förolämpat honom. Den åtalades advokater bevisade, att markisens beskyllningar mot W. för onaturlig otukt innehöllo sanning, och markisen frikändes, hvarpå W. åtalades för hvad han låtit komma sig till last och dömdes enligt en 1885 antagen lag till två års straffarbete. Pöbeluppträden egde rum. från hans hem stulos värdeföremål och manuskript, bl. a. den nyss fullbordade A florentine tragedy, hans böcker bojkottades, hans pjäser lades ned, och tidningarna frossade i smädeartiklar. Gripna af panisk förskräckelse, reste förmögna sexuellt abnorma engelsmän i massa till kontinenten, men ingen mer än W. åtalades. Fängelsetiden, delvis fylld af oerhörda lidanden, som det engelska barbariet på detta område gjorde oundvikliga, gaf upphof till den gripande Ballad of Reading gaol (1898; "Balladen om fängelset i Reading", öfv. af B. Gripenberg, 1907, och af Sigrid Lidströmer 1920) och själfskildringen De profundis (utg. i utdrag 1905; det undertryckta partiet utg. 1913; sv. öfv. 1905. 4:e uppl. 1913; se N. Söderblom, "Kristusbilden i Oscar Wildes De profundis" i "Ord och bild", 1908). Sedan W. lämnat fängelset, var han bosatt dels i Frankrike, dels i Italien. En mängd litterära planer från denna tid kom ej till utförande; ett par tidningsartiklar, af hvilka den ena handlade om den grymhet mot dömda barn, som han iakttagit i Readingfängelset, var allt han fullbordade. Ett par trofasta vänner, Robert Ross och R. Horace Sherard, ha oaflåtligt sträfvat att ånyo göra hans skrifter erkända och revidera domen öfver hans person i mera human och sannare anda. Något slutgiltigt omdöme om W:s ställning inom den engelska litteraturen är det ännu icke möjligt att ge. Någon stor skapande begåfning var han icke, men däremot en utomordentlig formkonstnär och talare, en i sin styrka liksom sin svaghet ytterst karakteristisk representant för den tid och den samhällskultur han tillhörde. Franskt skolad kvickhet. Londonaristokratiens societetslif och snobbism och den romantiska esteticismen förenas hos W. med en högintelligent och djupt kulturell, personligt formad stil, rik på suggestion och stämning. -- Af W:s ofvan ej nämnda arbeten må tilläggas A house of pomegranates (1893), smärre prosasaker, och The soul of man under socialism (1895; "Socialismen och människoanden", 1913). Samlade upplagor af W:s verk finnas flera (1908, 1909 o. s. v.); de innehålla, utom hvad ofvan nämnts, äfven A florentine tragedy (1895?), Essays and lectures, Criticisms m. m. Se Stuart Mason. "Bibliography of O. W." (1914). Till sv. äro ytterligare öfversatta "Den unge konungen" (1906; 3:e uppl. 1915), "Spöket på Canterville" (1906; 3:e uppl. 1915) och "Den lycklige prinsen" (1919). Af de många biografierna äro de viktigaste R. H. She-rards "The story of an unhappy friendship" (1902; sv. öfv. 1906), "The life of 0. W." (1906) och "The real O. W." samt arbeten af Ingleby (1909 och 1912), A. Ransom (1912), lord A. Douglas ("O. W. and myself", 1914) och F. Harris (2 bd, 1918; det mest auktoritativa). R--n B. Wildebeesten [-besten], zool., boernas namn på Connochœtes gnu. Se Antiloper. sp. 1144-45. Wildeboer [vHdeb?r], Gerrit, holländsk protestantisk teolog, f. 1855, d. 1911, blef efter några års verksamhet som präst 1884 professor i gamla testamentets exegetik i Groningen och förflyttades 1907 till Leiden. Liksom sin landsman Valeton hade han att genomgå en inre kamp, innan han slöt sig till den af hans berömde landsman Kuenen och Wellhausen införda nya uppfattningen af Moseböckernas uppkomst, och denna utvecklingsgång har satt sin prägel också på hans vetenskapliga arbeten, hvilka på en gång vilja häfda en sträng vetenskaplig ståndpunkt och tron på en gudomlig uppenbarelse i Israels heliga böcker. W. skref om uppkomsten af G. T:s kanon (4:e uppl. 1907) och om de gammaltestamentliga skrifternas uppkomst (3:e uppl. 1903), kommentarer till Ordspråksboken. Predikaren och Ester i Martis bibelverk m. m. E. S--e. Wildeman, Arvid Tönnesson till Tjusterby, krigare, d. 1617, deltog 1593 i en beskickning från Klas Eriksson Fleming till konung Sigismund i Polen. Sedermera var han en af det kungliga partiets mest pålitliga och använda anhängare i Finland, var 1596 häradshöfding i Borgå län och utsågs 1599 till amiral i Finland. I den därpå följande kampen med hertig Karl hade han ringa framgång. Hans flotta föll vid Helsingfors delvis i dennes händer, medan han själf med några fartyg flydde till Reval. Redan följande år försonade han sig dock med hertig Karl och vann inom kort hans ynnest. Han blef häradshöfding i Kym-mene härad samt Pyttis och Elimä socknar 1601, ståthållare på Viborgs slott 1602 samt lagman i Karelen 1608 och därjämte i Kexholms län 1611. Likaså användes han af Gustaf II Adolf såväl i krigiska värf som i underhandlingar. W. var en af dem, hvilka å Sveriges vägnar undertecknade fredsfördraget i Stolbova 1617. Se K. Antell, "A. T. W." (i Sv. litt. sällskrs i Finland "Förhandlingar och uppsatser", 25). M. G. S. Wildenbruch [-broch], i svenska handlingar vanligen Willenbruch. gods i Hinterpommern, nuv. reg.-omr. Stettin, kretsen Greifenhagen, som, förut doneradt till Adler Salvius (d. 1652), 2 okt. 1653 (jämte Harzefeld i Bremen) af drottning Kristina gafs som friherreskap åt Pierre Bidal, drottningens generalfaktor i Frankrike, Italien och Spanien. Wildenbruch [-broch], Ernst Adam von, tysk dramatiker och novellist, f. 3 febr. 1845 i Beirut i Syrien, d. 15 jan. 1909 i Berlin, var son till preussiske generalkonsuln i Beirut och sonson till prins Louis Ferdinand af Preussen, tillbragte sin barndom i Aten och Konstantinopel, men flyttade med familjen 1857 till Tyskland osh var 1863--65 officer i preussisk tjänst. Han slog sig därefter på juridiska studier, deltog emellertid som landtvärnsofficer i fälttåget mot Österrike 1866, aflade juridisk examen 1870 och gick äfven ut i fransk-tyska kriget 1870--71. Sedan han tjänst