i våra trädgårdar ända upp i
höga norden (se färgplansch till
art.
Bär).
O. T. S. (G. L-m.)
Vinbärsbladlusen. Myzus
ribis, zool., tillhör släktet Myzus, ger
genom sin sugning upphof till de mer eller
mindre rödfärgade blåsor, som man finner
på vinbärsbuskars blad. Härigenom bli bladen
missbildade och vissna, hvilket inverkar menligt
på fruktsättningen. Djuret bekämpas bäst genom
vinterbesprutning med svafvclkalkvätska eller
karbolineum, hvarvid de öfvervintrande äggen dödas.
I. T-dh.
Vinbärsfuxen, Vanessa c-album, zool., fjäril, hörande
till släktet Vanessa (se d. o.), har en vingbredd af
44-51 mm., med påfallande taggig ytterkant på såväl
fram- som bakvingar. Vingarna äro of van gulbruna,
svartfläckiga, undertill brokiga af grått, brunt
och grönt, med en hvit, c-formad fläck midt på
bakvingarnas undersida. Larven, som lefver på
krusbärs- och vinbärsbuskar, igen-kännes på sin
hvita bakrygg. I. T-dh.
Vinbärsrätter, kokk., äro ej af så mångfaldig
art som anrättningarna af flera andra bärfrukter,
t. ex. lingon och blåbär, men vinbären kunna dock
liksom dessa användas både till saft, sylt, gelé och
marmelad; af röda vinbär, med mycket strösocker,
kan man göra "pasta", tjänlig till dessert och i
sjukdiet. Både röda, hvita och svarta vinbär kunna
användas till kompotter och sallader, sås och "granit"
(se d. o.). Svart vinbärssaft och -sylt anses mycket
hälsosamma och ha, därest de ej sockras alltför
starkt, en särdeles uppfriskande smak.
Vinbärsvin. Se
Bärvin.
Vinbärtomat, bot. Se
Tomat.
Vinca L., Si n g ro n, men vanligen, om ock
orätt, kallad Vintergröna 1. Trädgårds-vintergröna,
bot., är ett släkte af fleråriga örter och
halfbuskar med öfvervintrande blad och hörande till
fam. Apocynaceæ. Fodret är sambladigt, 5-klufvet,
blomkronan trattlik, med plattadt, 5-deladt bräm,
hvars flikar äro bredare i spetsen. Frukten
består af 2 baljkapslar. Fröna sakna fröull. Den
allmännaste arten är V. minor L., som är inhemsk
i södra och mellersta Europa, men ofta planterad i
svenska trädgårdar och på grafvar för de ständigt
gröna bladen, som äro något rundadt elliptiska,
helbrädda-de, läderartade och
Vinca minor (singrön).
sitta motsatta på de ibland meterlånga, smala, slaka,
nedliggande och rotslående stjälkarna. Blomkronorna,
som utvecklas mest om våren och försommaren,
äro vackert blå, med nästan tvärhuggna
bräm-flikar. Singrön (den orätta vintergrönsin)
träffas någon gång förvildad ända upp till mellersta
Sve-
rige. Jfr P y r o l a, som är den rätta
vintergrönan. Nära släkt med Vinca är Lochnera, hvaraf
en art, L. rosea (Vinca rosea), en från Västindien
härstam, mande halfbuske med vackra rosenröda blommor,
är en allmän växthusväxt. O. T. S. (G. L-m.)
Vincennes [väsä'n], stad i franska dep. Seine,
östlig förstad till Paris, med hvilket den står
i spårvägsförbindelse. 38,568 inv. (1911). V. är
bekant för sitt slott, som nu ingår i Paris'
befästningsverk. Det anlades redan på 1100-talet,
tillbyggdes efter hand och var länge kungligt residens
(till 1740), hvarefter Ludvig XV förvandlade det till
porslinsfabrik. Denna flyttades 1756 till Sèvres,
och slottet i V. blef först krigsskola, därefter
vapenfabrik. 1832--44 befästes slottet starkt och
förändrades till en artilleridepå med skjutskola. Det
gamla slottet, som bildar en rektangel, hade utom
ett 52 m. högt. fristående, fyrkantigt torn (donjon;
Donjonen å Vincennes' f. d. slott.
se fig.), på borggården, ytterligare 9 torn på
ringmuren, hvilka 1808--11 nedrefvos så när som
på ett, hvilket bildar hufvudingång till den
nuv. fästningen. Donjonen, som ännu kvarstår,
var länge statsfängelse, bland hvars mera notabla
fångar märkas "den store Condé" (1650), kardinal de
Retz (1652), Fouquet (1661), Mirabeau (1777--80),
hertigen af Enghien, som 1804 blef skjuten i
södra slottsgrafven, Karl X:s ministrar (1830) och
konspiratörerna mot nationalförsamlingen (15 maj
1848). Midt emot donjonen ligger slottskapellet
(fullbordadt 1552), ett af den rika sengotiska
stilens i Frankrike sista byggnadsverk. V. är
nu på en gång kasern, fästning, arsenal och
artilleriskola. Väster om slottet ligger ett
militärhospital. I den 921 har stora Vincennes-skogen
(
Bois de Vincennes), som 1857--58 förvandlades
till offentlig park och tillhör Paris, ligga jämte
åtskilliga militära etablissemang en mönsterfarm
samt redutterna Gravelle och La Faisanderie,
den senare med en skola för militärgymnastik. I
parkens södra del nära Charenton ligga Hospice
d'aliénés och Asile de Vincennes. Se F. de Fossa,
"Le château historique de V." (2 bd, 1908).
A. N-d.
Vincennes [vinse'ns], stad i nordamerikanska
