601
Viminalis-Vimmerby
602
Många mynt och inskrifter, mestadels återgifna i
österrikisk-arkeologiska institutets "Jahres-hefte"
sedan 1900, ha lämnat bidrag till platsens historia.
J- C.
Yimin?lis (Collis Yimin?lis). Se Rom, sp. 653.
Wimm., vid växtnamn förkortning för tyske botanisten
C hr. Frie dr. H. W i m m e r. Vimma, zool. Se
Vimba. Wimmer. Christian Friedrich Heinrich, tysk
pedagog och botanist, f. 30 okt. 1803 i Breslau,
d. där 12 mars 1868, blef lärare vid Breslaus
gymnasium 1826, erhöll 1835 professorstitel, var
gymnasiets rektor 1843-63, hvar-efter han fungerade
som stadens skolråd, och blef hedersdoktor där
1853. W. var mycket verksam inom botaniska, trädgårds-
och andra lärda sällskap ; han utgaf dessutom uppl. af
Theofrastos och sammanställningar ur Aristoteles
(delvis jämte fysiologen Aubert); inom botaniken
utgaf han många skrifter samt Flora Silesiæ (jämte
H. Grabowski, 3 bd, 1827-29), Flora von Schle-sien
(1840; flera uppl.) och Salices europϾ (1866).
C.Lmn.
Wimmer. Ludvig Frands Adalbert, dansk språkforskare
och runkännare, f. 7 febr. 1839 i Ringkjöbing,
d. 29 april 1920, blef student 1857 och slog sig från
början på studiet dels af språkvetenskap i allmänhet,
dels sär-skildt af sanskrit och nordiska språk. 1866
tog han magisterkonferens i nordiska språk och 1868
filos. doktorsgrad med afh. Om navneordenes böjning
i ældre dansk, blef 1871 docent vid universitetet
samt var 1886- 1910 professor i nordisk _
språkvetenskap där.
Hans förnämsta arbeten afhandla
run-inskrifterna. Redan 1867 uppträdde han i
"Aarböger for nordisk oldkyndighed" med en skarp
kritik af G. Stephens' tydning af de äldre runorna och
framlade en fullt rationell tolkning af de viktigaste
inskrifterna med dessa runor. Eiktigheten af hans
metod styrktes däraf, att den i allt väsentligt stämde
med den, som S. Bugge samtidigt, men oberoende af
W., offentliggjort. I Runeskriftens oprindelse og
udvik-ling i Norden (1874; öfv. till ty. 1887 med
viktiga tillägg) påvisar W., att de äldre runorna
äro en ombildning af de latinska bokstäfverna och
att de yngre utvecklat sig ur de förra. Han skref
dessutom en förträffligt affattad formlära, Oldnordisk
formlœre (1870; of v. till sv. 1874 och isl. 1885)
samt Oldnordisk lœsebog (1870; 6:e uppl. 1903). 1876
uppdrog Oldskriftselskabet åt W. att utge samtliga
danska runinskrifter, och staten beviljade betydliga
summor för verkets utgifning. W. genomreste 1876-94
hela landet för att personligen undersöka alla danska
runstenar; han företog mätningar och afritningar af
alla minnesmärken och tog noggranna af tryck af alla
inskrifterna. Senare gjorde han ytterligare resor,
när nya runstenar påträffades
eller noggrannare granskning af de äldre
erfordrades. Som prof på verket utgaf han
Sönderjyllands historiske runemindesmœrker (1892). Det
stora verket i sin helhet, De danske runemindesmœrker,
med teckningar af M. Petersen, utkom 1894-1908 i 4
bd. (I bd I meddelas viktiga bidrag till 900-talets
historia, i synnerhet rörande den svenske konungen
i Sönderjylland, Gnupa, se d. o.; bd III behandlar
Skåne och Bornholm.) I ett universitets-program 1895
lämnar W. en ypperlig öfversikt af runtolkningens
hela historia och sina egna undersökningar. Till
K. biblioteket öfverlämnade han den del af sitt
bibliotek, som omfattade runstudiet; resten (12,000
bd) sålde han 1908. Han var led. af Vet. soc. i
Uppsala (1886), Vet. o. vitt. samh. i Göteborg
(1895) och Vet. akad. (1906). E. Ebg.
Vimmerby, uppstad i Smålandsdelen af Kalmar län, ligger på en
sandås i Stångådalen, ungefär 1/2 km. från Stångån
och 3 km. s. om dennas utlopp i sjön Krön. S. och
s. v. om staden utbreda sig vidsträckta mader, förut
vattensjuka kärrtrakter, i äldre tider sjö, men nu
torrlagda och odlade, sedan en grundlig reglering af
Stångån företagits i slutet af 1890-talet. Rundt kring
staden och den omgifvande slätten sträcka sig barr-
och löfträdsklädda höjder, som erbjuda en storartad
utsikt. Till staden hör ett stort, delvis skogbevuxet
markområde, skänkt af drottning Kristina och
upptagande en areal af 2,114 har. Hela taxeringsvärdet
af staden och dess egoområde utgjorde 31 dec. 1920
5,301,700 kr., däraf för jordbruksfastighet 1,285,000
kr. och för annan fastighet 4,016,700 kr. Vid samma
tid voro stadens tillgångar bokförda till 1,311,712
kr. och dess skulder till 593,344 kr. Inkomst-
och utgiftsstaten balanserade på 431,995 kr. För
kommunala behof har uttaxeringen bestämts till
8:80 kr. pr bevillningskrona. Folkmängden,
som under senare åren varit i stadigt stigande,
uppgick 31 dec. 1920 till 2,983 personer (1850 till
1,436, 1870 till 1,829, 1892 till 2,059, 1912 till
2,687). Staden har goda järnvägsförbindelser dels
genom Östra centralbanan (Linköping--Hultsfred, station
å Nässjö--Oskarshamns järnväg), dels genom bandelen
Vimmerby--Spångenäs, station å Västervik--Hultsfreds
järnväg. Koncession har beviljats för anläggning af
en järnväg Vimmerby--Hällefors i södra Östergötland,
hvarigenom ett nytt handelsområde öppnas för staden
från de skogrika bygderna i Ydre härad. Stadens
handel har alltid varit baserad på förbindelserna
med kringliggande landsbygd. Sedan urminnes
tider har V. varit en betydande marknadsplats
med stor tillförsel, särskildt af djur. De gamla
marknadsdagarna borttogos i början af 1900-talet,
och nu förekomma s. k. månadsmöten sista onsdagen i
hvarje månad, hvilka äro lifligt besökta icke blott
af den kringboende landtbefolkningen, utan äfven af
uppköpare från andra städer och trakter. Om-
Fig. 1. Vimmerbys vapen.
