Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
647
Vindelektricitetsverk-Vindelåforsen
648
tetsintrcsss, utan han uppvisar, huru filosofien i
alla tider brottats med samma problem och steg för
steg öfvervunnit de ensidiga uppfattningarna. Af
många ansågs W. som motståndare till den nutida
psykologien, emedan han betraktade denna som en
naturvetenskap, som hade sin plats bland de of riga
empiriska vetenskaperna, och opponerade sig, när
empiriska psykologer fingo bekläda filosofiska
lärarplatser. Bland hans många skrifter må
nämnas Die Ichre vom zufall (1870), über die
gewissheit der erkennlnis (1873), Präludien
(1884; 4:e uppl. i 2 bd 1911, sv. öfv. 1915),
Geschichte und naturwissenschaft (1894; 3:e
uppl. 1904), Vber willensfreiheit (1904; 7:e
uppl. 1905), Ein-leìtung in die philosophie (1914),
Geschichte der neueren philosophie (2 bd, 1878-80;
4:e uppl. 1907), Geschichte der alten philosophie
(1888; 2:a uppl. 1894), Lehrbuch der geschichte der
philosophie (1893; 5:e uppl. 1910) och Platon (1900;
4:e uppl. 1905). - Se H. Kickert, "W. W." (1915).
S-e.
Vindelektricitetsverk. De första försöken att
utnyttja vindkraft för alstrandet af elektrisk
energi till praktiskt bruk utfördes redan i slutet
af 1800-talet. Banbrytare på detta område blef
professor Poul La Co ur (jfr Vindhjul). La Cour
inriktade småningom sitt arbete på att utveckla
en billig vindmotor, utförd af trä, kombinerad med
en elektrisk generator för likriktad ström och ett
ackumulatorbatteri. Då vindmotorns omloppshastighet
är variabel med vindstyrkan och likströmsgeneratorns
spänning är variabel med dess omloppshastighet,
under det att den elektriska anläggningen kräfver
en någorlunda konstant spänning, måste en anordning
utfinnas, som gaf konstant elektrisk spänning vid
varierande vindstyrka. Denna uppgift löste La Cour
genom att använda en slirande rem på så sätt, att den
elektriska maskinen till ackumulatorbatteriet afgaf
en konstant effekt vid vindstyrkor öfverstigande
den, för hvilken den elektriska anläggningen var
dimensionerad. På detta sätt utnyttjades då endast en
del af vindmotorns effekt, under det att återstoden
gick förlorad till friktionsvärme vid remmens
slir-ning. Ackumulatorbatteriets storlek kan af
ekonomiska skäl icke tilltagas tillräcklig för långa
tiders vindstilla, hvarför anläggningar af La Cours
typ ofta äro kompletterade med reservmotor, vanligen
en bensin- eller fotogenmotor. Efter dessa linjer
har en mångfald vindelektricitetsverk utförts för
herrgårdar och likartade ändamål, hvaraf åtskilliga
i Sverige, t. ex. i Hindby, Fridhem och Arlöf vid
Malmö, Billdal vid Göteborg. I Danmark arbetade under
krisåren 128 vindelektricitetsverk, af hvilka det
stora flertalet utförts enligt La Cours riktlinjer.
Tyska och schweiziska vindmotorfabriker och elektriska
firmor ha äfven utfört vindelektricitetsverk i stor
omfattning. Vereinigte windturbinen-werke i Dresden ha
t. ex. hittills utfört vindelektriska anläggningar i
in- och utlandet till ett antal af mer än 500. Dessa
ha normalt byggts íör 110 volt likströmsspänning med
effekter upp till 8,8 kilowatt. Därvid ha använts
s. k. mot-kompounderade likströmsmaskiner, med hvilka
spänningen hålles praktiskt konstant vid variationer
i hvarítalet i förhållandet l : 6. Vindturli-
nens effekt utnyttjas därvid i mycket högre grad,
än då effektuttagningen begränsas af en slirande rem.
I Sverige har tillkomsten af vindelektricitetsverk
under kristiden praktiskt af stannat. Orsaken därtill
har i hufvudsak varit konkurrensen med de elektriska
distributionsföretagen, hvilka under samma tid växt
ut mycket hastigt. Lokala vind-elektricitetsverk med
små maskiner, ackumulator-batteri och reservmotor
kunna f. n. icke ekonomiskt konkurrera med
den kraft, som levereras ifrån de stora
distributionsanläggningarna. Landsbygdens
elektrifiering med kraft från vattenfallen har
därför fullständigt klippt af utvecklingen af lokala
vindelektricitetsverk.
Under de sista åren har frågan om utnyttjandet af
vindkraften på elektrisk väg emellertid ånyo börjat
flitigt bearbetas i facklitteraturen, särskildt med
tanke på dess användning i stor skala. Förhoppningarna
härom grunda sig i hufvudsak på följande tre
omständigheter. För flygmaskinteknikens utveckling
ha vetenskapligt arbetande försöksanstalter i nästan
alla kulturländer under det sista årtiondet utfört
ett jättearbete, inriktadt bl. a. på undersökningar
för aeroplanvingar och för flygmaskin-propellrar,
h vilkas resultat i stor utsträckning kunna
utnyttjas för konstruktionen af mer ekonomiska
vindmotorer. Centraliseringen af den elektriska
energialstringen i stora kraftdistributions-företag
möjliggör numera ett direkt utnyttjande i h var j e
ögonblick af den energi, som en vindkraftanläggning
af mest ekonomiska storlek kan leverera. Såväl
ackumulatorbatteri som reservmaskineri äro alltså
obehöfliga, om vindkraftanläggningen levererar sin
energi till ett redan befintligt elektricitetsverk. Är
detta drifvet af t. ex. ångmaskinen, minskas
dess årliga bränsleförbrukning i proportion
till den energimängd vindkraftverket totalt
lämnar. Slutligen har kostnaden för bränsle under
krisåren stigit i mycket högre grad än kostnaden för
maskinanläggningar. Denna omständighet har animerat
till intensivt arbete i hvarje riktning, som gett
utsikt till bränslebesparing. Den energi, vinden
innehåller, är betydande. På Sveriges västkust är
t. ex. per 100 kvm. ständigt vinkelrätt mot vinden
ställd yta den årligen framförda energimängden mer
än 320,000 kilowatt-timmar. Särskildt i vindrika
länder med ringa vattenkraft, såsom Danmark,
Holland och England, synas utsikterna för en lönande
användning af vindelektricitetsverk för alstring
af tillskottskraft vara stora. En nära förestående
renässans af vind-krafttekniken är därför sannolik.
T- Hg.
Vindel?cien (lat. VindeWcia), romersk Donau-provins,
hvars keltiska folk kufvades af Drusus 15 f. Kr. Det
omfattade urspr. trakten mellan Kätien i s.,
Donau i n., Helvetiernas land i v. och Noricum
(gränsflod Aenus 1. Inn) i ö., således ungefär
nordöstra Schweiz med Bodensjön samt en del af Bajern
och Tyrolen. Provinsen samman-slogs omkr. slutet
af l.a årh. med Rätien. Huf-vuolstad var Augusta
vindelicorum (Augsburg). En annan stad var Batava
castra (Passau). Invånarna (vindeflicii) voro af
keltisk börd. R. Tdh.*
Vindelåforsen (Storforsen), fors i Yindel-älfven,
Ume älfs största biflod, of van odlingsgränsen,
omkr. l km. of vanför Gautsträsks kapell i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
