Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn / 633-634 (1921) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Winchester ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Winckelmann, Johann Joachim, tysk konstforskare,
f. 9 dec. 1717 i Stendal, Altmark, d. 7 juni 1768
i Trieste, var son till en skomakare, växte upp i
fattigdom, fick undervisning i stadens latinskola och

drog sig fram med största möda. Hans hela ungdomstid
var en ständig kamp för vetande och för det dagliga
brödet. Vid 17 års ålder gick han till fots till
Berlin och blef lärjunge vid ett gymnasium med
närmaste mål att lära grekiska. Efter någon tid fann
han sig tvungen att återvända till sin hemort, där
han uppehöll sig med enskild undervisning, medan han
afslutade sin skolkurs. 1739 kunde han bege sig till universitetet i

J. Winckelmann. Efter målning af Angelika Kauffmann.

Halle. där han började studera teologi – den enda
bana, som kunde ge lefvebröd åt den medellöse. Efter
någon tid uppgaf han ändå det teol. studiet, slog
sig 1741 på matematik och medicin vid universitetet
i Jena, beslöt att vandra till Paris, men måste
utblottad vända om i Fulda. Han tog plats som
informator, fick nu tillfälle till privata studier,
var 1743–48 konrektor vid latinskolan i Seehausen. Han
lyckades emellertid bli anställd som bibliotekarie hos
en som lärd och statsman bekant grefve von Bünau på
slottet Nöthnitz i närheten af Dresden. Han biträdde
grefven med excerpt till det verk om tysk historia,
hvarmed denne var sysselsatt, använde f. ö. sin tid –
ej minst nätterna – till läsning, hufvudsakligen af
klassiska författare. I Dresden fick han tillfälle
att studera konst, och där kom han i beröring med
konstnärer och konstkännare och med forskare i
klassisk filologi. Först nu fick hans brinnande
kunskapsbegär ett bestämdt mål, inträngandet i
den antika världens konst och lif. Med detta mål i
sikte öfvergick han till katolska läran 1754. Den
påfliga nuntien vid det katolska sachsiska hofvet,
Archinto, hade bidragit till att intressera honom
för "antikviteterna" och förespeglade honom en
syssla vid Vatikanen. W. hade nu lämnat grefve von
Bünau och beredde sig till sin italienska resa. Han
tecknade efter antik skulptur för A. F. Oeser, som
var representant för oppositionen mot barockens
öfverdrifter och för sträfvan efter enkelhet och
naturstudium och som senare blef Goethes lärare,
påverkades lifligt af hans åsikter, blef snart
en af de ledande inom den estetisk-filosofiska
kretsen i Dresdens lärda värld och uppträdde 1755
som författare med Gedanken über die nachahmung der
griechischen werke in der malerei und bildhauerkunst,
som väckte mycken uppmärksamhet och som s. å. följdes
af Sendschreiben – innehållande de invändningar,
som framställts mot hans åsikter – och af ett svar på
dessa: Erläuterung. Förf., som stödde sina åsikter
mera på det han läst än det han sett, upprepar i dessa
sina programskrifter hvad mer än en reformator före

honom förkunnat: att antiken fört konsten till
dess fulländning och att "den enda väg för oss
att bli stora, ja, om det är möjligt, ouppnåeliga,
är genom efterbildning af grekerna". Ett omedelbart
resultat af hans uppträdande blef, att kurfursten gaf
honom en reskassa och tilldelade honom en pension
på 200 thaler. Hösten 1755 reste W. till Rom. Där
upptog han sina studier med sin vanliga järnflit,
tjänstgjorde för inkomstens skull som ciceron
åt förnäma resande och blef 1757 bibliotekarie
hos Archinto, som blifvit kardinal och påflig
statssekreterare. Efter dennes död, 1759, hade han
en välvillig gynnare i kardinal A. Albani, som han
biträdde vid ordnandet af dennes antiksamling i
den nybyggda villan utanför Porta Salaria (färdig
1758), där W. äfven fick sin bostad. W. blef nära
vän med målaren R. Mengs från Dresden, som utförde
plafondmålningen Parnassen i villa Albani och som
ledde den nybildade konstakademien på Kapitolium. De
uppgjorde gemensamt planen till ett arbete, "Von dem
geschmack der griechischen künstler", som dock ej blef
utfördt – afsedda för denna skrift voro W:s studier
af Apollon och den belvederiska torson m. fl. statyer
i Vatikanen. 1758 gjorde W. sin första resa till
Neapel, dit han sedan återvände tre gånger. 1759
vistades han 9 månader i Florens, där han åtagit sig
att ordna den originelle baron Philipp von Stoschs
efterlämnade samling af antika gemmer. Han utgaf 1760
en katalog öfver samlingen, som inköptes af Fredrik
II i Preussen och nu finns i Berlins museum. (Om
Stosch se d. o. – han var ett stort original af
tvifvelaktigt rykte). 1762 utgaf W. Anmerkungen
über die baukunst der alten, där han hänvisade till
grekernas byggnadsverk och ledde uppmärksamheten
till templen vid Pæstum, som ditintills voro föga
eller intet kända – lika litet som man kände templen
i själfva Grekland. 1763 utnämndes W. af påfven
till öfverdirektör för Roms fornlämningar. Året
därefter utgaf han efter sin tredje resa till Neapel
Nachrichten von den herculanischen entdeckungen –
de i Pompeji och Herculaneum gjorda fynden voro då
ej tillgängliga ens för utomstående forskare, och
det hade haft sina svårigheter för W. att utverka
tillstånd att få se dem, hvilket vid hans första besök
i Neapel tilläts endast på det villkor, att han ej
skulle göra några anteckningar eller skisser. I hans
Nachrichten redogjordes för de ditintills gjorda
fynden. 1764 utgaf W. äfven sitt hufvudarbete,
Geschichte der kunst des alterthums. Bland smärre
skrifter från denna tid märkes Anmerkungen über die
geschichte der kunst (1767). S. å. utkom hans andra
vägbrytande verk Monumenti inediti di antichità,
utstyrdt med 268 kopparstick, betydelsefullt därför,
att därmed lades grunden till en fast metod för
tolkningen af de antika bildverkens innehåll (tysk öfv.
1791–92). W. hade flera gånger blifvit inbjuden
att komma till Tyskland. Han reste 1768 öfver Venezia
och Verona till München och därifrån till Wien, men
vantrifdes från första stunden och vände från Wien
söderut, kom dock ej längre än till Trieste. Där
gjorde han bekantskap med en inställsam italienare,
som mördade honom med dolkstyng, sannolikt för att
roffa åt sig de dyrbarheter, som W. fått i hedersgåfva
från hofvet i Wien.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>