629 Vincent-de-Paul-systrarna-Winchester 630 gjorde honom till sin tids förnämste märkesman i den kristna välgörenhetens historia. Y. kanoniserades 16 juni 1737 af påfven Klemens XII. Af V:s Lettres utgåfvos 1882 2 bd. Se biogr. af Maynard (4 bd, 2:a uppl. 1873), Bou-gaud (2 bd; 3:e uppl. 1898), och E. de Broglie (5:e uppl. 1899). J. M-r. Vincent-de-Paul-systrarna [väsa7 de på7!], en benämning, som stundom nyttjas om det af Vincent de Paul (se denne) inrättade ordenssamfundet Barmhärtiga systrar (se d. o.). Vincent.us. 1. V. den helige, romersk-katolskt helgon, f. på 2CO-talet inom en förnäm familj i Aragonien, var ärkedjäkne i Zaragoza, då den diokletianska förföljelsen utbröt 303, och led för sin ståndaktiga bekännelse martyrdöden, om hvars grymma kval martyrlegenderna innehålla lika utförliga berättelser som om de därvid förekommande underverken och änglauppenbarelserna. V. är skyddspatron för en mängd kyrkor (ensamt i Rom finnas ännu 3 kyrkor uppkallade efter honom), och hans talrika reliker aktas högt. Åminnelsen af hans martyrdöd firas 22 jan., hvilken dag ännu i svenska almanackan bär V:s namn. - 2. V. f r å n Leri7num (V. Lerinensis), munk och teol. författare, f. i Gallien (Frankrike), d. där omkr. 450 som munk i klostret på S:t Honorat, en af öarna i Lerinernas ögrupp i Medelhafvet. F. ö. är föga kändt om hans person och lif. Det oaktadt har han blifvit ryktbar genom skriften Commoni-torium pro catholicæ fidei antiquitate et universi-tate (434), där det katolska traditionsbegreppet är afhandladt och formuleradt, sådant det blef gällande inom medeltidskyrkan och den nyare tidens romersk-katolska kyrka (se Tradition, sp. 538). I "Commonitorium" framträder, såvidt man vet, för första gången med tydliga ord traditionen som det kyrkliga medvetande, hvilket står of ver bibeln som norm för dess tolkning och hvilket alltså är den högsta religiösa auktoriteten. Därtill kommer, att detta arbete är prägladt af semipelagianism, den åskådning, som blef medeltidskyrkans och den romersk-katolska kyrkans, för hvilken åskådning Y., själf en lärjunge af semipelagianismens egentlige upphofsman, Cassianus, räknas som en förkämpe. - 3. V. B e 11 o v a c e'n s i s. Se V i n-c e n t d e B e a u v a i s. 1-2. J- P. VinceWms. biskop i Skara, skall ha varit född i Middelburg, nederländska prov. Zeeland, och var dekan i Skara, då han 1505 valdes till stiftets biskop. Efter af påfven Julius II erhållen konfirmation invigdes han i sitt ämbete 1506 i Uppsala domkyrka. På grund af sin framskjutna ställning inom kyrkan intog han en bemärkt plats äfven i det politiska lif vet. Hans bemödande tyckes ha gått ut på att få ett slut på det osäkerhetstillstånd, hvari landet då befann sig, genom att understödja den faktiske maktinnehafvaren. Efter riksföreståndaren Svante Nilssons (Stures) död, 1512, var han en af de 21 herrar, som 30 juni s. å. i Stockholm förbundo sig att hålla det i Malmö s. å. fattade beslutet om ett möte för en om möjligt fredlig uppgörelse af unionsfrågan, men efter unge herr Stens val till riksföreståndare s. å. synes han icke ha inlåtit sig i några underhandlingar med danskarna, utan stått på herr Stens sida. Han var en af de fyra biskopar, som herr Sten hade för- mått att 1516 skriftligen varna Gustaf Trolle och råda till förlikning. I 1517 års riksdag i Stockholm, som aflägsnade Gustaf Trolle från ärkebiskopsämbetet, deltog V. icke. Efter Sten Stures död, då Kristian II:s trupper 1520 öfversvämmade Sverige, var han en bland dem, som nitiskt bearbetade allmogen för danske konungens sak. På ett rådsmöte i Uppsala 6 mars erkände han Kristian mot löfte om amnesti och union med garantier. Detta hindrade dock ej, att han näst biskop Mattias var den förste, som af rättades i Stockholms blodbad 8 nov. s. å. Innan han lade sitt hufvud under bilan, framslungade han en skarp protest mot det skändliga sätt, på hvilket man gått till väga. (E. M. R.) Vinceto^xicum officin?le, &ot., detsamma som Cynanchum vincetoocicum (se Asclepiadaceæ). Winch [öj^nj], eng. Se Vinsch. Winchester [ß)i'n[t]jist9]. 1. Hufvudstad i engelska grefsk. Hampshire, vid floden Itchen, 20 km. n. om Southampton. 21,028 inv. (1911). W., britternas Caer Gwent ("hvita staden"), romarnas Venta Belgarum, hvilket namn på 400-talet omformades till Wintanceaster, är en af Englands äldsta städer och var i äldre tider en mycket viktig ort, hufvudstad i riket Wessex, hvars konungar vanligen kröntes och begrofvos i dess katedral, och äfven efter 827 det förenade rikets hufvudstad och förnämsta myntningsort. Äfven efter den normandiska eröfringen (1066) var det ofta kröningsort och mötesplats för parlamentet samt konungaresidens. Under medeltiden var W. ryktbart för sin ullhandel och sina ylleväfnader samt hade lifliga handelsförbindelser med Frankrike, Belgien och Holland. På 1400-talet började dess välstånd aftaga, och pesten 1666 fullbordade stadens förfall. \V:s nuv. berömmelse är knuten till dess katedral och dess lärdomsanstalter (S:t Mary's college). Den första kristna kyrkan i W. skall ha blifvit förstörd under aurelianska förföljelsen, ombyggts 293, men uppbränts af saxarna 495. Biskop uppges ha funnits redan 652. Den nuv. katedralen började byggas i slutet af 1000-talet, ombyggdes af biskop William of Wykeham i slutet af 1300-talet och fullbordades omkr. 100 år senare. 1905 underkastades den en nödvändig och omfattande restaurering. Kyrkan, som har en längd af omkr. 170 m. (en af Englands längsta) och en bredd af 28 m., är oansenlig till det yttre och försedd med blott ett lågt midt-torn, men i det inre en af de mest storartade och bäst bibehållna gotiska kyrkorna i England. Gamla glasmålningar pryda koret (från 1093), där flera angelsaxiska konungar och drottningar, Knut den store, Vilhelm den röde, jämte ett antal biskopar och andra berömda personligheter äro begrafna. Det af biskop William of Wykeham 1387-93 byggda S:t Mary's college (Winchester school), ännu till det yttre föga förändradt, hör sedan århundraden tillbaka till de främsta läroanstalterna i England. Af stadens forna murar och befästningar återstår endast en port, och det 1138 af biskop Henri de Blois byggda biskopspalatset Wolvesey castle, förstördt 1646, är nu en ruin. Det af Karl II påbörjade, men ofullbordade palatset är kasern. Utanför staden, vid stranden af Itchen, ligger Hospital of S:t Cross, stiftadt 1136 af biskop Henri de Blois, utvidgadt och ombyggdt 1405-47