och hos Censor librorum 1755, var flera gånger t. f. censor, blef 1758 e. o. och 1760. efter Celsius, ord. kungl. bibliotekarie, erhöll 1762 kungl. sekreterares och sedermera kansliråds fullmakt. Han biträdde fadern i arbetet och öfversatte flera skrifter till svenska samt ett par af faderns verk till latin. J. Th. W. Wilde [waild], Oscar Fingal O'Flahertie Wills, engelsk författare, f. 16 okt. 1854 i Dublin, d. 30 nov. 1900 i Paris, var son till den berömde ögon- och öronläkaren William Robert Wills W. (f. 1815, d. 1876), känd äfven som författare, och Jane Francesca Elgee (f. 1826, d. 1896), af hvars under märket Speranza offentliggjorda vittra arbeten kunna nämnas Driftwood from Scandinavia (1867) och Ancient irish legends (2 bd, 1887); jfr Lotten von Kræmer, "Wildes föräldrahem i Irlands hufvudstad" (i "Ord och bild", 1902). W. mottog ett betydande intellektuellt arf från såväl fädernet som mödernet, men också ödesdigra anlag. Efter skolgång i Portora, Enniskillen, inskrefs han 1871 i Trinity college, Dublin, men sändes redan året därpå till Oxford, där han slöt sig till den s. k. estetiska rörelsen, som hvars allra mest uppmärksammade företrädare han rätt snart väckte stort uppseende. W. mottog starka intryck från Ruskin och Walter Pater, och den resa till Grekland, som han företog 1877 som följeslagare åt professor Mahaffy, gaf näring åt hans svärmeri för antiken, hvilket fick uttryck i den 1878 i Oxford prisbelönta dikten Ravenna. Hans utgångspunkter voro f. ö. prerafaeliternas och Whistlers konst och konstuppfattning, Rossettis och Swinburnes, Gautiers och andra moderna fransmäns diktning. Efter en lysande examen begaf han sig till London, tidtals uppehållande sig i Paris, där han vardt förtrogen med de litterära kretsarna. Den sensation han åstadkom var till att börja med icke litterär, utan personlig; begåívad med ett frapperande, vackert och ståtligt yttre, lade han sig vinn om att uppträda i originella, estetiskt utsökta kostymer af gammaldags snitt och vann insteg i Londons societet som ett lejon för dagen, begapad på gatorna och föremål för ständig, elak satir i "Punch" och andra skämtblad. Han nådde utan svårighet sitt mål, att bli ryktbar och omtalad, men den notoritet han vann parades med ett visst åtlöje, och han togs trots allt ej på allvar. Under denna första period af sitt offentliga lif, då han sträfvade att tränga sig fram i den engelska publikens medvetande, utgaf han ett band Poems (1881), som raskt såldes i flera upplagor, men mottogs ytterst snäft af kritiken. En virtuos språkbehandling och en lysande rytmisk smidighet uppenbaras i dessa dikter, hvilkas innehåll vimlar af reminiscenser från Rossetti, Swinburne, Keats och andra. På nyåret 1882 företog han en föredragsresa till Förenta staterna och Canada, hvilken icke var framgångslös, och återvände till England först i april 1883, där han likaledes uppträdde som föreläsare. Någon större behållning gaf honom denna verksamhet likväl icke. Hans försök att vinna fast fot på teatern misslyckades till att börja med. Det aktuellt anlagda nihilistdramat Vera (1880) och den akademiska blankverstragedien The duchess of Padua (1883; uppf. 1891) föllo båda till marken. För att dra sig fram nödgades han utföra allehanda journalistiskt arbete, äfven anonymt, och redigerade 1887--89 en liten damtidning, "The woman's world". En liten skara entusiastiska beundrare egde W. ända sedan universitetstiden, och hans fullkomligt enastående konversationsförmåga förskaffade honom stigande ryktbarhet som själfull och kvick resonör. Lord Savile's crime, and other prose pieces (1887; "Lord Arthur Saviles brott", 1905) var den första samlingen af W:s smärre prosaberättelser. Sagosamlingen The happy prince and other tales (1888) vardt mycket omtyckt genom sin luftiga fantasi och muntra ungdomlighet; de estetiska uppsatserna Intentions (1891; "Lögnens förfall", 1893, öfv. af E. Alkman) verkade genom sin originella, lysande form liksom W:s muntliga resonemang eggande och suggererande; deras l'art-pour-l'art-ståndpunkt och artistiska betraktelsesätt af lifvet äro genomförda med älskvärd paradoxal sinnrikhet. Idéerna äro till stor del öfvertagna från hans förut nämnda inspirerande företrädare som t. ex. Pater (jfr Bendz, "The influence of Pater and Matthew Arnold in thd prose writings of O. W.", 1914), The portrait of mr W. H. (1889), där han diskuterar sannolikheten af, att Shaksperes kärlekssonetter riktats till en manlig individ, gaf anledning till hetsiga angrepp mot honom, och dessa tilltogo efter publikationen af The picture of Dorian Gray (i bokform 1891; "Dorian Grays porträtt", 1905, 7:e uppl. 1917), som till sin idé erinrar om arbeten af Balzac, Poe och Stevenson, men hvars gnistrande kvicka samtal visa W:s ojämförliga originalitet i dialogen. Att händelseförloppet och karaktärsteckningen tillfredsställa alla moraliska kraf, var icke nog för den engelska offentliga anständigheten, och W:s of vemodiga bemötanden retade motståndarna ännu mer. Först med de kvicka skådespelen Lady Windermere's fan (1892; "Solfjädern", uppf. 1897 och 1906 i Stockholm, tr. 1919), A woman of no importance (1893; "En kvinna utan betydelse", uppf. 1913 i Stockholm), An ideal husband (1895; "En idealisk äkta man", uppf. 1906 i Stockholm; tr. 1919) och The importance of being earnest (s. å.; "Mister Ernst", uppf. 1907 i Stockholm), hvilka hade en kolossal framgång i London och snabbt gingo öfver världen, eröfrade W. den stora publiken och lyckades få en verklig ekonomisk grund för sitt lif. Det af Maeterlinck och Heine påverkade Salome (1893; sv. öfv. af E. Alkman 1895, 8:e uppl. 1919; uppf. 1915 i Stockholm, tonsatt af Strauss) förbjöds af censorn i England, "emedan det behandlade ett bibliskt ämne", men gafs 1894 af Sarah Bernhardt i Paris och vardt snart världsbekant. Af en yngre vän, lord Alfred Douglas, som utöfvade ett i allo skadligt inflytande på W., lät han 1895 förmå sig att åtala lordens fader, markisen af Queensberry, som gång på gång