- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
559-560

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Villkorlig dom - Villkorlig frigifning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

559 Villkorlig frigifning 560 vädjan till den enskildes offervillighet och nitälskan, hvarpå hela institutet är uppbyggdt. Att uppbygga offentliga institutioner på allenast denna grund är icke lätt. All mänsklig erfarenhet ger vid handen, att dessa egenskaper väl ofta i hög grad låta sig eggas inför nyheten i en social uppgift, men att de äro svåra att hålla vid makt i samma mån, som intressets nyhet förflyktigas. Det återstår då alltid att inordna uppgiften i fråga såsom ett led i den ordinarie statsförvaltningen med en verkligt tillräcklig aflöning. Men därmed förminskas ock garantien för det lef vande intressets förhandenvaro, och öppnas ock möjligheter för allehanda missgrepp vid dessa platsers tillsättande, såsom ock redan från Amerika kunnat vitsordas. Sådant måste inverka särskildt underminerande i ett fall, där det, såsom här, från alla håll vitsordas, att "personen betyder allt". Endast en ekonomiskt stark organisation på frivillighetens grund torde därför här i längden visa sig bärande och framtidsduglig. Till slut må framhållas att, därest det blott en gång kan med sanning sägas, att den villkorliga domen kunnat införlifvas med kulturtfolkens straffrätt, utan att kriminaliteten i det hela till följd däraf kan anses ha undergått någon afsevärd stegring, så kan redan därmed detta institut anses till fullo rättfärdigadt. De kortvarigare frihetsstraffen representera nämligen redan i sig en så stor summa af olägenheter så väl för den enskilde delinkventen som för samhället, att en så afsevärd reduktion af deras användning, som detta institut medfört, vunnen utan någon väsentligare aftrubb-ning i medborgarnas rättsskydd, redan i och för sig representerar en betydande vinning. N. S-g. Villkorlig frigifning, jur., frigifning från straffanstalt af fånge, som delvis undergått sitt straff, under villkor att han ånyo insattes i sådan, därest han ej uppfyller vissa i fråga om hans lefverne uppställda föreskrifter. Ehuru tendenser till en dylik strafftillämpning kunna spåras långt tillbaka i tiden, är det dock först från midten af 18CO-talet, som en dylik anordning vunnit verkligt insteg i de europeiska kulturländernas straffrätt. De grunder, som föranledt dess införande, äro i hufvudsak följande. Först och främst anses hoppet om en afkortning af fängelsetiden utgöra en viktig eggelse och uppmuntran till förbättring af fången själf. Detta är dock icke den huívud-sakliga grunden till. att afkortningen göres villkorlig, ty ett dylikt syfte kan af ven till en viss grad uppnås genom en regel, att fånge, som förhållit sig väl och gett öfvertygande prof på sin förbättring, skall efter viss tid kunna omedelbart erhålla definitiv befrielse från straffets återstod, på sätt i äldre strafftillämpning icke var ovanligt och stundom af ven i äldre lagstiftning, t. ex. i den bajerska strafflagen af 1813, uttryckligen föreskrefs. Hufvudgrunderna till institutets användning äro fastmera dels en af såväl statens som den dömdes anhörigas intresse motiverad önskan att i större utsträckning än detta eljest vore möjligt eller tillrådligt minska användandet af inspärrning i- straffanstalt, dels en önskan att, såvidt möjligt, för fången förminska de svårigheter och faror, som äro förbundna med den eljest vid strafftidens slut inträdande oförmedlade öíver-gången från anstaltvistelsens starka frihetsinskränk- ningar till ett lif i oinskränkt frihet. Alla dessa syften anser man sig kunna uppnå genom att göra ett sådant frigifvande från anstalten allenast villkorligt. Olägenheten af den förutnämnda oförmedlade öfvergången från straffanstalten till fullständig frihet framhölls redan vid slutet af 1700-talet med synnerlig skärpa af den för engelsk rättsutveckling betydelsefulle samhällsfilosofen J. Ben-tham; och det är äfven i engelsk rättsutveckling, som det nutida institutet villkorlig frigifning har sin historiska upprinnelse, närmare bestämdt i vissa anordningar i fråga om det intill midten af 1850-talet vid svårare brott (förutom dödsstraffet) dominerande deportationsstraffet. I syfte att kvarhålla de till deportationsstraff dömde i kolonierna började man vid slutet af 1700-talet bevilja dessa en s. k. conditional pardon före strafftidens slut mot villkor, att de förpliktade sig att äfven efter strafftidens slut kvarbli i kolonien. Såsom ett slags förberedelse till detta villkorliga efterskänkande af straffet började man fr. o. m. 1824 tilldela fångarna ett s. k. fripass (ticket of leave), medförande en rätt för fången att under viss tid sysselsätta sig med arbete utom anstalten. Missbrukades denna frihet, återkallades fripasset; utlöpte åter fristen utan dylikt återkallande, erhöll den dömde conditional pardon. Då man sedan 1853 påbörjade deportationsstraffets afskaffande och ersättande med det nutida engelska straff-arbetsstraffet (penal servitude, då med ett minimum af 5, nu 3 år), bibehölls äfven i fråga om detta metoden att före det definitiva frigifvandet utfärda dylika fripass som ett slags regeringen tillkommande art af benådning. Då slutligen deportationsstraffet 1857 helt afskaffades och straffarbets-straffet organiserades efter förebild af det irländska fängelsesystemet som ett s. k. progressivstraff, börjande med en kortare tid h. o. h. i cell med en därpå följande strafftid under arbete i gemensamhet, hvarvid fångarna hade att genomlöpa ett flertal grader, i hvilka de uppflyttades eller nedflyttades, allteftersom de genom arbetsamhet eller uppförande intjänat eller förlorat det härför erforderliga antalet poäng, kom denna villkorliga frigifning att införlifvas med detta system på så sätt, att den, som erhållit uppflyttning till den högsta straffklassen och redan undergått 3/4 af sitt straff, skulle enligt lag ega rätt till villkorlig frigifning, "så framt hans uppförande icke varit sådant, att det kunde anses utgöra ett särskildt skäl att beröfva honom denna förmån". Systemet utbildades ytterligare 1864, då jämväl grunderna till frigiíningens återkallande noggrant fastställdes genom lag. Institutet afkläddes på detta sätt sin benådningskaraktär och erhöll den karaktär, som det än i dag i angelsaxisk rätt eger, enligt hvilken den villkorliga frigifningen är att anse som det normala sista ledet i verkställandet af de långvariga frihetsstraffen, samt tiden för det villkorliga vistandet på fri fot anses som en del af strafftiden. Detta sålunda på engelsk jord uppvuxna rättsinstitut kom snart att utöfva inflytande äfven på den europeiska kontinenten. Men då förhållandena där voro andra och särskildt progressivsystemet i afseende å frihetsstraffens inrättande icke var för handen, skedde institutets upptagande där

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free