Vindfällen, skogsh., kullblåsta träd. Vindglær, isl. myt. Se Vindler. Vindgolf, nord. myt. Se Vingolf. Vindgrottor. Se Vindhålor. Vindhafre, bot., detsamma som flyghafre.

Windham [wi'ndam]. 1. William W., engelsk politiker, f. 3 maj 1750 i London, d. där 4 juni 1810, studerade i Glasgow och Oxford, var en kort tid 1783 förste sekreterare åt lordlöjtnanten på Irland lord Northington, i ministären Fox-North, och invaldes 1784 i underhuset, där han först troget följde sin politiska läromästare Burke och liksom denne skarpt uppträdde mot franska revolutionen. Hans motvilja mot dennas öfverdrifter förmådde honom 1794 att lämna whigpartiet och ingå i Pitts ministär som "secretary at war" med säte i kabinettet. På denna post verkade W. outtröttligt för kraftig krigföring, genomdref höjning af manskapets sold och sökte i öfrigt förbättra soldaternas och underofficerarnas villkor. Han afgick med Pitt febr. 1801, bekämpade freden i Amiens 1802, men afböjde efter Addingtons störtande 1804, hvartill han bidragit, att inträda i Pitts nya ministär, enär han ansåg denna sakna erforderlig styrka, då Fox ej kom med. Däremot inträdde W. 1806 i den af Grenville bildade "alla talangernas ministär" som statssekreterare för krigs- och kolonialärenden. Han afgick med Grenville mars 1807, bekämpade därefter i underhuset expeditionerna till Köpenhamn 1807 och till Scheldemynningen 1810, men ifrade för kraftigt understöd åt Wellingtons armé i Spanien. W. var framstående som debattör, oegennyttig och ridderlig i sin offentliga verksamhet och städse en varm förkämpe för religionsfrihet och humana idéer. Hans parlamentstal utgåfvos af hans privatsekreterare Th. Amyot (Speeches, 3 bd, 1806), hans dagbok för åren 1784—1810 af mrs H. Baring (Diary of W. W., 1866). -- 2. Sir Charles Ash W., den föregåendes brorsons son, engelsk militär, f. 8 okt. 1810 på släktgodset Felbrigg i Norfolk, d. 4 febr. 1870 i Jacksonville, Florida, kom 1854 som öfverste ut till Krim, visade stor tapperhet vid Inkerman och Redan, blef 1855 generalmajor och utmärkte sig i Indien under seapoysupproret 1857 som befälhafvare i Cawnpur. Han blef 1863 generallöjtnant, erhöll 1865 knightvärdighet och var från 1867 öfverbefälhafvare i Canada. Jfr Pearse, "Crimean diary and letters of sir Charles W." (1897). 1—2. V. S—g. Vindhastighet, meteor. Se Vind och Vindskala. Vindhem (isl. Vindheimr, "vindvärlden"), isl. myt., är ett i Voluspa förekommande namn på himmelen. Ad. N—n. Vindhjabergen (eng. Vindhya), en i östlig och nordöstlig riktning löpande bergsträcka på Främre indiska halfön. i s. fallande brant mot Narbadas och Sons dalgångar (den senare en biflod fr. h. till Ganges). V. äro dock icke egentliga kedjeberg, utan endast sydranden af en platå, som omfattar de länder, hvilka äro kända under namnen Malwa och Bundelkhand. Endast från s. te de sig alltså som verkliga bergsträckor; höjden är likväl endast ringa, öfverstiger i hvarje fall ingenstädes 1,500 m. Man räknar V:s begynnelse i v. i närheten af Baroda och följer dem till Sasaram i västra Bihar. På andra sidan Narbadas dalgång mot s. resa sig Satpurabergen, hvilka man stundom, fastän oriktigt, medräknat till V.; de utgöra i sin tur nordsidan af Deccans stora platå. Vid Amarkantak mötas V. och Satpurabergen: detta blir en viktig hydrografisk medelpunkt; där upprinna både Narbada och Son. Den nämnda dubbla dalgången Narbada—Son, som äfven är V:s sydsluttning, har i Indiens historia varit en betydelsefull förbindelseled och markeras f. n. af järnvägen från Bombay till Benares. V. äro till största delen byggda af sandsten, som högre upp på Malwaplatån är betäckt med vulkaniska massor, hvilka erbjuda en bördig jordmån. Sandstenen har gett material till många af Indiens ryktbara byggnader. Bergen lämna järn, men framför allt mangan och asbest; i fråga om dessa produkter är Indiens produktion afgörande på världsmarknaden. V:s sluttningar äro skogklädda, men lämna icke något värdefullare timmerslag. A. N—d. Vindhjul l. Vindmotorer, motorer, som sättas i rörelse genom vindens tryck. Äfven de s. k. väderkvarnarnas motorer äro således att hänföra till denna klass. Stundom betecknar man med namnet vindhjul särskildt ett nytt slag sådana i Amerika uppfunna motorer och horisontala, af vinden drifna hjul. En vanlig väderkvarn (se Kvarn, sp. 369 samt fig. 12 och 13 i samma art.) har ett vindhjul med en axel, som ligger nästan horisontalt och anbringas så vidt möjligt parallellt med vindens riktning. Denna bildar vanligen 5—15° vinkel nedåt mot horisontalplanet. Vingarna på hjulet äro ställda vinkelrätt mot axeln och skreft, så att en komposant af den kraft, hvarmed vinden trycker mot vingens plan, verkar för hjulets kringvridning. Men då vindens riktning ofta förändras, måste hjulaxeln kunna på motsvarande sätt förflyttas. Fördenskull är antingen väderkvarnens tak jämte hjulet rörligt kring en vertikal, geometrisk axel, hvilket är händelsen vid de s. k. holländska väderkvarnarna, eller ock kan kvarnens hela öfverdel kringvridas, såsom förhållandet är vid de s. k. tyska väderkvarnarna. I förra fallet hvilar det rörliga taket på rullar och kringvrides med häfstänger, vindhjul, kugghjulsutväxling och handvef eller ock med en själfverkande mekanism, bestående af ett litet vindhjul i samma vertikalplan som axeln -- jämte hjulutväxling. Om hela öfverdelen af byggnaden kringvrides, sker detta kring en mycket grof, vertikal bjälke, som understödes med snedsträfvor. Själfva vindhjulet har vanligen fyra, men stundom fem eller sex armar af gran eller furu, vid pass 10 m. långa, så att hjulets diameter blir omkr. 20 m. Vinkelrätt mot armarna äro i dessa steg af trä insatta, förenade vid ändarna med lister, som äro nästan parallella med armen. Vanligtvis göras vingarna skefva, så att t. ex. det innersta steget bildar 24° och det yttersta 6° mot det af samtliga