ej längre i engelsk kabinettsstyrelse, utan i ett starkare personligt framträdande af den direkt på allmänna meningen stödde presidenten, sådant detta börjat med framgång praktiseras först af Cleveland, sedan af Roosevelt. Hans idéer vunno anklang, den demokratiska partiledningen i New Jersey nominerade honom sept. 1910 till guvernörskandidat där, och efter en glänsande valkampanj valdes han nov. s. å. med stor majoritet till guvernör i denna stat, som vid valet 1908 varit en republikanernas högborg. Som guvernör i New Jersey (l7 jan. 1911--1 mars 1913) frigjorde sig W. från början från parti-"bossarnas" otillbörliga inflytande, vädjade mot dem gång på gång direkt till folket och genomdref på så sätt en rad betydelsefulla lagar om åtgärder mot korruption vid val, skärpt kontroll öfver trusterna, ny skolorganisation och omorganisation af kommunalstyrelsen i syfte att på partiorganisationernas bekostnad inrymma större inflytande åt sakkunskapen. W. hade redan 1906 utpekats som lämplig presidentkandidat, och hans reformverksamhet i New Jersey fäste sedermera ytterligare uppmärksamheten på honom, särskildt bland de västra staternas demokrater. Han företog jan. 1912 en valmöteskampanj i västern och framfördes vid partikonventet i Baltimore (24 juni--2 juli s, å.) af New Jerseys ombud som presidentkandidat. Striden stod först mellan den konservative Champ Clark och de af W. J. Bryan ledda radikalerna, men omsider blef W. vid 46:e omröstningen, stödd af Bryan, nominerad som kompromisskandidat. Vid valet (4 nov.) segrade han till följd af splittringen bland republikanerna och erhöll 435 elektorsröster mot 88 för Roosevelt och 8 för Taft; han eröfrade 40 stater af 48, men hade ej absolut majoritet bland valmännen (6,286,987 röster mot 4,125,804 för Roosevelt, 3,475,813 för Taft och 895,892 för socialisten E. V. Debs). Hans valkampanjtal utgåfvos af W. B. Halle under titeln The new freedom (1913). W. återupplifvade (8 april 1913) vid urtima kongress-sessionens början den sedan 1800 öfvergifna seden, att presidenten muntligen framförde sina budskap till kongressens båda hus, och genom konferenser med utskott och partiledare stärkte han ytterligare den personliga kontakten mellan president och kongress. Personligen pådref han ifrigt lösningen af sessionens båda hufvudfrågor, en tariffrevision, som väsentligt nedsatte en mängd tullar, och omorganisationen af Förenta staternas banksystem genom upprättandet af 12 Federal reserve banks som medelpunkter för bankrörelsen, hvar och en i sitt distrikt, och kontrollerade af ett utaf förbundsregeringen utsedt Federal reserve board, åt hvilket sedelutgifningsrätten förbehölls. Till dessa reformer anslöt sig 1914 en skärpt antitrustlagstiftning (om dess innehåll se Trust, sp. 67). W:s utrikespolitik hade en omisskännelig panamerikansk prägel. Han försökte en fredlig amerikansk intervention i det mexikanska inbördeskriget och sände till Mexico som "personlig representant" svensk-amerikanen John Lind, som föreslog stridernas biläggande genom allmän vapenhvila, fria val och alla partiers utfästelse att lojalt stödja den ur valen framgående nya regeringen. Vid presidentvalet skulle Huerta, hvilken W. på grund af hans förmodade andel i mordet på presidenten Madero vägrade erkänna, ej få uppträda som kandidat. Huerta afslog dessa förslag (aug. 1913), och konflikten skärptes senare genom mexikanska öfvergrepp mot amerikanska medborgare samt som följd däraf amerikansk ockupation af Vera Cruz (april 1914). Till allmän förvåning antog W. omedelbart därpå (25 april) de sydamerikanska s. k. "A-B-C-makternas" (Argentinas, Brasiliens och Chiles) medlingsanbud, och en resultatlös medlingskonferens hölls (20 maj--30 juni) i Niagara falls. Huertas nödtvungna abdikation (juli) och upphörandet af ockupationen af Vera Cruz (nov.) betecknade konfliktens temporära afveckling. Den panamerikanska samkänsla, som dikterat W:s antagande af "A-B-C-makternas" medling, kom till uttryck äfven i hans förslag (6 jan. 1916) till de central- och sydamerikanska republikerna om ömsesidig integritetsgaranti, skiljedom i alla gränstvister och förbud mot vapenexport annat än till lagliga regeringar; förslaget ledde ej till några praktiska resultat. -- Vid Världskrigets början afgaf W. omedelbart en neutralitetsförklaring (4 aug.), dagen därpå följd af anbud om Förenta staternas bona officia, då eller framdeles, för fredens återställande. Han sökte äfven, ehuru förgäfves, förmå de krigförande att ömsesidigt tillämpa Londondeklarationens regler rörande sjökriget (6 aug.) och inskärpte (16 aug.) i en vädjan till alla amerikaner deras plikt "att vara neutrala i handling likaväl som till namnet". Protest afgafs såväl (10 febr. 1915) mot den undervattensbåtskriget inledande tyska proklamationen af 4 febr. om en krigszon till sjöss som (30 mars) mot brittiska regeringens blockadsystemet förebådande "order in council" af 15 mars 1915 om förnekande af en mängd häfdvunna neutrala rättigheter. Tyska kraf på amerikanskt förbud mot vapenexport såsom endast gagnande Tysklands hafvet behärskande fiender bemötte W. (21 april) med en förklaring, att förändringar under pågående krig af Amerikas neutralitetsregler skulle, om de berörde de krigförande parterna olika, innebära en kränkning af neutraliteten. I praktiken verkade de amerikanska neutralitetsbestämmelserna ytterligt ojämnt, nästan uteslutande till fördel för centralmakternas fiender. Det tyska undervattensbåtskriget ledde till en följd af svårartade konflikter och vidlyftiga notväxlingar mellan Washington och Berlin från sänkningen af engelska ångaren "Lusitania" utan varning (7 maj 1915), hvarvid 124 amerikanska medborgare förlorade lifvet, och fram till Tysklands proklamering af det oinskränkta undervattensbåtskriget (31 jan. 1917), som kort därefter ledde till den slutliga brytningen (se därom Världskriget). I hela detta notväxlingskrig, som formellt fördes af Förenta staternas utrikesminister (W. J. Bryan till 8 juni 1915, därefter R. Lansing), tog W. personligen liflig andel, och till de viktigaste amerikanska diplomatiska aktstyckena uppsatte han själf utkasten. Möjligheten af amerikanskt ingripande i kriget blef honom därunder allt klarare, och i samband därmed manade han i sina offentliga uttalanden allt oftare till stärkande af Förenta staternas armé och flotta. Samtidigt sökte han göra amerikanerna förtrogna med, att ett Amerikas ingripande, vare sig genom medling eller med vapen, ej enbart skulle afse häfdandet af amerikanska intressen,