Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vingulmark ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
biskop Johan Wingård (se denne), hvars barn adlades
1799 med namnet af W. Ätten utgick på manslinjen
1851 med W. 2 och på kvinnolinjen 1856 med dennes
syster Johanna Helena, änka efter öfversten grefve
K. M. Wrangel.
1. Johan Didrik af W., son till ofvannämnde
Johan Wingård, militär, ämbetsman, f. 14
nov. 1778 i Stockholm, d. där 21 febr. 1854,
blef fänrik vid Stedingkska garnisonsregementet
i Göteborg 1793, studerade vid Uppsala universitet
1793–95 och 1798 samt undfick 1799 som biskopsson
adlig värdighet. Han blef underlöjtnant vid Göta
artilleriregemente 1801. deltog som kapten och
stabsadjutant i 1807 års krig i Pommern samt
utnämndes 1808 till artilleristabsofficer. 1839
till major i armén. 1810 till kapten vid Göta
artilleriregemente och 1813 till öfverstelöjt-nant
och chef för artilleristaben, sedan han under
tre år som t. f. utöfvat detta chefskap. Under
fälttåget i Tyskland 1813 var han förste adjutant hos
artilleribefälhafvaren. För ådagalagda förtjänster
som stabschef under kriget mot Norge 1814 belönades
han med löfte om landshöfdingplatsen i Värmlands län
samt utnämndes i okt. s. å. till vice landshöfding i
nämnda län och i mars 1815 till landshöfding, hvilken
befattning han "med nit och allvar" skötte i 25 år. 16
maj 1840 inkallades han – såsom det troddes tack vare
broderns, biskop af W:ds inflytande – i konseljen
som chef för Finansdepartementet, ett ämbete, som
han endast ogärna mottog och som han knappast var
vuxen. W. öfvertog också i stället en plats som
konsultativt statsråd 29 dec. 1842. Han erhöll af
sked med pension 18 dec. 1843 och förblef bosatt
i Stockholm till sin död. W. blef 1808 led. och
1824 hedersled, af Krigsvet. akad. Han författade
Militäriska paradoxer (1809), Håkan Vestgöthe.
Läsning för menigeman (1828; 3:e uppl. 1850), Minnen
af händelser och förhållanden under en lång lifstid
(12 hftn, 1846–50) m. m.
2. Karl (Carl) Fredrik af W., den föregåendes
broder, ärkebiskop, f. 26 sept. 1781 i Stockholm,
d. 19 sept. 1851 på Sunnersta nära Uppsala, blef
student 1796 och magister 1803 i Uppsala och rycktes
en tid med af antireligiösa strömningar där. Han
blef tjänsteman vid Göteborgs gymnasium 1804
och lektor 1805 samt erhöll professors titel 1810.
En ovanligt skicklig lärare, mötte han,
ehuru annars ofta kärf och reflekterad, de unga
med nästan romantisk ömhet och värma.
Sina Uppsalaideal aísvor han under lektorstiden.
Han lät 1817 prästviga sig i beräkning på
biskopsval i Göteborg 1818. W. fick därvid 157
röster, en kyrkoherde Rosén (släkt med själfve
Rosenstein, Rosenblad m. fl.) 94. W. drog sig
ej för upprepade påtryckningar på Rosén att ej gå i
vägen. Rosén lät ock släkten veta sin obenägenhet:
W. utnämndes 8 juli 1818 till biskop; s. å. blef han
teol. doktor. Som biskop blef W. ett stöd för den
allvarliga andan i stiftet, följde prästernas personer
med sällspord vaksamhet och gaf äfven de äldre och
kontraktsprostarna ofta förmaningar. Dryckenskap
bland präster, som dittills flerstädes öfvats, nästan
upphörde. W. öfversatte nykterhetsskrifter för lekmän,
deltog i bildandet af Nykterhetssällskapet i Göteborg
1830 och "måttlighetsföreningar" ute i stiftet
samt verkade outtröttligt för förbättrad fattig-,
fång- och hospitalsvård. Bland hans älsklingsföremål
voro de unga och skolorna. 1836 stiftades under W:s
medverkan Göteborgs missionssällskap. För afläggare af
Göteborgs bibelsällskap ute i församlingarna ifrade
han oafbrutet. Genom allt hvad han uträttade fick
han namn om sig såsom en af de utmärktaste biskopar
Sverige egt. Själf ortodox i Joh. Gerhards anda, men
med sträfvan att i st. f. den abstrakt-systematiska
tekniken låta bibelns egna ord tala, kunde han
delvis uppskatta friare kyrkliga former, vågade
också visa reformerta sympatier, men för t. ex. en
Schleiermachers teologi saknade han sinne. Ännu är
hans behandling af schartauanerna ett aktuellt och
ömtåligt kapitel i stiftets historia; han stöttes af
vissa unga prästers välmenta, men stundom obetänksamma
nit och lust att "härma det oväsentliga", klandrade
öppet sådant, ingrep mot partibildning kring deras
personer, men gick fram med noggrann omtanke, använde
dem gärna, där kyrklig väckelse behöfdes, och erkände,
att rörelsen höjt fromhet, gudstjänstlif, seder och
idoghet. 1837 uppfördes W. med 9 röster mot Wallin
med 15 på ärkebiskopsförslag. Wallin utnämndes helt
naturligt, men W., nu fullständigt besinningslös,
blygdes ej att öppet visa sin sårade fåfänga och
personliga ovilja. Han erkände sedan själf, att
han felat. Själf ärkebiskop 1839, visade han samma
verksamhetsifver som i sitt forna stift. Adlad
1799, såsom varande biskopsson, intog W. vid 1809
års riksdag plats på Riddarhuset (såsom fullmäktig
för sin moders ätt af Darelli) och framställde där
ett förslag till representationsförändring. Som
biskop tog han sitt inträde i prästeståndet vid
1818 års riksdag, var 1823 led. af ekonomi- och
expeditionsutskotten samt ordf. i prästeståndets
ecklesiastikutskotts pastoralafdelning och erhöll
ett mycket stort inflytande vid riksdagarna 1828–30
och 1834–35 dels som vice talman i sitt stånd, dels
som led. af konstitutionsutskottet. I kraft af sitt
ärkebiskopsämbete var han talman i prästeståndet vid
riksdagarna 1840–41, 1844–45, 1847–48 och 1850–51. W.,
som i förhandlingarnas ledning utvecklade en lika
öfverlägsen skicklighet som pålitlig sakkunskap,
behärskade h. o. h. sina ämbetsbröder inom riksdagen
och utgjorde jämte Hartmansdorff själen inom det
ultrakonservativa partiet, djärft bjudande spetsen
åt oppositionen (i skolfrågan nyhumanist,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
