frankernas eröfringar och omvändelsenit. Att religiös fanatism besjälat vikingarna, framgår tydligt af den hänsynslösa grymhet, som de ännu länge efter vikingatågens början visade särskildt mot präster och munkar både i öster och väster. 3) Söndring och svaghet i de länder, som af vikingatågen berördes. Denna orsak har icke framkallat rörelsen, men väsentligen bidragit till den ofantliga omfattning, som den fick efter midten af 800-talet. Vikingarnas anfall skedde endast sporadiskt och efter långa mellantider i de länder, där de rönte kraftigt motstånd, men i de af inre strider söndrade slaviska och finska länderna samt Friesland, Frankrike, England, Irland och Skottland togo de snart stamhåll och spelade mästare. 4) Tågen till de längst aflägsna länderna synas, åtminstone stundom, ha förorsakats däraf att, sedan nordiska välden upprättats i olika delar af Europa, deras konungar eller höfdingar inkallat hjälp från hemmet mot sina närmaste fiender och därpå hetsat sina besvärliga stamfränder mot aflägsna länder för att bli dem kvitt. Så gaf Rikard I af Normandie anledning till tåget mot Spanien 964--966 och kanske äfven till det följande 968--969, och de ryske härskarna ha troligen på samma sätt gett anledning till alla härnadstågen till Kaspiska hafvet. 5) Tidigt angafs af främmande författare öfverbefolkning, framkallad af månggifte och lösa förbindelser, såsom en orsak till vikingatågen, och detta har upprepats af forskare in i senaste tid. Karaktär och förlopp. Normanderna kommo i skaror af några få till många hundra skepp, hvart och ett med en besättning af 40 till 80 man, under de senare tågen ännu mycket större, men de voro i allmänhet icke sjökrigare, i synnerhet icke under tågens första skede, och deras farkoster egnade sig icke då för sjöstrider. Råkade de ut för ett kraftigare motstånd på själfva hafvet, såsom fallet var vid Konstantinopel, vid Spaniens kuster och under Alfred den store vid Englands, så ledo de ofta förkrossande nederlag. Däremot voro deras lätta farkoster egnade att dragas öfver land förbi vattenfall eller förskansningar eller t. o. m. från en flod till en annan. Vikingarnas hufvuduppgift var att komma oförvarandes öfver en trakt och utplundra densamma. Därför vände de sig mot flodmynningarna och rodde hastigt uppför floderna, med förkärlek uppsökande kloster, kyrkor och handelsstäder, där rikedomar funnos hopade. I hastiga marscher genomtågade de ock landet till fots eller med hästar, som de röfvat af inbyggarna eller fört med sig, såsom hände vid färder öfver Kanalen. Då de blefvo anfallna af öfvermakt, visade de vanligen det mest öfverdådiga mod och en betydande insikt i krigskonsten, men de uppsökte helst sådana trakter, där intet kraftigare motstånd kunde väntas på grund af regenternas minderårighet, arméernas frånvaro eller inbördes krig, som kunde skaffa dem bundsförvanter. Den skräck, som de genom sin vilda framfart spridde framför sig, var emellertid städse deras förnämsta bundsförvant. Städerna intogos oftast genom öfverrumpling, dock äfven genom ordentlig belägring. Under de omkr. 100 år, då normanderna rasade som värst, intogo de, plundrade eller brände de flesta af nordliga Europas städer och många andra, bland dem Hamburg, Liège, Aachen, Köln, York, London, Canterbury, Rouen, Paris, Nantes, Orléans, Bordeaux, Toulouse, Sevilla, Pisa, Novgorod, Polotsk, Kiev, Konstantinopels förstäder, Itil, Derbend och Berdaa s. om Kaukasus. Flera af dessa städer plundrades förnyade gånger. I hvilken grad rof var målet upplyses bl. a. af normandernas sed att för lösepenningens skull taga fångar, hvilka sedan nedhöggos, om ingen uppgörelse kom till stånd, eller såldes på slafmarknader. Det framgår vidare däraf, att de öfverallt voro benägna att bevilja fred mot dryg lösen. Sådan betalades i Frankrike under senare delen af 800-talet vid olika tillfällen till ett sammanlagdt belopp af många mill. frcs, i England 100 år senare i ännu större omfattning och vid Konstantinopel till ryssarna 907 och 944 med visst belopp för hvarje årtull, således efter samma beräkningsgrund som på danegäldens tid användes i England och troligen förut i Frankrike. Ytterligare visar det sig däraf, att normanderna kunde köpas att anfalla hvarandra eller själfmant bekrigade hvarandra för att få del af rofvet. Sålunda köptes Velands här från Somme 861 att anfalla normanderna i Seine, men dessa köpte sig i sin ordning fred af sina fränder. Och 855 kom Sidroc från Seine mot normanderna i Loire, men förmåddes att draga bort mot hälften af rofvet. Liknande inbördes fejder utkämpades äfven på Irland och i Ryssland om byte och om land. Och nästan öfverallt anträffas normander som legoknektar eller vasaller i de furstars härar, hvilkas länder förhärjades. Man vet ej, när vikingatågen österut begynte. Det är sannolikt, att de tagit sin början tidigare än tågen åt väster, men de stora eröfringarna infalla samtidigt på bägge hållen. I v. inträffade det första anfallet 793 vid Lindisfarne i norra England (jutarnas tidigare invandring till Britanniens öar hör icke till vikingatågen). 795 visade normanderna sig första gången på Irlands och Wales' kuster; 802 plundrades Iona utanför Skottlands västkust. Dessa färder ha sannolikt utgått från Norge. 832 anfölls England af en större flotta, denna gång söder ifrån, och vid denna tid började också Irland hemsökas af större härar. 810 sände Danmarks konung den första flottan mot frankerna, om man bortser från det alldeles enstaka anfall, som redan 515 gjordes på Gallien af en dansk eller götisk konung Hugleik. 844 nådde vikingarna första gången Spanien och hemsökte en gång, på det andra tåget mot Spanien, Italien, där Pisa sköflades 860. 865 anfölls första gången Konstantinopel norr ifrån, och kort därefter visade sig den första vikingaflottan på Kaspiska hafvet. Med undantag af det danska tåget mot Friesland 810, i hvilket 200 skepp deltogo, och det likaledes af Danmarks konung anförda tåget på Elbe 845, i hvilket 600 skepp deltogo, utfördes i allmänhet de första tågen af ett mindre antal skepp. Men flottornas storlek växte alltmera under århundradets lopp, från 100 skepp på det spanska tåget år 844 till 120 vid Paris 845 och 700 därsammastädes 885. Med ännu större flottor uppträdde normanderna i öster: 907 med 2,000 skepp, 941 med mer än 1,000, bägge gångerna mot Konstantinopel. I dessa tåg deltogo dock äfven slaver och finnar. Då vikingarna blefvo mera förtrogna med de främmande farvattnen, började de öfvervintra, till