Preussen och erhöll 1759 befälet öfver hela
artilleriet i den förbundna hären. Efter Frankrikes
och Spaniens angrepp på Portugal 1761 anförtrodde
honom ministern Pombal befälet öfver de förenade
engelska och portugisiska trupperna. I Portugal, där
han stannade till 1764, inrättade han en krigs- och
artilleriskola, anlade fästningen vid Elvas och
företog en organisation af militärväsendet.
j)
V., konungar af
Württemberg. 1.
V. I, f. 27
sept. 1781 i Lüben, i Schlesien, där hans fader,
såsom preussisk generalmajor, låg i garnison, d. 25
<img l>
juni 1864. Fadern blef 1797 hertig och 1 jan. 1806
konung (såsom sådan Fredrik I) af Württemberg. Hans
despotiska lynne förbittrade lifvet hemma för V., och
denne sökte sig bort. 1800 kämpade han som frivillig
i österrikiska hären vid Hohenlinden, var 1803--06
på resor i Frankrike och Italien samt lefde efter
hemkomsten i tillbakadragenhet. Under Napoleons
tåg mot Ryssland 1812 förde han befälet öfver den
württembergska hjälpkåren, men insjuknade farligt och
måste stanna i Vilna. Då hans fader efter slaget vid
Leipzig hade öfvergått till de förbundna makterna,
öfvertog V. befälet öfver 7:e armékåren, ådagalade i
kampanjen i Frankrike 1814 god förmåga som fältherre,
bidrog kraftigt till segern vid La Rothière, men blef
tillbakaslagen vid Montereau. Efter faderns död, 30
okt. 1816, besteg V. tronen med öppen förklaring att
främja sitt lands väl, hvartill han under sin regering
sträfvade. Han lättade folkets bördor, inskränkte
framför allt hofvets utgifter och gaf 1819 landet
en författning. I början liberal, visade han sig
sedermera mycket mån om sina suveräna rättigheter,
i synnerhet emot Preussen 1849--50. Han förmälde sig
1) 1808 med Karolina Augusta af Bajern, från hvilken
han skildes 1814, 2) 1816 med änkehertiginnan af
Oldenburg Katarina Pavlovna (d. 1819), som skänkte
honom två döttrar, af hvilka Sofia blef gift med
konung Vilhelm III af Nederländerna, och 3) 1820 med
sin kusin Paulina af Württemberg (d. 1873), moder
till tre barn, bland hvilka må nämnas sonen Karl,
som efterträdde honom på tronen, och dottern Katarina
(f. 1821, d. 1898), 1845 förmäld med hans brorson
prins Fredrik af Württemberg och moder till konung
V. II (se nedan). -- 2.
V. II
Karl Henrik Paul Fredrik
August, den föregåendes dotterson, f. 25 febr. 1848
<img l>
i Stuttgart, ingick efter afslutade
universitetsstudier i preussisk krigstjänst och
bevistade kriget 1870--71 i konungens af Preussen
hufvudkvarter. Han inträdde därefter i württembergsk
krigstjänst och utnämndes till generalmajor. Under sin
morbroder konung Karls frånvaro i utlandet förestod
V. flera gånger som närmaste agnat regeringen och
efterträdde honom på tronen 6 okt. 1891. Han afsade
sig i kungörelse, dat. Bebenhausen, 29 nov. 1918
kronan. V. förmälde sig
1) 1877 med prinsessan Maria af Waldeck (f. 1857,
d. 1882), moder till prinsessan Paulina (f. 1877), och
2) 1886 med prinsessan Charlotta af Schaumburg-Lippe (f. 1864).
a) l--2.
L--ts. c)--j).
A. B. B.*
Vilhelm (
Fredrik V. Viktor August Ernst), tysk
kronprins, äldste son till tyske kejsaren
V. II,
f. 6 maj 1882 i Potsdam, erhöll grundlig militär
utbildning och studerade juridik vid universitetet
i Bonn. Han genomgick kadettskolan i Plön, företog
senare en resa till Orienten och egnade sig därefter
med stort intresse åt den militära tjänsten, blef
öfverste vid lifhusarerna 1913, tjänstgjorde äfven i
stora generalstaben och ställdes vid Världskrigets
utbrott med generallöjtnants, senare generals
grad i spetsen för 5:e armén, med hvilken han
deltog i hela kriget på franska krigsskådeplatsen,
om än hans befälsmyndighet 1917 blef utbytt mot
befälet öfver en hel armégrupp. Särskildt ledde han
anfallet vid Verdun 1916 och anfallet mot och öfver
Chemin des Dames i maj 1918. På grund af sina starka
militära intressen blef han, ovisst med hvilken rätt,
betraktad med stor misstänksamhet i vidsträckta tyska
kretsar, som befarade att i honom få en kejsare af
krigisk, imperialistisk och reaktionär läggning. Vid
revolutionen i nov. 1918 afsade han sig alla anspråk
på tronföljden i Tyska riket och i Preussen och begaf
sig till Holland, där han slog sig ned på ön Wieringen
(se d. o.). Han förmäldes 6 juni 1905 med Cecilia af
Mecklenburg (f. 20 sept. 1886) och har med henne 4
söner och 2 döttrar.
C. O. N. L--ts.
Vilhelm, dansk biskop, d. 12 okt. 1074, var
urspr. klerk hos ärkebiskop Adalbert i Bremen och blef
1060 biskop i Roskilde, där han påbörjade domkyrkans
byggande. Enligt Saxo vägrade han nyårsdagen 1071
konung Sven Estridsson tillträde till kyrkan och
lyste honom i bann, emedan han kort förut låtit mörda
några män i kyrkan, som vid ett gästabud yttrat sig
förnärmande om honom. Konungen ödmjukade sig också,
erkände sitt brott och måste försona det med stora
böter. (K. Erslev har säkert rätt i den uppfattning
han framlade 1892 af denna berättelse, som synes vara
gjord efter historien om kejsar Theodosius och biskop
Ambrosius.) Saxo berättar, att V. vid budskapet om
konungens död lät gräfva två grafvar och vid liktågets
ankomst bad till Gud att få följa sin konung och vän
i döden, hvilken bön också uppfylldes. Troligare är
dock, att konungen, hvilken öfverlefde V. (han dog
först 1076), valde sin graf i Roskilde domkyrka vid
sidan af hans. Grundtvig har 1812 i en härlig dikt
besjungit vänskapen mellan konung Sven och biskop V.
E. Ebg.
Vilhelm, dansk abbot, helgon, f. omkr. 1127 i Paris,
d. 6 april 1203, var eg. en fransk munk af adlig börd,
som biskop Absalon lärde känna i Paris och inkallade
till Danmark 1165 för att förestå augustinklostret
på Eskilsö på norra Själ-
