Vincent de Paul Speculum doctrinale (17 böcker), en framställning af 1200-talets vetenskaper, fördelade i 6 kategorier, Speculum historiale (31 böcker), en världshistoria, omfattande tiden från världens skapelse t. o. m. Ludvig den heliges korståg 1250, och Speculum morale (denna afdelning anses dock ej ha V. till författare, utan vara en kompilation från 1300-talet). Speculum majus trycktes f. g. 1473 i Strassburg; den mest ansedda uppl. är den af jesuiterna i 4 bd 1624 utgifna. Se J. E. Bourgeat, "Études sur V." (1856), och E. Boutaric, "Examen des sources du Speculum historiale de V." (1863). Vincent de Paul [väsa' d9 på'l], fransk katolsk präst, ryktbar för sin betydelsefulla verksamhet i välgörenhetens tjänst, f. 24 april 1576 i byn Ran-quines, i närheten af D ax (Ländes), d. 27 sept. 1660 i Paris, vallade under sina barnaår faderns hjord på slätterna invid det anspråkslösa familjehemmet. Yid tretton års ålder sändes han till Dax i en klosterskola, hvarefter han kom till Toulouse, där han af-lade examen som ba-chelier en théologie (1604). Under sin studietid och äfven sedan han blifvit prästvigd (1600) försörjde han sig med enskild undervisning. Emellertid hade helt oväntadt ett arf tillfallit honom i Marseille, dit han begaf sig. På återresan från denna stad blef han af sjö-röfvare öfverfallen och plundrad och slutligen såld som slaf i Tunis (1605). Under sin fångenskap bar han tåligt alla de lidanden, som de kristne då hade att uthärda bland den afrikanska kustbefolkningen. Med sin tredje egare, som var född i Savojen, rymde han till Frankrike (1607). I Avignon, där han vistades en kortare tid, gjorde han bekantskap med påflige vice legaten Montorio, som han medföljde till Rom. Där lärde han känna de franska sändebud, som vid den tiden underhandlade med påfliga stolen om Frankrikes maktställning emot Österrike och Spanien. Af dem erhöll han uppdraget att åter bege sig till Frankrike och inför Henrik IY personligen redogöra för resultaten af de politiska underhandlingarna. Därefter erbjödos honom åtskilliga kyrkliga ämbeten; men endast för en kortare tid mottog han befattningen som allmoseutdelare hos drottning Margareta och innehafvare af abbot-stiftet Saint-Léonard-de-Chaume (1610). Han föredrog den anspråkslösa ställningen som kyrkoherde i en landsförsamling, först i Clichy, som då låg utanför Paris (1612), och senare i Chatillon-lez-Dombes, i närheten af Lyon (1619). Emellertid lät han öfvertala sig att öfvertaga ledningen af barnens uppfostran i familjen de Gondi, som var en af de inflytelserikaste i Frankrike. Han förutsåg, att han tack vare denna familjs kraftiga understöd kunde med allt större framgång fullfölja sin redan vidtomfattande verksamhet i människokärlekens tjänst. Efter hand lyckades han tillvinna sina barmhärtighetsverk ynnest och bistånd äfven af Ludvig XIII och Ludvig XIY, drottningarna Maria och Anna, Richelieu och Mazarin, stiftsbiskopar och parlamentsledamöter, men framför allt af ett stort antal varmhjärtade kvinnor ur olika samhällsklasser, i främsta rummet hertiginnan d'Aiguillon, prinsessan de Gondi och madame Le Gräs. - Hans första offentliga uppträdande till förmån för de sjuke och nödlidande sammanföll med hans anställning som kyrkoherde i Clichy och i Chatillon. På det senare stället stiftade han en kvinnlig förening, Confrérie de charité (1620), med uppgift för dess medlemmar att i hemmen besöka och hjälpa fattiga och sjuka samt åt arbetslösa anskaffa lämplig sysselsättning. Senare upprättade han äfven en motsvarande manlig förening, hvars medlemmar hade sär-skildt till uppgift att taga vård om nödställda, orkeslösa män. Bägge samfunden vunno stor spridning och egde bestånd intill revolutionen. Sedan 1833 har den manliga föreningen, under benämning Conférence de Saint-Vincent de Paul, åter till en större del upptagit de forna föreningarnas verksamhet. För att ge ytterligare stadga åt de barm-härtighetsanstalter, som han efter hand upprättade till fattiga barns uppfostran och undervisning samt ålderstignas och sjukas omvårdnad, bildade han på madame Le Gräs' enträgna uppmaning ett särskildt ordenssamfund, Compagnie des filés de la charité (1655), hvars beundransvärda offervillighet hela världen känner. (Se om dem Barmhärtiga systrar.) Till de anstalter, som han stiftade i Paris, höra bl. a. 1'Hospice des incurables (1653), en asyl för obotligt sjuka, 1'Hòpital des enfants trouvés (1657), ett hem för öfvergifna barn, m. fl. Dit böra äfven räknas de många inrättningar, som på hans förslag inrättades af staten, i främsta rummet de väldiga försörjningsanstalter, la Sálpëtrière, Bicëtre m. fl., där fattiga, som saknade hem, emottogos och tiggare erhöllo skydd (1656). - En annan sida af hans välsignelserika verksamhet var den omtanke han egnade brottslingar, särskildt dem, som voro dömda till galärerna. Prins de Gondi var högste styresmannen för dessa galärer, och på hans förord utnämndes Y. till främste själasörjare vid dessa fängelser. Denna ställning använde han till att mildra den hårda och grymma behandling, som vederfors de olycklige. Han utverkade, att dessa under vistelsen i fängelserna, före sin transport till galärerna, höllos af skilda från andra fångar, vidare att de vid sjukdomsfall skulle befrias från sina bojor och vårdas af läkare. Till detta ändamål uppfördes i Marseille och Bordeaux rymliga sjukhus. - Det är helt naturligt, att Y. skulle tänka på de vanlottades icke blott lekamliga, utan äfven andliga väl. Under sina upprepade resor i olika delar af landet hade han sett, huru den religiösa okunnigheten och liknöjdheten behärskade en god del af befolkningen. För att väcka densamma till andligt lif fordrades, enligt hans åsikt, män, som företrädesvis egnade sina krafter åt denna uppgift. Han grundlade då ett manligt ordenssamfund, Compagnie des prëtres de la mission (1624), vanligen kalladt lazarisles (se L as a ris t er), med syfte att förkunna religionens ord synnerligast bland den lägre befolkningen i Frankrike och den hedna befolkningen i aflägsna länder. Den allsidiga humanitära verksamhet som han utöfvade.