K. Krumbacher, "Geschichte der byzantinischen litteratur", 2:a uppl. (i I. Müller, "Handbuch der klassischen alterthumswissenschaft". IX. l, 1897). ^{J. C} Vindarnas torn. Se Andronikos samt Aten, sp. 319 och 320. Vindau (lett. Wentes-Pils), stad i republiken Lettland (Latwija), vid den segelbara Vindaus utlopp i Östersjön, 100 km. n. om Libau. Omkr. 7,200 inv. Hamnen är djup och sällan spärrad af is. Före Världskriget export af trävaror, spannmål och lin. 1659 intogs V. af svenskarna under Douglas och befästes af dem emot sjösidan. Under Världskriget besköts fyrtornet vid V. 23 sept. 1914 af en tysk torpedbåt. 28 juni 1915 bombarderades hamnen af tyska flygare, hvarvid en svensk ångare sköts i sank, och sedan tyskarna i juli besatt V., var det de ryske flygarnas tur att 10 sept. bombardera samma hamn. Efter ryska revolutionen besattes V. 31 jan. 1919 af bolsjevikerna, men intogs 25 febr. af baltiska och tyska trupper. 3 juni intågade sedermera lettiska trupper i V. ^{A. N--d. L. W:son M.} Vindblommor, bot. Se Blomma, sp. 754, och Pollination. Vindbom, sjöv., fyrkantig bom, som går tvärs igenom valshufvudet på en kapståndare (se fig. i art. Gångspel). ^{R. N.*} Vindbrygga (Vindbro), befästningsk., bro <img c>Vindbrygga till medeltidsslott.

öfver en fästnings- eller slottsgraf, så inrättad, att den medelst ett vindspel (placeradt i ett bakom liggande porthvalf) kan uppvindas, hvarigenom samfärdseln med den yttre terrängen afbrytes. På äldre befästa slott och borgar voro grafbroarna alltid på ett eller annat sätt så inrättade, att de kunde uppdragas till skydd mot nattliga öfverrumplingar. ^{O. A. B.*} Vindböjtel (ty. windbeutel, af wind, luft, blåst, och beutel, pung, pösigt klädveck), karaktärslös, opålitlig man, skräflare. -- Vindböjtlar (fr. petits choux), kokk., ett bakverk af smör, vatten, hvetemjöl, ägg och socker. Smeten gräddas i varm ugn med jämn temperatur samt glaseras. Vindböjtlar kunna fyllas med choklad-, kaffe- eller syltkräm m. m. Af små petits choux, öfverdragna med karamelleradt socker, fyllda med sylt, kräm eller glass, kan man på en botten af mandeldeg eller smördeg bygga en krokan (se d. o.). Vinddiagonal. Se Diagonal 3. Windebank [ωi'ndibäŋk], sir Francis, engelsk statssekreterare, f. 1582, d. 1 sept. 1646 i Paris, kom under sin universitetstid i Oxford under inflytande af Laud, företog 1605--08 en utländsk resa och var därefter anställd på underordnade poster i kansliet till 1632, då han genom beskydd af Laud och Weston helt oväntadt utsågs till statssekreterare och erhöll knightvärdighet. Som statssekreterare främjade han Westons spanskvänliga politik, tillhörde den innersta kretsen af konungens reaktionära rådgifvare och förde flera hemliga förhandlingar, bl. a. 1634 med påflige agenten Gregorio Panzani om möjligheterna af en union mellan engelska högkyrkan och katolska kyrkan. Från 1635 inträdde en afgjord brytning mellan W. och Laud. W. var led. af "Korta parlamentet" 1640 och valdes äfven till led. af "Långa parlamentet" s. å., men redan l dec. s. å. blef han af parlamentet anklagad för att ha utfärdat fribref för jesuiter och katolska rekusanter och flydde natten därpå öfver till Frankrike, där han kort före sin död formligen upptogs i katolska kyrkan. ^{V. S--g.} Vindeggen, fjälltopp. Se Norge, sp. 1382. Vindekörningen, kam. Se Byggningshjälpen. Windelband [-bant], Wilhelm, tysk filosof, f. 1848 i Potsdam, d. 1915, studerade för Kuno Fischer i Jena och för Lotze i Göttingen, blef docent i Leipzig 1873 samt professor 1876 i Zürich, 1877 i Freiburg, 1882 i Strassburg och 1903 i Heidelberg. W. var en af det samtida Tysklands största tänkare och efter Kuno Fischer den främste forskaren inom filosofiens historia. Han betecknar sig själf som kantian, men betonade sin själfständighet genom påståendet: "att förstå Kant är att gå utöfver honom". Metafysikens omöjlighet anser han Kant för alla tider ha ådagalagt, men han sluter sig hvarken till positivismen eller pragmatismen och begränsar icke tänkandet till det sinnliga. Filosofien fattar han som en allmän värdevetenskap, som har att uppvisa det allmängiltiga och nödvändiga "böra", som gäller både på det logiska, etiska, estetiska och religionsfilosofiska området. Det är icke naturen, som i första hand är filosofiens föremål, utan dennas hufvuduppgift är att begripa kulturen, inom vetenskapen, sedligheten, konsten och tron, genom att utgå från det sannas, godas, skönas och heligas evigt gällande normer. W. har gett uppslaget till det sedan af hans lärjunge Rickert närmare utförda särskiljandet mellan naturvetenskapernas ur allmänna lagar förklarade "nomotetiska" metoder och historiens "ideografiska" studium af de individuella händelserna (se Vetenskap, sp. 98). Han har icke utfört sina tankar till något färdigt system, utan blott i mindre skrifter belyst enskilda problem från sin grundsynpunkt. För att bli systembyggare var han för mycket historiker, såg på för nära håll alla åsikters relativitet. Men just härigenom fick han som filosofisk lärare så stor betydelse. Han har icke bildat någon filosofisk skola i den betydelsen, att hans lärjungar skulle ha anslutit sig till någon af honom framställd lära, som de endast närmare utfört och blott i mera oväsentliga detaljer modifierat. Men för ett stort antal yngre tänkare, såsom Rickert, Lask, Ehrenberg och Bauch m. fl., har han verkat som kraftigt inspirerande till eget själfständigt filosoferande. Hans framställning af filosofiens historia gör ej äldre tiders tankar till något förflutet, som blott har kuriosi-