Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vindrufkur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
Vinet-Yinga
670
child-samng institutions in the civilized
world \ (1880).
Vinet [-nä], Alexandre Rodolphe, Schweiz’
intressantaste kyrkliga personlighet under
1800-talet, med allmäneuropeisk betydelse,
litteraturhistoriker och evangelisk teolog,
f. 17 juni 1797 i Ouchy, kantonen Pays de Vaud,
d. 4 maj 1847 . i Clarens, studerade i Lausanne,
anställdes 1817 som professor i franska språket och
litteraturen vid gymnasiet där, studerade teologi,
inspirerades af romantiken och utvecklades till
sin tids kanske starkaste individualist. Kärleken
till full personlig sanning behärskade honom och
dref honom att vända sig mot hvarje yttre kyrklig
auktoritet. Därför ville han ej taga prästvigning,
som fadern önskade, utan följde en kallelse som
lärare i franska litteraturen vid universitetet
i Basel 1819. Hans Chrestomatie jrancaise (3 bd,
1829; 23:e uppl. 1905) visade hans geni; den används
alltfort i det franska Schweiz’ skolor. I Basel
mötte han den stora pietistiska väckelsen, som gick
of ver det protestantiska Europa. Till en början
stod han af-visande; men faderns död och en svår
sjukdom framkallade 1823 en omvändelse i pietistisk
riktning med kalvinsk trosuppfattning. Dock sökte
V. alltid så energiskt förbinda fromhet och bildning,
att han blifvit kallad "den franska protestantismens
Schleiermacher". Förtrycket mot pietisterna förde
hans tankar in på det problem, som skulle bli hans
lifs hufvudfråga: förhållandet mellan stat och
kyrka, och där han såg enda riktiga lösningen i
full skilsmässa mellan dem. I en fransk pristäflan
för arbeten om kultfriheten framlade han under inre
ångest sitt program i Mémoire en faveur de la li-berté
des cultes (1825). I de frikyrkor, som under påverkan
däraf började bildas, såg V. emellertid samvetstvång
florera lika väl som i statskyrkorna. Därför höll
han sig tills vidare utanför rörelsen och fortsatte
sin litteraturhistoriska verksamhet, som resulterade
i hans berömda Études sur Blaise Pascal etc. (2 bd,
1848; 4:e uppl. 1905), Etudes sur la littérature
francaise au XIX:e siècle (3 bd, 1849- 51; 2:a
uppl. 1857), m. fl. Men det teol. intresset fick
öfvervikt; han hade i Basel prästvigts och börjat
predika och mottog 1837 en kallelse till professor i
praktisk teologi i sin hemstad. Därmed fördes han midt
in i en kyrkopolitisk kris, framkallad af den liberala
regeringens tvång öfver den ortodoxa kalvi-nismen. Då
begagnade han en ny pristäflan i Frankrike till att
författa sitt hufvudarbete, Essai sur la manifestation
des convictions religieuses et sur la separation
de Véglise et de Vetat (1842; 2:a uppl. 1858). Det
är århundradets mest glänsande och inflytelserika
inlägg för fullständig skilsmässa mellan stat och
kyrka. Själf utträdde han 1840 ur sin kyrkas tjänst
och afsade sig 1844 sin professur. Fortfarande ville
han undvika frikyrkobildningar; men när en sådan dock
genom den radikala rege-
ringens tryck f ramtvangs i Vaud 1845, inträdde
V. i denna som ledare och egnade den sina sista
vikande krafter, samtidigt som han fortsatte
sitt författarskap med energisk betoning af det
kristet etiska och psykologiska, under bekämpande af
väckelsens dogmatism (Homilétique 1853, m. fl.). Hans
manliga väsen, friskhet och uppriktighet präglade
äfven hans skrifter. Hans inflytande är alltjämt
stort; på vägen öfver Skottland och Chalmers’
frikyrka nådde det först Sverige. Se Fr. Nielsen,
"Statskirke og frikirke" (1883), L. Mo-lines,
"Étude sur A. V. Critique littéraire" (1890),
E. Rambert, "A. V." (4:e uppl. 1913), A. Schumann,
"V. Sein leben" etc. (1907), och Hj. Holmquist,
"Kristendomens historia mellan Världskrigen" (1918).
Hj.H-t.
Vin?ta, d. v. s. veneternas (vendernas) stad, var
tyskarnas benämning på den på ön Wollin (där staden
Wollin nu ligger) belägna stad, hvilken äfven bar
namnet Julin och af skandinaverna kallades Jörn
(se Jomsborg). Staden, hvars blomstringstid inföll
under 900- och 1000-talen, (Adam af Bremen kallade
den Europas största stad), förstördes af danskarna
1184. Sedermera uppkom den sagan, att V. sjunkit
i hafvets djup, i det att man, okunnig om stadens
verkliga läge, betraktade de vid Damerow på ön Usedom
(se d. o.) befintliga undervattensgranitblocken
som ruiner af V. Se Schmarsel, "Die sage von der
untergegan-genen stadt" (1913).
Vin?tariff, grund och stenref. Se Usedom.
Vinets gud (Vinguden). Se Dionysos, sp. 465. -
"Nordens vingud" kallas Bellman af Tegnér.
Vinfamiljen, bot., namn på fam. Vitaceœ.
Winfrid, missionär. Se B o n i f a t i u s. sp. 1116.
Vinförfalskning. Se Vin, sp. 610, 612, 615.
Ving, socknar. Se Norra Ving och Södra Vi n g.
Vinga, klippö i Kattegatt vid inloppet till Göteborg,
Styrsö socken, Göteborgs och Bohus län, med fyrplats
och uppassningsställe för Brännö lotsar. På V. tändes
1841 den första fyren på platsen, 1854 tillkom
ytterligare en fyr; dessa två
Vinga fyrplats.
fyrar ersattes 1890 af den nuv. (se fig.), en fyr
af l:a ordningen, som med en ljusstyrka af 100,000
hefnerljus visar hvitt blänksken med två tätt på
hvarandra följande blänkar hvar V2 minut. Ljuskälla
luxljus. Lysvidd 19 lat. min. Fyrapparaten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
