utländskt evangelisk-lutherskt trossamfund skall ha samma rätt till kyrklig vigsel som medlem af svenska kyrkan. I anslutning härtill är en generell kungörelse af 3 dec. 1915 utfärdad, gällande medlemmar af norska, danska och finska kyrkorna samt af Augustanasynoden i Amerika. Slutligen må påpekas, att prästerskapet inom vissa främmande trossamfund inom Sverige har vigselrätt. Svenska kyrkans vigselritual har under tidernas lopp undergått stora förändringar. I sin handbok 1529 anslöt sig Olaus Petri till den medeltida traditionen. Akten försiggick dels framför kyrkdörren, dels inne i kyrkan. Framför kyrkdörren skedde den s. k. kopulationsakten (sammanvigningen). Karakteristisk för Sverige är denna akts fördelning på två moment. Först komma frågor, som förvissa prästen om kontrahenternas fria samtycke, därefter consensusförklaringen. "Jag tager dig etc." Vid denna förklaring erhåller bruden en ring af brudgummen. Äfvenledes karakteristiskt för Sverige är, att ringväxling icke förekommer. Endast bruden erhåller vigselring (se Ring 2). Kopulationsakten afslutades med en förklaring af prästen: "Eder alla goda kristna, som här tillstädes äro, tager jag till vittne, hvad här skedt är, förmanandes Eder, att I velen det ihågkomma." Akten beledsagades af böner. Inne i kyrkan skedde den egentliga välsignelsehandlingen, motsvarande medeltidens brudmässa. Denna akt var inlemnad i söndagens högmässo- eller nattvardsgudstjänst. 1614 förlades vigselns förra del innanför kyrkdörren nere i kyrkan. Prästens förklaring efter kopulationen erhöll en betydelsefull utvidgning, markerande den ökade betydelse, som nu tillmättes vigselns: "efter dessa föreställda personer hvarannan till äkta begära och sådant här uppenbarliga för Gud och den kristliga församling såsom vittnen på den yttersta dagen bekänna och däruppå gifvit vårdtecken och fästningering, därför fogar jag såsom Kristi tjänare häruppå dem i äktenskapsstadga och förbund tillsamman i namn Faders etc." Vigselaktens kombinering med söndagens gudstjänst vållade afsevärda svårigheter, men upphörde först 1811. Den utgestaltning, som vigselritualen då erhöll, har det i allt väsentligt bibehållit ända till nu. Vigseln är icke längre bunden vid kyrkorummet. Äldre tiders tvenne afdelningar ha sammanförts till ett enhetligt helt. På inledningsallokutionen följa consensusfrågorna, ringgifning med bön, samtyckesförklaringen samt stadfästelsemomentet. Därefter läses Kristi ord om äktenskapet och dess oupplöslighet, hvarefter böner, "Fader vår" och välsignelsen följa. Handboken ger, i anslutning till äldre tradition, föreskrift om, huru förfaras skall, när vigsel sker i kyrka och pällen samt brudmässan åstundas. Denna form för vigsel används dock aldrig. Hvad brudpällen (af lat. pallium) angår, som i enstaka fall under senare tid kommit till användning, utgöres den af ett slags tronhimmel, som bäres öfver brudparet. Pällen användes i Sverige i äldre tider allmänt, men kom ur bruk under 1700-talet. Om dess ursprung har engelske forskaren Wickham Legg framställt den sannolika förklaringen, att den har samband med brudslöjan. Urspr. höll man slöjan blott öfver bruden, men sedermera äfven öfver brudgummen. I England och annorstädes höllo marskalkar den utbredd öfver brudparet. Ur detta bruk har så pällen uppkommit. Leggs tolkning vinner bekräftelse i den omständigheten, att brudslöjan icke förekommer i vårt land, vare sig under medeltiden eller under de följande århundradena, d. v. s. icke så länge pällen var i bruk. -- (Om bruket att bära brudkrona se Brudkrans.) -- Svenska kyrkohandboken upptar äfven formulär för välsignelse öfver äktenskap, ingånget inför borgerlig myndighet. Denna kyrkliga välsignelseakt ansluter sig till vigselritualen med undantag för samtyckesförklaringen och kopulationsformeln. E. M. R. Vigselbok (Lysnings- och vigselbok). Se Kyrkböcker. Vigselring. Se Ring, sp. 426, och Trolofningsring. Vigsnæs. Se Yisn e s. Wigström. Eva. författarinna (mestadels under signaturen A v e), född Nilsson, f. 24 dec. 1832 i byn Råga Hörstad i Asmundtorps socken, Malmöhus län, d. 6 jan. 1901, undervisades inom familjen, och i det välbärgade, gästfria och kunskapsälskande föräldrahemmet kom hon i beröring med folk af alla stånd samt fick tämligen vidsträckt till-íredsställa sin törst efter skönlitterär, historisk och annan bildande läsning - om helgdagarna, under det hon hvardagarna i ända hölls strängt till landt-ligt arbete utom och inom hus. 1855 ingick hon äktenskap med Kl. Wigström, då disponent för Ramlösa brunn, som var i hennes familjs ego. I skötet af ett verksamt hemlif öfvade hon sig (från 1864) på lediga stunder i författarskap och framträdde sedermera med folklifsskildringar, som rönte gynnsamt mottagande. Hennes första arbete var För fyrtio år sedan Taflor ur skånska folklifvet (1870), men större uppseende väckte Brott och straff, eller lifvet i ett svenskt straffängelse (1872). Hon redigerade 1873-74 och 1884-86 "Hvitsippan", illustrerad tidning för barn och ungdom. Bland hennes originalarbeten märkas vidare Pa vers och prosa (1878), Kloka Nanna (1880), Från slätt- och skogsbygd (2 bd, 1889-91), Midt ibland oss (1891) och Solsfcen (barnberättelser, s. å.). Fru W:s skriftställen eger en kärna af sundt förstånd och godt lynne. Hon gjorde sig äíven ett namn som sakkunnig samlare af skånska allmogetraditioner och utgaf på detta område Skånska visor, sagor och sägner (1880), Folkdiktning etc. (2 saml. 1880-82), Sagor och äfven-tyr, uvvtecknade i Skåne (i landsmålsföreningarnas tidskrift, 1884), Två Ilad ur folkets dolda kunskap (1896, i "Sv. fornminnesfören:s tidskrift", IX), Djurlifvet i folkets tro och sägner (1900, ibidem, X) m. m. I en stor mängd tidningar, tidskrifter och kalendrar skref hon (delvis prisbelönta) uppsatser rörande skolförhållanden, barns och tjänares uppfostran, huslig ekonomi, fattig- och fångvård o. s. v. Fru W. medverkade väsentligt till upprättande af en folkhögskola för kvinnor i Hälsan vid Hälsing-