Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vilkinasagan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
Wilkinson-Wilkuna
504
nordamerikanska frihetskrigets utbrott 1775
i amerikanska armén, deltog s. å. i B. Arnolds
invasionsförsök i Canada och avancerade snart till
öfverste och generaladjutant vid general Gates’
armé. W. deltog 1778 i intrigerna för Washingtons
ersättande med Gates som högste befälhafvare,
innehade 1779 -81 en hög post vid intendenturen
och bosatte sig efter krigets slut i Kentucky. Han
besökte 1787 New Orleans och träffade där med de
spanska myndigheterna aftal om utförselrätt för
jordbruksprodukter of ver New Orleans. Denna förmån
köpte han med att bli aflönad spansk agent för de
västliga nybyggarsamhällenas lösgörande från unionen
och deras förening till en egen republik i förbund
med Spanien. I unionsarmén återinträdde W. 1791 som
öfverstelöjtnant, blef 1792 brigadgeneral, deltog 1794
i Waynes fälttåg mot indianerna och efterträdde 1796
denne som arméns högste befälhafvare, allt under det
att han, till 1800, fortfor att uppbära sin spanska
agentlön och gjorde skäl för den bl. a. genom att
förhala utstakandet af Förenta staternas sydgräns. Han
var 1803 en af kommissarierna för öfvertagandet af
det från Frankrike inköpta Louisianaområdet och blef
1805 guvernör of ver dess norra del med säte i S:t
Louis. W. inlät sig s. å. i stämplingar med Aaron Burr
(se d. o.), hans kamrat från de första krigsåren,
för grundläggning af ett sydvästligt rike på Spaniens
bekostnad, men yppade 1806 Burrs planer, till hvilka
W. själf måhända var den främste upp-hofsmannen,
för presidenten Jefferson och utsattes för en rad
krigsrättsundersökningar, rörande sin delaktighet
i Burrs företag, men frikändes 1811 af brist på
bevis, kunde 1812 återtaga sitt militärbefäl och
tog 1813 en föga ärofull del i det amerikanska
invasionsförsöket i Canada. Efter freden 1815 begaf
sig W., som i längden ej helt kunnat dölja sina äldre
förrädiska förbindelser med Spanien, till Mexico, där
han tillbragte sina sista lefnadsår. Han utgaf ett
otillförlitligt memoarverk, Memoirs of my own times
(3 bd, 1816). Om hans förräderi se J. R. Gilmore,
"Advance-guard of western civilization" (1887),
och W. R. Shepherd, "W. and the beginning of the
spanish conspiracy" (i "American historical review",
1904). V. S-g.
Wilkinson [«ri^kinsen], sir John Gardner, engelsk
egyptolog, f. 1797 i Westmorland, d. 1875, studerade
vid läroanstalten i Harrow-on-the-hill och vid
universitetet i Oxford. Efter kortare färder
på kontinenten genomforskade han fr. o. m. 1821
i tolf år Egypten i topografiskt af seende, på
samma gång som han studerade landets historia och
fornlämningar, och skref däröfver rikt illustrerade
arbeten, såsom Materia hieroglyphica (1828, med
konungalängder), Topography of Thebes, and general
view of Egypt (1835), Manners and customs ef the
ancient egyptians (5 bd, 1837-41, ny uppl., 3 bd,
af S. Birch 1878), Modern Egypt and Thebes (2 bd,
1843), The architecture of ancient Egypt (1850)
och The egyptians in the time of the pha-raohs
(1857). W. adlades 1839. W. skänkte MH läroverket
i Harrow sina mynt- och antikvitetssamlingar.
(P. L-n.)
Wilkinson [>i’lkinson], James John Garth, swedenborgsk
skriftställare, f. 1812 i London, d. 1899 i South
Hampstead, studerade medicin och etablerade sig 1834
som homeopatisk läkare. Ti-
digt fängslades han af Swedenborgs skrifter, åt
hvilkas bekantgörande han egnade sitt lifs arbete och
en ej ringa filosofisk begåfning. 1840-50 utgaf han
en rad af Swedenborgs skrifter, bl. a. den viktiga
"Kegnum animale" i engelsk öfv. och skref en vältalig
och vida spridd biografi öfver Sweden-borg (l:a
uppl. 1849). Hans författarskap inverkade bl. a. på
Emerson, Carlyle och Tennyson. F. ö. inskränkte
sig den mångsidige mannens intresse ej till
Swedenborg. Han var lingvist och kännare af
skandinaviskt språk och litteratur, skref dikter
i mystisk anda (Improvisations from the Spirit,
1857), sysslade med sociala och medicinska reformer
och bekämpade vivisektion och vaccination. W:s byst
och porträtt finnas hos Swedenborg society i London.
Hj. H-t.
Wilkinsons kompressionskulor OHkinsøns],
gevärskulor med djupa, rundt om gående inskärningar
("luftränder"), tjänande till att försvaga kulan,
så att den vid skottlossningen sammantrycktes i sin
längdriktning ("stukades") och samtidigt pressades ut
i räfflorna. Uppfinningen af sådana kulor gjordes 1852
samtidigt af engelsmannen Wilkinson och en österrikisk
officer Lorentz. H. W. W. (G.afWdt).
Vilkitskij, B. A., rysk sjömilitär och hydrograf,
har gjort flera polarfärder i ryska Ishafvet
och sär-skildt upptagit ett systematiskt arbete
för att öster-ifrån passera från Stilla hafvet
till Europa. Härvid upptäckte han 1913 n. om Kap
Tjeljuskin en ny ögrupp, Kejsar Nikolaus’ land
(se Polarexpeditioner, sp. 1168), och lyckades 1915
nå Archangel. Han bleí sålunda den andre man, som
fullbordat nordöstpassagen. O. N-d.
Vilkom?r, po. Vilko’niierz [-mjej], lit. Ukmerge,
stad i Litauen, 72 km. n. ö. om Kovno. Omkr. 14,000
inv., af hvilka öfver hälften judar. Under
Världskriget utkämpades hårda strider ö. om V. 10
sept. 1915. Efter ryska revolutionens utbrott besattes
staden i början af febr. 1919 af bolsje-viktrupper.
A. N-d. L. W:son M.
Wükuna [vi’lkona], Kyösti, finsk novellist, f. 4 maj
1879 i Nivala, Österbotten, student 1903, idkade några
terminer studier vid Helsingfors’ universitet, men
öfvergick därpå till journalistiken och tillhörde
bl. a. en tid den litterära tidskriften "AikaV
redaktion. Han debuterade som författare med Novelleja
(Noveller; 1907), en samling realistiska berättelser
ur nutids- och allmoffelifvet, hvilken genre han
senare fortsatt med berättelsen Yksin elämässä (Ensam
i lifvet; 1908), novellsamlingen Haaksirikkoiset
(Skeppsbrutna; 1912), den humoristiska skildringen
Riennon toimitus ’Kientos redaktion; 1914) och romanen
Vaikea tie (Den svåra vägen; 1915). W:s egentliga
fält, där han vunnit sin främsta betydelse, är dock
den historiska novellistiken. Under den gemensamma
rubriken Historiallisia kertomuksia (Historiska
berättelser) har han offentliggjort Aikakausien
vaihteessa (I brytningstid; 1910), Viimeiset
luostariasukkaat (De sista klosterinbyggarna; 1912),
Suomalaìsia kohta-loita (Finländska öden; 1913),
Aikojen yöstä (Ur tidernas natt; 1914), Erämaan lapset
(ödemarkens barn; 1915); därutöfver den historiska
berättelsen Suomalainen lìnnanneiti, josta tuli
kuningatar (1911; sv. öfv.: "En slottsjungfru, som
blev drottninsr", 1918), en bearbetning af Stefan
Löfvings dagboksanteckningar under titeln Tapani
Löfvingin seik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
