Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Williamson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
Yiiliers
548
engelsk íredsunderhandlare i Rijswijk. Han upphöjdes
1691 till viscount V. och 1697 till earl af Jersey
samt blef 1698 ambassadör i Paris. 1699 blef han
statssekreterare, men afskedades 1704 af drottning
Anna och invecklades därefter i jakobitiska
stämplingar.
6. Elizabeth V., grefvinna af Grkney, den
föregåendes syster, älskarinna till Vilhelm III,
f. omkr. 1657, d. 19 april 1733 i London,
var barndomsvän till drottning Maria,
hvars upp-fostrarinna "hennes moder varit.
Hon åtföljde som hofdam Maria till Holland 1677 vid
hennes giftermål med Vilhelm, blef snart hans
älskarinna och aflägsnades af honom först 1694,
hvarpå han
1695 gifte bort henne med lord George Hamilton,
1696 upphöjd till earl af Orkney. Hon torde ha
väckt och underhållit konungens motvilja
mot Churchill (sedan hertig af Marlborough).
7. Thomas V., l:e earl af Clarendon, sonson till
V. 5. diplomat, f. 1709. d. 11 dec. 1786,
blef 1737 envoyé i Warschau och 1740 i Dresden (hos
August III af Polen och Sachsen). Han var 1742-43
envoyé i Wien, sändes 1744 ånyo till Warschau och
lyckades dec. 1745 bemedla fredsslut mellan Preussen
och Sachsen. V. var 1747-56 led. af underhuset,
upphöjdes 1756 till baron Hyde och erhöll 1776
earlvärdighet af Clarendon (hans hustru härstammade
från släkten Hyde, inom hvilken denna titel förut
burits).
8. Ge or ge W il l i a m Fr e der ick V., 4:e
earl af Clarendon, den föregåendes sonson,
statsman, f. 12 jan. 1800 i London, d. där 27
juni 1870, inträdde på diplomatbanan 1820 och blef
1833 engelskt sändebud i Madrid, där han på ett
utmärkt sätt verkade för sin regerings af sikt att
fota drottning Isabellas tron på en nationell och
liberal grundval. 1838 blef han genom .en farbroders
död earl af Clarendon och återvände 1839 till
England för att taga plats i öfverhuset efter att
ha afböjt den honom erbjudna generalguvernörsposten
i Canada. Han utnämndes 1840 till si-gillbevarare
i lord Melbournes liberala ministär och 1841
till kansler för hertigdömet Lancaster. När
whigministären i juli s. å. afgick, blef han en
verksam medlem af oppositionen, men understödde icke
dess mindre kraftigt sir Robert Peel i dennes kamp
för spannmålslagarnas upp-häfvande. När 1846 en ny
whigministär bildades, blef W. president i Board of
trade (handelsministeriet), men tog afsked redan 1847,
då han utnämndes till lordlöjtnant öfver Irland. Denna
ö befann sig då i ett kritiskt läge: befolkningen
decimerades af allmän hungersnöd, de agrariska brotten
(brott, vanligen mord, begångna af underhafvande
mot deras husbönder) hade nått en förfärande höjd,
de upproriska partierna voro, eggade af 1848 års
franska revolution, djärfvare än någonsin. V. lyckades
emellertid väsentligt förbättra både
den ekonomiska och politiska situationen på Irland
och sökte åt sin förvaltning där ge en prägel af
försonlig tolerans. Han afgick med ministären Kussell
1852 och inträdde febr. 1853 som utrikesminister
i Aberdeens koalitionsministär. Landet höll
redan då, enligt Vis klassiska uttryck, på att
"drifva ut i kriget", och under Krimkriget (1853-56)
uppbjöd han all sin smidighet för att bibehålla godt
förbundsförhållande till Frankrike. Som Englands ombud
vid fredsförhandlingarna i Paris 1856 utvecklade han
en betydelsefull verksamhet, särskildt därigenom,
att han skaffade sardinska regeringen tillträde
till förhandlingarna och häf-dade grundsatsen om
Svarta hafvets neutralisering. Förklaringen om
krigförande makters rättigheter var väsentligen
hans verk. Emellertid sjönk hans popularitet
genom den ifver, hvarmed han uppträdde för
den s. k. konspirationsbillen, som blif-vit
föreslagen till följd af Örsinis attentat på
Napoleon III. 1859-64 innehade V. icke något
offentligt ämbete, oaktadt en liberal ministär
(Pal-merstons) under denna tid satt vid styret;
men 1864 ingick han, som kansler för Lancaster,
i kabinettet, var s. å. Englands andra ombud vid
konferenserna i London rörande danska frågan och blef
1865 utrikesminister i kabinettet Russell. 1866, efter
detta kabinetts nederlag i rösträttsfrågan, afgick han
jämte de öfrige ministrarna. 1868 öfvertog han åter
utrikesportföljen (i Glad-stones första ministär). -
Han åtnjöt stort anseende för sin öppna karaktär och
sin rika erfarenhet. Hans intagande personlighet och
bländande konversationsförmåga skaffade honom många
vänner, och särskildt var han mycket uppburen af
drottning Viktoria.
9. Charles Pelham V., den föregåendes broder,
politiker, f. 3 jan. 1802 i London, d. där 16
jan. 1898, blef under sin juridiska studietid intim
vän med Macaulay och "de filosofiske radikalerna"
(Bentham, Mill, Molesworth m. fl.). Han
anställdes 1832 i fattigvårdskommissionen och
innehade 1833-52 en underordnad syssla i Court
of chancery. Parlamentsledamot blef han 1835
för Wolverhampton och representerade sedan
denna krets i nära 63 år, till sin död. V. var
den flitige pionjären för frihandelsrörelsen
genom sitt från 1838 årligen upprepade förslag om
spannmålstullarnas borttagande, hvilket samlade år
för år växande minoriteter, till dess 1846 segern
kom genom förslagets upptagande af premiärministern
Peel. Därmed var V:s egentliga lifsgärning utförd,
och han har för allmänna uppfattningen väl mycket
bortskymts af Cobden. Han var 1859-66 president i
Poor law board med säte i kabinettet (Palmerstons)
och anordnade under "bomullshungersnöden i
Lancashire" omfattande nödhjälps-arbeten. Gladstones
home-rule-politik förmådde V. att 1886 öfvergå till
liberalunionisterna. Som underhusets äldste ledamot,
"husets fader", intog han en aktad ställning;
ännu hösten 1895 var han närvarande vid ett
sammanträde. V:s staty restes 1879 i Wolverhampton;
en annan står i Manchesters Free trade hall. Hans
Free-trade-speeches utgåfvos samlade 1883 (2 bd). Jfr
"Charles Pelham V. and the repeal of the corn laws"
(i "Westminster review", 1883).
1-7 och 9. V. S-g. 8. (V. S-e.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
