Prins Albert kom på hans tillskyndan hösten 1839 på besök i Windsor, och mellan honom och drottningen bröt mycket snart en djup och äkta tillgifvenhet fram; drottningen friade och tillkännagaf (23 nov.) i rådet sin förlofning. Ute i landet var den ej synnerligen populär, och frågan om prinsens rang framkallade en del svårigheter. Giftermålet egde rum i London 10 febr. 1840. Prins Albert (se d. o., sp. 483--484) blef genast V:s intimaste politiske rådgifvare, snart också hennes privatsekreterare; hans ställning som drottningens "ständige minister" ledde ibland till konflikter till följd af ingrodd engelsk misstro mot utlänningar och författningens kraf på parlamentarisk kontroll öfver regentens rådgifvare. V. egnade sig under hela sin regering med outtröttlig flit åt regentplikterna, förbehöll sig rätt till detaljgranskning och kritik af alla viktigare statsakter, men böjde sig alltid för folkviljan, när denna af henne erkändes vara tydligt uttryckt. Sitt lifligaste intresse egnade hon utrikespolitiken och, från Krim-kriget 1854--56, äfven alla militära frågor. Med Peel och hans utrikesminister Aberdeen kom hon förträffligt öfverens, men med Palmerston hade hon ständiga slitningar, dels enär hon ogillade hans sympati för revolutionära rörelser i utlandet, särskildt i Italien, dels enär han själfrådigt ville bestämma utrikespolitiken, utan att på förhand underrätta henne om sina afsikter. En första konflikt inträffade 1840, då V. fruktade krig med Frankrike som följd af hans Orientpolitik; nya slitningar följde 1848--50 (i slesvig-holsteinska frågan och Pacifico-affären; se Pacifico), och 12 aug. 1850 tillställde drottningen premiärministern Russell ett memorandum, hvari hon af Palmerston kräfde dels bestämda förslag, så att hon alltid skulle tydligt veta, hvad hon sanktionerade, dels, att det sanktionerade ej därefter godtyckligt ändrades af ministern. Palmerston lofvade foga sig efter dessa önskemål, men förblef i praktiken lika själfrådig som förut, och då han efter prins Napoleons statskupp i Frankrike (2 dec. 1851) till franska sändebudet uttryckt sitt gillande, utan att vare sig V. eller premiärministern på förhand underrättats, nödgades han afgå, något som dock mindre var V:s verk än Russells. Vid amerikanska inbördeskrigets utbrott följde V:s och hennes gemåls sympatier nordstaterna, ministären Palmerstons däremot sydstaterna, och det berodde till stor del på ett af V. understödt taktfullt ingripande af prins Albert, att Trent-affären (se d. o.) ej ledde till Englands intervention i kriget på sydstaternas sida. Albert var då redan dödssjuk, och han afled 14 dec. 1861. V:s sorg var gränslös; det dröjde en tid, innan hon kunde återgå till sina regentplikter, hon bar sorgdräkt till döddagar och skydde under sitt återstående lif ceremoniellt offentligt uppträdande i så hög grad, att den monarkiska känslan bland befolkningen till en tid afsevärdt försvagades, hvartill äfven bidrog hennes månhet om att tillförsäkra den talrika kungliga familjens medlemmar apanage. V:s ej minst af familjeskäl påverkade partitagande för Preussen i den slesvig-holsteinska frågan 1863--64 bidrog väsentligt att hålla England utanför dansk-tyska kriget. Disraelis djärfva rösträttsreform 1867 stödde hon under påverkan af sin tidigt förvärfvade whiguppfattning om rösträttsreformers förmåga att stärka monarkiens ställning. Till Gladstone var V:s förhållande städse kyligt, medan Disraeli som premiärminister däremot förstod att vinna hennes fulla förtroende och tillgifvenhet. Hon ingrep medlande vid konflikter mellan öfver- och underhus 1869 (om statskyrkan på Irland) och 1884 (om en ny rösträttsreform). Gladstones irländska home-rule-politik kritiserade hon ihärdigt, och förgäfves sökte hon 1884 förmå honom till att i tid vidtaga energiska åtgärder för undsättande af Gordon i Kartum. På äldre dagar kom V., särskildt från 1880-talet, att af hela det brittiska rikets befolkning uppfattas som ett förkroppsligande af riksenheten, och denna känsla kom till imponerande uttryck inom alla delar af riket vid hennes 50-års-jubileum som regent 1887 och vid "diamantjubileet" 1897. Själf gaf hon det stöd hon förmådde åt den nya "rikspolitiken"; redan vid Brittiska Indiens läggande direkt under kronan (1858) hade hon ingripit för att åt proklamationen därom förläna en landsmoderlig ton, och den indiska kejsarinnetitelns antagande 1877 gaf henne stor tillfredsställelse, liksom hon äfven med lifligt intresse följde Chamberlains försök att bringa kolonierna i intimare kontakt med moderlandet. Under boerkrigets första år var hon outtröttlig i att, trots växande ålderdomssvaghet, genom budskap, inspektering af trupper, främjande af arbete för soldaternas bästa o. s. v. lägga i dagen sin sympati för dem, som då kämpade för rikets sammanhållning. Dessa ansträngningar bröto hennes sista krafter och påskyndade hennes frånfälle. -- I sitt privatlif var V. en förebild af huslighet, <img r>Fig. 2. Drottning Viktoria, kejsarinna af Indien, på äldre dagar.

värdighet och omtänksam familjekänsla. Som regent ådagalade hon större viljestyrka än vidsynthet, och hennes utrikespolitiska uppfattning bestämdes i hög grad af familjehänsyn, ej minst till hennes många tyska släktingar, samt af motvilja mot rubbningar i regerande dynastiers ställning. Ehuru hon var medveten om sin oförmåga att genomdrifva sin vilja emot kabinettets beslut, påverkade hon likväl ej sällan detta genom att med stöd af sin långa erfarenhet energiskt påyrka modifikationer, hvilka hon från sin partilösa ståndpunkt fann vara i nationens intresse. På de stora inrikespolitiska afgörandena hade hon dock, trots all flitig detaljkritik, i allmänhet blott ringa inflytande, och konungamaktens omfattning i England minskades under hennes regeringstid, dels under inflytande af den demokratiska tidsandan, dels till följd af hennes motvilja för offentligt framträdande efter prinsen-gemålens död. Däremot stärktes den monarkiska känslan bland befolkningen under intrycket af hennes långa och