Läran om naturföreteelserna och verldskropparne (bd 3 af "Naturlära for elementarläroverken", 1879; 3:e uppl. 1892), Lärobok i fysik (3 bd, 1884-86) och Fysikens grunder (1888). Elektroteknikens grunder (1900) och Chalmersska institutet 1829-1904 (1907). Han var led. af Fysiogr. sällsk. i Lund (1874) och Vet. o. vitt. samh. i Göteborg (1881). 4. Karl Rutger Teodor W., den föregåendes broder, ledamot af Konungens högsta domstol, f. 13 juni 1850 i Stockholm, aflade i Lund 1875 hofrätts- och 1877 juris kandidatexamen, blef 1878 docent i straffrätt där, 1879 vice häradshöfding, 1885 assessor i skånska hofrätten, 1889 revisionssekreterare, 1890 led. af Nya lagberedningen och 1891 byråchef för lagärenden samt var 1893-1908 justitieråd. 1894 kreerades han till juris hedersdoktor i Köpenhamn. 5. Berndt Evert W., den föregåendes broder, bergsingenjör, industriman, f. 31 mars 1859 i Sunne, Värmlands län, genomgick Tekniska högskolan och Bergshögskolan 1875-78, var 1880-84 ingenjör och förvaltare vid Rämens bruk, 1886-89 ingenjör vid Uddeholmsverken, 1889-90 vid Stora Kopparbergs bergslag (Domnarfvet), disponent vid A.-b. Rämen-Liljendal 1890-94, vid A.-b. Mölnbacka-Trysil 1894-98 samt vid A.-b. Bofors-Gullspång 1898-1918. Under hans 20-åriga disponentskap blefvo verkstäderna vid Bofors (se d. o.) fullständigt ombyggda, utvidgade och moderniserade, hvarigenom verket utvecklades till ett af landets största järnförädlingsverk och brukets tillverkning af krigsmateriel i hög grad utvidgades. 1898 invaldes han i Järnverksföreningens styrelse. Hans lifliga intresse för arbetarfrågor och stora förmåga att behandla arbetare föranledde ledamotskap i en 1904 tillsatt kommitté, hvars arbete resulterade uti bildandet af Järnbruksförbundet; i dess styrelse insattes han 1906 och valdes till dess fullmäktig i Svenska arbetsgifvareföreningen. Han har varit Järnbruksförbundets ordf. 1906-10 och sedan 1917. Sedan 1907 är han ordf. i Svenska arbetsgifvareföreningens fullmäktige och sedan 1917 vice ordf. i föreningens styrelse. W. utsågs 1918 till led. af arbetstidskommittén och förordnades 1919 till led. af Arbetsrådet. 1910 valdes han till e. o. och 1918 till ord. fullmäktig i Järnkontoret. 1. H. J-dt. 2. (R-n B.) 3. (T. B-l.) 5. T. B-l. Wijk bij Duurstede [vejk bej dyr-], stad. Se Dorestad. Wijkman [vik-], Johan Henrik, politisk äfventyrare, f. omkr. 1698 i Borgå, vistades under "stora ofreden" i Sverige, där han slutförde sina studier och inträdde på ämbetsmannabanan. W. var borgmästare i Brahestad 1731-40, hvarunder han representerade denna stad vid 1738 års riksdag, blef 1740 domare i Lill-Savolaks samt flydde under kriget 1741-43 till Sverige. Efter fredsslutet i Åbo återvände han till sin domsaga, men råkade där i förvecklingar med de administrativa myndigheterna. Han anklagades för att ha mot dem uppviglat folket och flydde under processens fortgång 1748 till ryska sidan, hvarefter hans kvarlämnade egendom togs i beslag. 1749 återvände han och vistades sedermera i Stockholm, där han förgäfves arbetade på att återfå sina egodelar, medan hans lefnadssätt samtidigt blef alltmera oregelbundet. Tryckt af ekonomiska bekymmer, inlät han sig i förbindelser med ryske ambassadsekreteraren i Stockholm Johan Simolin, som gaf honom penningar för att i Finland verka för Rysslands syften. W. afreste i april 1750 till Finland, där han trodde sig finna pålitliga vänner i generalguvernören von Eosens sekreterare K. Krook och den som partigängare kände H. H. Boije, hvilka dock för kanslipresidenten K. G. Tessin yppade hans förehafvande. W. blef arresterad i Åbo l maj 1751, hvarefter han fördes till Stockholm, där han ställdes till rätta inför en kanslirätt med Tessin som ordf. Han dömdes till döden, hans nådeansökan af slogs, och han af rättades i Stockholm 7 sept. 1751. Hans hustru och några mindre betydande medhjälpare straffades med längre eller kortare tids fängelse. Hans lefnadshändelser äro utförligt skildrade af Yrjö Koskinen i "Historial-linen arkisto", IV (1874). M. G. S. Wijkman [vik-]. 1. Kasper W., präst, riksdagsman, f. 3 dec. 1718 i Stockholm, d. där 14 mars 1780, blef student i Uppsala 1736 och filos. magister 1746 samt företog 1748-50 en utländsk resa. Efter att från 1755 ha varit vice teol. lektor i Gäfle utnämndes han 1759 till kyrkoherde i Mo (Hälsingland) och 1763 till kontraktsprost. 1769 presiderade han vid prästmötet. W. var led. af prästeståndet vid riksdagarna 1760-62, 1765-66 och 1771-72 samt satt vid de bägge senare i Sekreta utskottet. Han var en af mössornas pelare i sitt stånd, inom hvilket han (enligt K. Frietzky) var den bäste talaren, och uppträdde med stor myndighet. För sina riksdags-meriter belönades han af de segrande mössorna vid 1771-72 års riksdag, i det att de tre ofrälse stånden beslöto, att han skulle utnämnas till första regala pastorat, hvartill han anmälde sig; till följd däraf "satte han sig i besittning" af Katarina församling i Stockholm (1772). Vid sistnämnda riksdag uppträdde W. till försvar för brännvinsbränning, "emedan brännvinsförbud hade i följe med sig spannmålsöda", en sats, som han sökte bevisa därmed, att det ginge åt mera spannmål för att hålla arbetare med nödig kvantitet dricka än för att förse dem med öflig ration brännvin. Vid Gustaf III:s revolution hölls han 19-21 aug. 1772 arresterad. 2. Sven Kaspersson W., den föregåendes son, biskop, f. 19 jan. 1754 i Öster-Våla, Uppland, d. 9 febr. 1839 i Västerås, blef student i Uppsala 1771, där han 1776 promoverades till filos. doktor och 1779 blef teol. kandidat samt s. å. prästvigdes Efter att sedan 1780 ha varit förordnad till teol. docent blef han 1783 e. o. teol. adjunkt och 1795 teol. professor kalsenianus samt pastor i Hagby och Ramsta. 1800 utnämndes han till teol. doktor. Kyrkoherde i Simtuna sedan 1805, uppfördes han i andra rummet å förslaget till biskopsstolen i Visby 1813 samt utnämndes 1819 till domprost i Västerås, hvilket ämbete han tillträdde 1821, och 1825 till biskop där. -- W. var under sin krafts dagar en framstående riksdagspolitiker med stor parlamentarisk förmåga samt representerade den moderat liberala riktningen. Han bevistade alla riksdagar 1800-30 och ansågs som en af prästeståndets ledare. Han utöfvade äfven ett ej ringa inflytande på 1809 års