561 Villkorlig frigifning 562 närmast i form af en på förhand tillkännagifven benådningspraxis, hvarigenom regeringen förklarade sig vilja i enstaka härför egnade fall, då en fånge uppväckt en verkligt grundad förhoppning om varaktig förbättring, vilja i benådningsväg villkorligt befria honom från straffets återstod. Den första stat, som på detta sätt upptog institutet, var konungariket Sachsen medelst ett k. reskript af 1862 under uttryckligt åberopande af den engelska förebilden. I dess spår följde Danmark 1863 och Österrike 1866. Sedermera har institutet upptagits i de flesta länders strafflagar. Början gjordes af Tyska rikets strafflag (1871). Därpå följde: Ungern (1878), Holland (1881, ehuru i förstone med ringa tillämpning, beroende på, att fångar, som uppfört sig väl, vanligen plägat få en del af straffet definitivt efterskänkt; ny lag af 1915), Frankrike (genom särskild lag af 1885), Belgien (särskild lag af 1888), Finland och Italien (1889), Norge (särskild lag af 1900, ersatt af en ny lag 1903) samt Sverige (genom särskild lag af 1906, senast ändrad 1918). I den nyaste strafflagstiftningen är institutet allmänt upptaget. Beträffande de skiftningar, som institutet under denna sin utbredning undergått, märkes, att man i allmänhet tagit afstånd från den engelska metoden att göra den villkorliga frigifningen till ett normalt led i straffverkställigheten, såsom ju ock är naturligt, då förutsättningen härför - det engelska progressivsystemet - i allmänhet saknas. Det har ock ansetts principiellt betänkligt att tillägga fångens uppförande under vistelsen i straffanstalten en så dominerande betydelse för den villkorliga frigifningens inträde, som det engelska systemet medför. Många professionella brottslingstyper finna sig nämligen väl till rätta med att i fängelset iakttaga det bästa uppförande för att fortast möjligt återförvärfva sin frihet. Och vill man i högre grad utnyttja institutets värde såsom förmedlare af öfvergången från lifvet i straffanstalt till lifvet i frihet, kan detta, på sätt i nyare kriminalpolitik föreslagits, lämpligare vinnas genom att vid sidan af den hittillsvarande villkorliga (belönande) af-kortningen af vistelsen i straffanstalt införa en obligatorisk öfvervakningstid efter den ordinära strafftidens slut för alla förbrytare, som undergå längre frihetsstraff, med risk af att, om han därunder icke uppför sig väl, viss ytterligare förlängning af vistelsen i straffanstalt kommer att inträda. I de länder, där man likvisst visat benägenhet för den engelska principen, t. ex. i Norge, har detta ock visat sig leda till otjänliga resultat. Sålunda har i Norge inemot hälften af alla villkorligt frigifna ånyo måst intagas i straffanstalt för fortsatt undergående af straffet. I öfriga länder har man i allmänhet uppställt som förutsättning för villkorlig frigifning en i omständigheterna grundad sannolikhet för framtida välförhållande. Ofta uppfattas därvid den villkorliga frigifningen som ett villkorligt efterskänkande af straffets återstod, h vilket särskildt kommer till uttryck i den svenska lagens föreskrift, att straffet i händelse af lyckligen bestånden pröfvotid skall anses till fullo utståndet vid tiden för frigifvandet från anstalten. Någon gång inskränkes institutets användning genom uttrycklig föreskrift till första-gångs-förbry- tare; och af ven i länder, där detta icke är fallet, plägar dess användning i praktiken begränsas till dessa; så t. ex. i Sverige och numera af ven i Frankrike. Däremot har man i allmänhet upprätthållit den engelska grundsatsen, att institutet bör komma till användning endast i fråga om längre frihetsstraff. I genomsnitt synes man numera fordra, att minst ett års frihetsstraff och minst 2/a af straffet skall vara utståndet. Detta är efter 1918 af ven den svenska lagens ståndpunkt. Förut var denna i förra hänseendet än strängare (minst 2 år). Där man, såsom i Belgien och Frankrike, hvarest endast fordras, att 3 mån. frihetsstraff samt minst 1/s resp. */2 af straffet skall vara utståndet, tillåtit villkorlig frigifnings användning äfven vid ganska korta frihetsstraff, har ock detta visat sig leda till en för rättssäkerheten menlig, alltför vidsträckt användning af densamma. Af vikt för institutets praktiska värde är äfven längden af den tid, under hvilken återstoden af straffet villkorligt sväfvar öfver den frigifnes huf-vud, den s. k. pröfvotiden. Den allmänna regeln är, att denna är lika med den återstående strafftidens längd. I länder, där institutet kommer till användning å äíven korta straff, leder dock en sådan regel till en alldeles för kort pröfvotid. I Frankrike understiger t. ex. densamma för många fall 3 mån. I andra länder är i allt fall jämväl ett absolut minimum ofta stadgadt för densamma; så i Norge (3 år), i England (omkr. 2 år), i Sverige (l år). På andra håll bestämmes pröfvotidens längd af den myndighet, som beslutar ang. den villkorliga frigifningen. Af mycket stor betydelse för institutets verkningssätt är vidare äfven, huruvida särskild uppsikt är anordnad öfver den villkorligt frigifne under pröfvotiden, samt det sätt, på hvilket denna är anordnad. I sistnämnda hänseende gäller, att densamma bör vara icke blott effektiv, utan äfven så omärklig för utomstående som möjligt. I ett flertal länder saknas dylik öfvervakning som regelmässig institution. Enligt den svenska lagen var däremot från början förordnande af tillsyningsman obligatoriskt. Denne skulle enligt lagen regelmässigt utgöras af polismyndighet. Emellertid med-gafs redan från början, att i därför lämpade fall jämväl annan person finge förordnas. Och detta har sedan i praxis blifvit regel, en praxis, som ock stadfästes vid 1918 års lagändring. I det ojämförligt största antalet fall utgöras dessa tillsyningsman af prästmän eller landtbrukare. Ett särskildt spörsmål har varit, huruvida villkorlig frigifning bör komma till användning i fråga om lifstidsstraff. Så sker stundom, än, t. ex. i Finland, med den verkan, att straffet för all framtid villkorligt sväfvar öfver den brottsliges hufvud, än, såsom i Norge, i den form, att straffet efter en lyckligen bestånden viss längre pröfvotid (10 år) helt bortfaller. I förra fallet går den viktiga sporre förlorad, som ligger i utsikten till fullständig befrielse från straffets återstod. I senare fallet går åter en god del af lifstidsstraffets afskräckande verkan förlorad, hvilket särskildt är betänkligt i de länder, där dödsstraffet är afskaffadt och lifstids-straffet fått öfvertaga jämväl dettas afskräckande funktioner. Af dessa grunder är ock i de flesta