plikttrogna regentgärning. Om V:s regering se vidare Storbritannien, sp. 185--196. -- V. blef i sitt äktenskap moder till 4 söner och 5 döttrar: 1) Viktoria, f. 1840, d. 1901, 1857 förmäld med (sedermera) kejsar Fredrik III af Tyskland (se Viktoria, tysk kejsarinna); 2) Albert Edvard, prins af Wales, sedermera konung Edvard VII, f. 1841, d. 1910 (se Edvard, engelska konungar 7); 3) Alice, f. 1843, d. 1878, 1862 förmäld med prins (sedermera storhertig) Ludvig af Hessen-Darmstadt; 4) Alfred, hertig af Edinburgh, f. 1844, d. 1900, sedan 1893 regerande hertig af Sachsen-Koburg och Gotha (se Alfred, sp. 563); 5) Helena, f. 1846, förmäld 1866 med prins

Fig. 3. Nationalmonumentet i London öfver drottning Viktoria, komponeradt af arkitekten sir Aston Webbs. (I midten af en vid cirkelformig plattform med två reliefprydda vattenbassänger reser sig en piedestal, som öfverst bär en segergudinna af förgylld brons med allegoriska figurer af modet och ståndaktigheten vid sina fötter. Vid piedestalens bas tronar i hvit marmor drottningens sittande kolossalstaty, och på de öfriga tre sidorna äro grupper föreställande rättvisan, moderligheten och sanningen.)

Kristian af Slesvig-Holstein-Augustenburg, änka 1917; 6) Lovisa, f. 1848, förmäld 1871 med markisen af Lorne, sedermera hertig af Argyll, änka 1914); 7) Arthur, hertig af Connaught, f. 1850, f. d. generalguvernör öfver Canada, förmäld 1879 med prinsessan Lovisa Margareta af Preussen, änkling 1917; 8) Leopold, hertig af Albany, f. 1853, d. 1884, förmäld 1882 med prinsessan Helena af Waldeck; 9) Beatrice, f. 1857, förmäld 1885 med prins Henrik af Battenberg, änka 1896. -- Statyer öfver V. finnas i nästan alla större engelska städer, i Nizza och mångenstädes ute i Indien och kolonierna. 1911 restes till hennes ära i London framför Buckingham palace ett ståtligt nationalmonument (se fig. 3). -- V. utgaf två serier dagboksanteckningar från lifvet på hennes älsklingsresidens, det skotska höglandsslottet Balmoral: Leaves from the journal of our life in the highlands (1862) och More leaves from a journal of life in the highlands 1862--1882 (1883; "Ur min dagbok. Minnen från ett lif i Högländerna från 1862 till 1882", 1884). Hon medarbetade vidare i den af general Ch. Grey utgifna boken "Early years of the Prince Consort" (1867) och i sir Theodore Martins utförliga "Life of the Prince Consort" (5 bd, 1874--80). Af hennes bref har af A. C. Benson och viscount Esher utgetts ett urval från 1837--61: The letters of queen V. (3 bd, 1907). Ingen ingående lefnadsteckning öfver V. finnes; jfr dock J. Cordy Jeaffreson, "V., queen and empress" (2 bd, 1893), markisen af Lorne, "Queen V., her life and empire" (1901), G. Gurney, "Childhood of queen V." (s. å.), Sidney Lee, "Queen V., a biography" (1902), och E. Crawford, "V., queen and ruler" (1903). ^{V. S--g.} Viktoria (Victoria Adelaide Mary Louise), kejsarinna af Tyskland, vanligen kallad "kejsarinnan Fredrik", f. 21 nov. 1840 i Buckingham palace i London, d. 5 aug. 1901 på slottet <img r>

Friedrichshof vid Kronberg, var äldsta dotter till drottning Viktoria af Storbritannien och Irland och prins Albert af Sachsen-Koburg. Hon förmäldes 25 jan. 1858 med prins Fredrik Vilhelm af Preussen, son till prins Vilhelm (från 1861 konung af Preussen och därjämte från 1871 tysk kejsare). V. var ovanligt rikt begåfvad, hade lifliga konstnärliga intressen och utöfvade mycket starkt inflytande på sin make. Jämte honom sympatiserade hon med de liberala idéerna och kom från 1862 i häftig opposition mot Bismarck och hela hans inre och yttre politik. V. stötte sig äfven med de tongifvande hofkretsarna genom sin öppet visade antipati mot den gammalpreussiska andan och den stela hofetiketten. Däremot samlade hon och hennes make, som 1861 blifvit preussisk och 1871 äfven tysk kronprins, omkring sig frisinnade vetenskapsmän och författare, såsom Mommsen, Dove, Virchow, G. Freytag och F. H. Geffcken. Ett verksamhetsfält fann hon i främjandet af tysk konstindustri (hon tog initiativet till uppförandet af Kunstgewerbe-museum 1881) och af den kvinnliga undervisningens förbättrande (genom upprättandet af lyceer för flickor o. s. v.). Hennes försök till inblandning i politiken strandade däremot regelbundet på Bismarcks vaksamma motstånd och hennes svärfaders orubbliga förtroende för den oumbärlige ministerpresidenten och rikskansleren. V. vårdade ömt sin make under hans sista svåra sjukdom 1887--88, blef kejsarinna af Tyskland och drottning af Preussen 9 mars 1888 och drog sig efter sin makes död, 15 juni s. å., helt tillbaka