvarje söndag inviga vattnet. Han exorciserar (undandrar djäfvulens inflytelse) först såväl salt som vatten hvart för sig och åkallar Guds helgande af elementen. Därefter blandar han salt och vatten tillsammans, under det han säger: Commìxtio salts et aquæ pariter fiat in nomine Palrìs et Filii et Spirüus sancti ("må salt och vatten blandas lika i Faderns. Sonens och den Helige andes namn"). Till sist läser han en invigningsbön öfver blandningen. Af innehållet i de föreskrifna formulären framgår tydligt, att man anser, att de sålunda invigda elementen undandras den onda andevärldens inflytande och i stället erhålla gudomlig kraft till botande af sjukdomar m. m. samt till att skydda människor och deras boningar från demonisk inverkan. Efter fullgjord invigning tar prästen vigkvasten (aspersorium) och bestänker därmed tre gånger först altaret, därefter sig själf och de öfrige administrerande samt slutligen menigheten, under det han läser Ps. 51: 9. Af det invigda vattnet få sedan de närvarande taga med sig hem för enskildt bruk. Vigvattnet har funnit synnerligen vidsträckt användning inom såväl den romersk-katolska som den grekisk-ortodoxa kyrkan och spelar en mycket stor roll vid hart när oräkneliga tillfällen, såsom vid invigning af kyrkor och kyrkogårdar, af vaxljus och altarbeklädnader, af Kristus- och helgonbilder, af nya byggnader och fartyg m. m. - Vigvatten förekommer äfven hos irvingianerna och i engelska ritualismen.-Hufvud-arbetet är Ad. Franz. ''Die kirchlichen benediktionen im mittelalter" (1909). J. H. B. (Hj. H-t.) Vigör (fr. vigueur, lat. vi'gör], friskhet, lifs-kraftighet, styrka, liflighet till kropp eller själ. Adj. v i gör ös. - Vigoroso [-gåråså], it., mus., friskt, kraftigt. Vi'hanti. kapell under Brahestads och Salo (se d. o.) pastorat, Uleåborgs län, Finland, bestärndt att afskiljas till eget pastorat. 511 kvkm. 3,425 inv., finsktalande (1919). O. B-n.