en början alltid på öar, sedan äfven på fastlandet. De äldsta säkert kända vikingabolen äro norrmännens på skotska öarna, men det är sannolikt, att det fanns sådana ännu tidigare vid Östersjöns kuster, såsom på Wollin vid Oders mynning och på de livländska öarna. Från och med 830-talet togo vikingarna vintersäte på Irland, något senare (åtminstone från 843) på ön Noirmoutiers s. om Loire, 851 i Seine, där ön Oissel från 855 var ett fast läger, och samtidigt (851) på Shepey i Thames och på Thanet. Efter 865 slogo de sig ned på öarna i Svarta hafvet. Enstaka öfvervintringar gjordes på Camargues i Rhônes delta 859--860 och på öar i Kaspiska hafvet 944--945. Nästa steg var eröfring. Omkr. 840 eröfrade norrmännen större delen af Irland och intogo eller grundlade de städer, Dublin, Cork, Waterford, Limerick, som de sedermera under skiftande vapenlycka behöllo med få afbrott i öfver 300 år. 866--875 eröfrade danskarna Northumberland och delade kort därefter sig emellan en del af Mercia och Östangeln. 878 afträddes genom ett fördrag denna s. k. Danelag till danskarna. Såväl dessa eröfringar som de samtidiga tågen till Frankrike underlättades väsentligen därigenom, att danska tronpretendenter blifvit insatta till landtvärnsmän i Friesland och att en af dem, Rorik, som blifvit af kejsaren fördrifven, tilltvang sig landet genom eröfring 850. Från den tiden blef Friesland en utgångspunkt för danska vikingatåg, ända tills normanderna mot århundradets slut tvungos att lämna landet. Redan 862 upprättade svenskarna sitt stora välde i Novgorod, sannolikt efter långvariga fejder med finnar och slaver, motsvarande striderna i väster. Under senare delen af 800-talet öfversvämmades norra Frankrike af normander, och i början af 900-talet kunde de taga landet i besittning och dela detsamma. Konung Karl bekräftade 911 Rollos (Rolfs) besittningsrätt till Normandie, och något senare föranledde Loire-normandernas härjningar, att äfven Bretagne blef öfverlåtet till hertigen af Normandie. Denna öfverhöghet blef dock föga mera än ett namn. Sedan en eröfring blifvit afslutad, inträder i denna trakt ett afbrott i vikingatågen, åtminstone för en tid, ehuru dessa kolonier stundom föranledde nya tåg till andra länder. Frieslands besittningstagande af danskarna gaf en tid skydd icke blott åt kusten, utan äfven åt inlandet. Danelagens afträdande gaf England en kort tids lugn. Snart hemsöktes dock åter de södra kusterna af vikingar, och i n. utbröto tronstrider, af hvilka Wessex' angelsaxiska konungar visste begagna sig, så att de först skaffade sig öfverhöghet öfver Danelagen och sedan införlifvade landet i Wessex 954. Men under Ethelreds usla regering förnyades härnadstågen (från 980) med utgångspunkt från ön Wight och med stöd i Normandie. Och då Ethelred 1002 sökte hämnd på danskarna i England genom att låta svekfullt öfverfalla och dräpa dem i södra delen af landet (det s. k. danamordet; se England, sp. 605), ledde detta till nya härnadståg under Danmarks konung Sven Tveskägg, hvilka slutade med hela Englands eröfring under hans son Knut den store, 1016--17. -- Den omständigheten, att Irland aldrig fullständigt kufvades, utan att därvarande härskare, som tid efter annan ock skaffade sig herradöme öfver normanderna i norra England, lågo i ständiga fejder med irer och skottar och med hvarandra, bidrog att göra dessa norska riken till verkliga vikinganästen, i synnerhet under 900-talet före kristendomens allmänna insteg bland dem och deras fränder i Norge, på Island och de skotska öarna. -- Ryska riket organiserades af Oleg (Helge) från 879 till 912. Det blef honom angeläget att för handelns skull bevara freden med grekerna, och i hans fördrag med de grekiske kejsarna 907 och 911 stadgas stränga straff för dråp och rån, likasom i Igors fördrag 944. Men då tvist uppstod mellan greker och "ryssar", inkallades nya härar från Sverige, och det grekiska riket hemsöktes af vikingaflottor, som härjade kusterna och hotade själfva Konstantinopel. Så skedde före fördragets afslutande 907 och vidare 941, 970 och 1043. Hvarje krig mot grekerna och likaledes hvarje krigsrustning, äfven om kriget afböjdes genom fördrag, åtföljdes af ett vikingatåg på Kaspiska hafvet: 909 efter Olegs första tåg, 913 efter hans andra fördrag med kejsarna, 944 med anledning af Igors rustningar mot grekerna, som afbrötos af 944 års fördrag, 969 efter Svjatoslavs tåg till Bulgarien och 1043 Ingvar Vidtfarnes tåg till "Särkland" efter den ryske prins Vladimirs olyckliga tåg mot Konstantinopel s. å. Alla dessa färder slutade olyckligt, utom expeditionen 969, som möjligen anfördes af Svjatoslav själf och medförde kazarrikets undergång. Troligen äro dock arabernas uppgifter om vikingarnas fullständiga tillintetgörelse på de tidigare tågen mycket öfverdrifna, ty i annat fall hade de väl icke gång på gång kommit tillbaka. -- Äfven till Normandie inkallades förnyade gånger skandinaver till stöd för normandernas välde. Så inkallades till hjälp mot fransmännens konung efter mordet på hertig Vilhelm 942 en skara vikingar, som sedan inföll i Bretagne, och 962 mot grefven af Chartres en annan här, som därefter drog till Spanien 964--966. Är den uppgiften riktig, att fransmän voro med på tåget till Spanien 968--969, så har sannolikt äfven detta tåg gått öfver Normandie. Dessa i Frankrike bosatta, dåmera franska normander behöllo länge sitt vikingalynne. De eröfrade under förra hälften af 1000-talet hela södra Italien och kort därpå Sicilien, och 1066 eröfrade de hela England, där Knut den stores ätt utslocknat 1042. Vikingatågens afslutning berodde utom på dessa eröfringar äfven på kristendomens insteg i den skandinaviska Norden och bland normanderna i kolonierna samt därpå, att de angripna folken lärde sig att möta vikingarna på hafvet och att förskansa sina kuster och befästa städerna. Men då man sätter tågens afslutning till tiden omkr. 1050, får man komma ihåg, att de nordiska korstågen, som i synnerhet utgingo från Norge, föga annat voro än vikingatåg under kristen förklädnad. Följder. Med ofvanstående äro ock vikingatågens följder delvis angifna. I hvad mån de utöfvat inflytande på främmande länders samhällsskick är en mycket omtvistad fråga. I Ryssland och väl äfven i Polen har detta inflytande varit störst, eftersom bägge rikena torde ha blifvit upprättade af normandiska köpmän-krigare, men det ser ut, som om denna härskande klass mycket snart lämpat sig