Vingulmark, gammalt namn på kuststräckan från Svinesund till bortåt Lier, d. v. s. kusten af nuv. Östfold fylke (Smaalenenes amt) samt en del af Akershus och Buskerud fylken. E. H. Vingådror, zool. Se Insekter, sp. 710. Vingåker. 1 och 2. Socknar. Se Västra Vingåker och Östra Vingåker. -- 3. Municipalsamhälle (jämlikt k. br. 4 april 1903 och 31 aug. 1914), stundom benämndt Bondestad, i Västra Vingåkers socken, Södermanlands län, vid statens järnvägar (linjen Stockholm--Hallsberg), 21 km. från Katrineholm, 44 från Hallsberg och 155 från Stockholm. 66 har. 951 inv. (1919). Taxeringsvärde å bevillningsskyldig fast egendom 1,987,400 kr., tax. inkomst af kapital och arbete 2,158,018 kr. (1920). Municipalskatt (1920) 1,4 kr. per 100 kr. inkomst (förutom kommunalskatt 7,25 kr.). Samhällets inkomster 10,518, utgifter 5,782, tillgångar 19,869 kr. och skulder inga (1917). På platsen finnas provinsialläkare, apotek, postkontor, afdelningskontor af Sydsvenska kredit-a.-b. och Södermanlands enskilda bank samt sparbank. Samhällets läge i den rika Vingåkersbygden har framkallat liflig affärsrörelse; många handlande och handtverkare finnas också på platsen eller i dess omedelbara närhet. 3. L. Wll. Vingåkersbygden, i västra delen af Södermanland, Oppunda härad, omfattar socknarna Östra och Västra Vingåker (se dessa ord). Dit torde väl ock kunna räknas Österåkers socken. Mindre egentligt torde vara att hänföra äfven Stora Malms, Floda, Skyllinge och Julita socknar till V. Vingåker är ett i det hela jämnt land med omväxlande bördiga slätter och vidsträckta skogsmarker, genomskurna af rullstensåsar och många vattendrag. Invånarna (den gamla åsikten om deras finska ursprung saknar all grund) ha, till följd af bruket att ej gärna ingå giftermålsförbindelser med andra trakters allmoge, ända till våra dagar bibehållit många egendomligheter i seder (se Dans, sp. 1326 och illustrationssid. III), klädedräkt (se Folkdräkt, pl. II, sp. 747 och fig. å sp. 748) och lynne, och de utmärka sig särskildt för liflig vandringslust. Den gamla folkdräkten (som med oväsentliga förändringar återfinnes å andra orter inom Sverige, ja t. o. m. utrikes, i Westfalen) har emellertid till stor del kommit ur bruk, oaktadt allmogens vid flera tillfällen (1674, 1693, 1749 o. s. v.) fattade beslut och konungens 15 dec. 1755 meddelade stadfästelse därå, att densamma skulle bibehållas, hvilket beslut förnyades 1845. Jord- och skogsbruk äro hufvudnäringar i V., på senare år också industri. Ett flertal stora egendomar finnes där, bland dem Claestorp, Sjöholm, Beckershof, Barksäter, Skalltorp och Bilstorp i Östra Vingåker samt Säfstaholm, Kjesäter, Skenäs, Högsjö m. fl. i Västra Vingåker. Bland industrianläggningar på landsbygden i V. märkas Forssa bruk i Östra och Högsjö ullspinneri och väfveri i Västra Vingåker. Traktens gamla namn "Vikingakir" har gett anledning till att anta, att där skulle ha varit ett stamhåll för vikingar, en åsikt,, som bl. a. stödt sig på Vingåkersbygdens förmodade forna förbindelse med Östersjön genom en segelled från Hjälmaren till Nyköpingsskären, hvaraf sjöarna Långhalsen. Viren, Kolsnaren och Öljaren skulle vara en återstod. Men dessa sjöar ligga mer än 30 m. ö. h. Enligt Dybeck (i "Runa") härleder sig namnet af en i bygden en gång mycket betydande person vid namn Viking. Jfr N. A. Lundgren, "Beskrifning öfver Vestra Vingåkers socken" (1873). Vingåkersdoktorn kallades hemmansegaren Erik Aronsson i Vadstorp, Västra Vingåker (f. 1816, d. 21 jan. 1897), hvilken var vida bekant för sin verksamhet som själfgjord läkare. Vingåkersgubbens magdekokt. Se Hemliga medel. Wingård, Johan, biskop, f. 19 april 1738 i ett allmogehem i Kville, Bohuslän, d. 12 jan. 1818 i Göteborg, blef student i Uppsala 1758 och efter åtskilliga akademiska konditioner filos. magister 1764. Huspredikant hos presidenten baron K. von Höpken. gjorde W. sig snart bemärkt; han blef 1767 e. o. och 1769 ord. hofpredikant hos kronprins Gustaf samt 1773 biktfader och öfverhofpredikant hos änkedrottning Lovisa Ulrika. Hennes försoning på dödsbädden med Gustaf III ansåg W. delvis som sitt verk; faktiskt hade han flera år arbetat därför och måhända med den honom egna konsten att för själasörjarens ställning icke glömma hofmannens, öfvat något inflytande. Ett barn af neologien, anlade han den typ af predikant, som slog an särskildt i hofkretsar och blef som sådan en af sin tids mest uppburna, känslofull, men med ett visst värdigt allvar. (Koncepten till hans predikningar ha på hans egen befallning sedan förstörts.) Änkedrottningen och sedan konungen hade enligt hans egna ord aldrig underlåtit något tillfälle att visa honom sin nåd. 1775 utnämndes han till kyrkoherde i Jakobs församling i Stockholm (fick därbredvid 1777 Lofö), 1779 till teol. doktor samt 1780 till biskop i Göteborg, med efter hand som prebenden 4 af stiftets pastorat (11 socknar), hvaribland Domkyrkoförsamlingen i Göteborg. W. hade i vanlig ordning, efter löfte om konungens samtycke, sökt densamma. Valet skedde genom en öfverrumpling från den valförrättande magistratens sida, och konungen stadfäste detsamma, innan församlingen hann klaga. W. tillhörde prästeståndet vid riksdagarna 1778, 1786, 1789, 1792 och 1800 (vid de två sista äfven hemliga utskottet) och visade städse orubblig lojalitet. Han utsågs till led. i Svenska akad., då denna stiftades. Godhjärtad, tolerant och omtyckt som präst, blef han äfven en afhållen biskop, dugande och nitisk ej minst för skolorna. Han kunde nog själf ha brutit sin bana utan sin stora undfallenhet för sina beskyddare, men: "att tänka ett och säga ett annat blifver ett nödvändigt ondt, och i synnerhet vid hofvet" (ur W:s själf biografi; se "Kyrkohistorisk årsskrift", 1909). -- Om hans förfäder se K. Sjöström, "Göteborgs nation i Lund" (1906); hans barn adlades 1799 med namnet af W. D. Fehrman. Wingård, af, adlig ätt, härstammande från