W.nckler-Vind 636 W. blef af Goethe kallad "en ny Columbus", som fört oss in i ett förut kändt, men nu återupptäckt land. Han var bland 1700-talets konstforskare den främste ifraren för antikens återupp-väckelse. Det har blifvit sagdt. att han "skref den antika konstens historia, utan att känna den". Ofantliga och betydelsefulla områden inom forntidens konst voro nämligen på hans tid okända, andra otillgängliga, och ett stort antal af de för sin tid mest belysande konstverken hade ännu ej uppstått ur sin graf. Men han egde en subtil känsla för den grekiska konstens väsen, för dess skönhet och karaktär, med en rent af divinatorisk siarförmåga uppdrog han huvudlinjerna i dess utvecklingsgång. Han ställde denna konst som det högsta ideal, mänsklig skönhetssträfvan skapat. Han hade intet sinne för nationell konst och lika litet för konst som uttryck för en personlighet, han var känslolös såväl för gammal germansk konst som för nyare fransk. Hans mål var en universell, allmänt mänsklig konst, han framhöll den grekiska bildvärldens ädla och lugna storhet i kroppsformerna, i ställningar och uttryck, han förkunnade en osinnlig och individualitetslös konst - skönheten är endast en, nämligen den grekiska - och han hade ingen blick för järgens betydelse, endast för formens - "färg, ljus och skuggor göra ingen målning så värdefull som den ädla konturen allena" - därför blef hans lära olycksbringande för måleriet, framför allt för det tyska, under den tid, som följde, särskildt då han äfven förkunnade sådana åsikter som, att målarkonstens högsta mål är att framställa det osinnliga. Efter \V:s död uppställdes hans byst i Roms Pantheon - den flyttades sedan till Conservatorer-nas palats på Kapitolium. Ett marmormonument uppsattes i museet i Trieste 1823. I Villa Al-banis park uppställde konung Ludvig I W:s kolossalbyst af E. Wolff 1857. Statyer af W. finnas i Stendal och i Altes museums loggia i Berlin, båda af W. Wichmann. - W:s Briefe an seine freunde utgåfvos 1777, hans skrifter 1808-20 i 8 bd, en mera fullständig upplaga 1825-29 i 12 bd, hans bref i 3 bd 1824-25. - Jfr Heyne, "Lobschrift auf W." (1778), Goethe, "W. und sein jahrhundert" (1805), och C. Justi, "W. und seine zeitgenossen" (1866-72). G-g N. Winckler. Sven. Se W inkl erf el t, af. Winckler, Hugo, tysk assyriolog, f. 4 juli 1863 i Gräfenhainichen, d. 1913, blef 1891 docent i österländska språk vid Berlins universitet och 1904 e. o. professor där. Han lade grunden till den panbabylonistiska skolan och skref en mängd arbeten rörande Babyloniens historia och kultur, af hvilka må nämnas Keìlinschriftliches textluch zum Alten testament (3:e uppl. 1903), Geschichte Babyloniens und Assyriens (1892). Alt-orientalische forschungen I-III (1893-1902 ff.). Tills, med Zimmer utgaí W. 3:e uppl. af E. Schraders "Die keilinschriften und das Alte testament" (1903), som i denna uppl. blifvit en h. o. h. ny bok. 1906-07 anställde W. på uppdrag af Vorderasiatische gesellschaft utgräfningar i Boghasköi (5 dagsresor ö. om Angöra), det gamla hettitrikets hufvudstad, som bragte i dagen 2,500 lertaflor med hettitiska inskrifter, som ännu icke fått sin säkra tydning, men, när de en gång blifvit säkert tydda, komma att kasta ett nytt ljus öfver en mängd dunkla punkter i Främre Asiens historia, jämväl öfver Israels forntid. E- s~e- Vincotte [väså;t], Thomas Jules, belgisk skulptör, f. 1850 i Antwerpen, studerade vid akademien i Bruxelles, ett år vid École des beaux-arts i Paris och därefter i Florens. Bland hans ungdomsverk är Giotto (Bruxelles' museum). Fin känsla, liflighet, elegant formgifning, raffinerad teknisk skicklighet utmärka hans konst, som spänner om stora områden, från monumentalskulptur (gruppen Hästtämjaren, uppställd i Bruxelles) till statyer, kirurgen Jean Paljyn i Courtrai, Arneessen i Bruxelles, porträttbyster (konung Leopold II, museet i samma stad) och reliefer (gaflar med lifliga figurmotiv på k. slottet där och på museerna där och i Antwerpen). Catilina (byst i brons) eges af Nationalgalleriet i Berlin. V. är professor vid akademien i Bruxelles. G-g N. Vlncum, stad. Se Bin ge n. Vind, meteor., kallas hvarje rörelse hos en luftmassa i förhållande till jordytan. Bildar vindens riktning (d. v. s. den riktning, från hvilken vinden blåser) en viss vinkel mot horisonten, så kan vinden uppdelas i två komposanter: den ena längs lodlinjen, uppåt eller nedåt, den andra horisontal. Vanligtvis tar man endast denna senare komposant i betraktande; den är ock i allmänhet många gånger starkare än den vertikala, hvilket dock ej hindrar, att denna eger stor betydelse för förklaringen af rörelsefenomenen inom atmosfären. -- Häller man vätska i ett U-formadt rör, så ställer den sig till samma höjd å båda sidor. Uppvärmes den ena sidan, utvidgas vätskan i denna, och dess nivå höjes, utan att jämvikten därigenom störes, ty dess större höjd motväges af den större tätheten hos den kallare vätskan i den andra rörgrenen. Men om ett horisontalt sammanbindningsrör infogas i jämnhöjd med den kallare och lägre vätskeytan, strömmar vätska genom detta rör öfver från den varmare sidan. Därigenom störes jämvikten i rörledningens nedre del, så att vätskan däri strömmar från den kallare grenen till den varmare, och denna cirkulation fortgår, tills hela vätskemassan fått samma temperatur. En likadan strömning, fastän med mindre hastighet, inträder, om det öfre förbindningsröret befinner sig lägre än den kallare vätskans fria yta. Öfver de ställen på jorden, där solen vid middagstid står i zenit, uppvärmes luften starkast, dels direkt af solstrålarna, dels genom beröring med den upphettade jord- eller vattenytan. Luftkretsen får där större höjd än längre i n. eller s., och då förbindelsen där öfverallt är fri, komma de högre luftlagren från detta bälte att flyta ut åt n. och s. Därigenom störes jämvikten vid jordytan, och kallare luft tillströmmar från n. och s. På själfva bältet för den starkaste uppvärmningen är den horisontala vinden, åtminstone vid jordytan, försvinnande liten; det benämnes därför "stilla bältet". Detta bälte flyttar sig efter solens ställning och uppnår under norra halfklotets sommar sin största nordliga bredd af ungefär 10°, hvaremot det under vår vinter ej når längre söderut än ung. till ekvatorn. Denna sista omständighet beror därpå, att "värme-ekvatorn", d. v. s. det bälte på jordytan, där medeltemperaturen för året är