Winckelmann, Johann Joachim, tysk konstforskare, f. 9 dec. 1717 i Stendal, Altmark, d. 7 juni 1768 i Trieste, var son till en skomakare, växte upp i fattigdom, fick undervisning i stadens latinskola och <img l>

drog sig fram med största möda. Hans hela ungdomstid var en ständig kamp för vetande och för det dagliga brödet. Vid 17 års ålder gick han till fots till Berlin och blef lärjunge vid ett gymnasium med närmaste mål att lära grekiska. Efter någon tid fann han sig tvungen att återvända till sin hemort, där han uppehöll sig med enskild undervisning, medan han afslutade sin skolkurs. 1739 kunde han bege sig till universitetet i <img l>J. Winckelmann. Efter målning af Angelika Kauffmann.

Halle. där han började studera teologi -- den enda bana, som kunde ge lefvebröd åt den medellöse. Efter någon tid uppgaf han ändå det teol. studiet, slog sig 1741 på matematik och medicin vid universitetet i Jena, beslöt att vandra till Paris, men måste utblottad vända om i Fulda. Han tog plats som informator, fick nu tillfälle till privata studier, var 1743--48 konrektor vid latinskolan i Seehausen. Han lyckades emellertid bli anställd som bibliotekarie hos en som lärd och statsman bekant grefve von Bünau på slottet Nöthnitz i närheten af Dresden. Han biträdde grefven med excerpt till det verk om tysk historia, hvarmed denne var sysselsatt, använde f. ö. sin tid -- ej minst nätterna -- till läsning, hufvudsakligen af klassiska författare. I Dresden fick han tillfälle att studera konst, och där kom han i beröring med konstnärer och konstkännare och med forskare i klassisk filologi. Först nu fick hans brinnande kunskapsbegär ett bestämdt mål, inträngandet i den antika världens konst och lif. Med detta mål i sikte öfvergick han till katolska läran 1754. Den påfliga nuntien vid det katolska sachsiska hofvet, Archinto, hade bidragit till att intressera honom för "antikviteterna" och förespeglade honom en syssla vid Vatikanen. W. hade nu lämnat grefve von Bünau och beredde sig till sin italienska resa. Han tecknade efter antik skulptur för A. F. Oeser, som var representant för oppositionen mot barockens öfverdrifter och för sträfvan efter enkelhet och naturstudium och som senare blef Goethes lärare, påverkades lifligt af hans åsikter, blef snart en af de ledande inom den estetisk-filosofiska kretsen i Dresdens lärda värld och uppträdde 1755 som författare med Gedanken über die nachahmung der griechischen werke in der malerei und bildhauerkunst, som väckte mycken uppmärksamhet och som s. å. följdes af Sendschreiben -- innehållande de invändningar, som framställts mot hans åsikter -- och af ett svar på dessa: Erläuterung. Förf., som stödde sina åsikter mera på det han läst än det han sett, upprepar i dessa sina programskrifter hvad mer än en reformator före honom förkunnat: att antiken fört konsten till dess fulländning och att "den enda väg för oss att bli stora, ja, om det är möjligt, ouppnåeliga, är genom efterbildning af grekerna". Ett omedelbart resultat af hans uppträdande blef, att kurfursten gaf honom en reskassa och tilldelade honom en pension på 200 thaler. Hösten 1755 reste W. till Rom. Där upptog han sina studier med sin vanliga järnflit, tjänstgjorde för inkomstens skull som ciceron åt förnäma resande och blef 1757 bibliotekarie hos Archinto, som blifvit kardinal och påflig statssekreterare. Efter dennes död, 1759, hade han en välvillig gynnare i kardinal A. Albani, som han biträdde vid ordnandet af dennes antiksamling i den nybyggda villan utanför Porta Salaria (färdig 1758), där W. äfven fick sin bostad. W. blef nära vän med målaren R. Mengs från Dresden, som utförde plafondmålningen Parnassen i villa Albani och som ledde den nybildade konstakademien på Kapitolium. De uppgjorde gemensamt planen till ett arbete, "Von dem geschmack der griechischen künstler", som dock ej blef utfördt -- afsedda för denna skrift voro W:s studier af Apollon och den belvederiska torson m. fl. statyer i Vatikanen. 1758 gjorde W. sin första resa till Neapel, dit han sedan återvände tre gånger. 1759 vistades han 9 månader i Florens, där han åtagit sig att ordna den originelle baron Philipp von Stoschs efterlämnade samling af antika gemmer. Han utgaf 1760 en katalog öfver samlingen, som inköptes af Fredrik II i Preussen och nu finns i Berlins museum. (Om Stosch se d. o. -- han var ett stort original af tvifvelaktigt rykte). 1762 utgaf W. Anmerkungen über die baukunst der alten, där han hänvisade till grekernas byggnadsverk och ledde uppmärksamheten till templen vid Pæstum, som ditintills voro föga eller intet kända -- lika litet som man kände templen i själfva Grekland. 1763 utnämndes W. af påfven till öfverdirektör för Roms fornlämningar. Året därefter utgaf han efter sin tredje resa till Neapel Nachrichten von den herculanischen entdeckungen -- de i Pompeji och Herculaneum gjorda fynden voro då ej tillgängliga ens för utomstående forskare, och det hade haft sina svårigheter för W. att utverka tillstånd att få se dem, hvilket vid hans första besök i Neapel tilläts endast på det villkor, att han ej skulle göra några anteckningar eller skisser. I hans Nachrichten redogjordes för de ditintills gjorda fynden. 1764 utgaf W. äfven sitt hufvudarbete, Geschichte der kunst des alterthums. Bland smärre skrifter från denna tid märkes Anmerkungen über die geschichte der kunst (1767). S. å. utkom hans andra vägbrytande verk Monumenti inediti di antichità, utstyrdt med 268 kopparstick, betydelsefullt därför, att därmed lades grunden till en fast metod för tolkningen af de antika bildverkens innehåll (tysk öfv. 1791--92). W. hade flera gånger blifvit inbjuden att komma till Tyskland. Han reste 1768 öfver Venezia och Verona till München och därifrån till Wien, men vantrifdes från första stunden och vände från Wien söderut, kom dock ej längre än till Trieste. Där gjorde han bekantskap med en inställsam italienare, som mördade honom med dolkstyng, sannolikt för att roffa åt sig de dyrbarheter, som W. fått i hedersgåfva från hofvet i Wien.