saga", men hvars rätta gamla namn är "Eiriks saga Rauða" (Erik Rödes saga), och som härstammar från sagolitteraturens blomstringstid, senare hälften af 1200-talet, berättar först om Erik Rödes upptäckt af Grönland och bosättning där och därefter om hans son Leifs resa från Grönland 999 till Norge, där han af Olof Tryggvesson blef undervisad i kristendomen och med sina män döpt samt följande år återsänd med en präst för att på Grönland verka för kristendomens införande. På hemfärden blef han drifven ur sin kurs, som antagligen togs mellan Färöarna och Shetland, och dref länge omkring på hafvet, tills han träffade på land, hvars tillvaro han förut ej kände till, med själfsådda hvetefält och vinrankor och sådana träd, som kallas masur, några så stora, att de kunde begagnas till byggnadsvirke. Med prof på hvad han funnit kom han samma höst hem till Grönland, där det nu blef mycket tal om, att det nya landet borde närmare undersökas. En expedition utgick ock följande år (1001) med 20 man under ledning af Leifs broder Thorstein och den gamle Erik Röde själf. Denna expedition misslyckades till följd af motvind, men våren 1003 företogs en ny expedition med 3 fartyg (däraf 2 isländska skepp, med hvilka Thorfinn Karlsefni och Snorre Thorbrandsson samt Bjarne Grimolfsson och Thorhall Gamlason året förut kommit till Grönland) och 140 mans besättning jämte några kvinnor under Thorfinns ledning. Då man, om landet visade sig därtill tjänligt, ämnade där anlägga ett fast nybygge, medtogos äfven kreatur. Styrande mot s., kommo de till ett land, fullt af stora stenhällar, ofta 12 alnar breda, där fjällräfvar voro talrika; detta land kallade de Helluland (se kartskissen). Efter ytterligare 2 dagsresor mot s. kommo de till ett annat land, som var skogbevuxet och som de därför kallade Markland (skogsland); en i närheten däraf belägen ö, på hvilken en isbjörn dödades, kallades Björnön (fnisl. Bjarney). Sedan seglade nordborna längre mot s. och stötte på ett land, där de vid en udde funno en skeppsköl (möjligen tillhörande något af de skepp, som förliste för Erik Röde, då han 985 seglade från Island till Grönland), hvarför de kallade udden "Kjalarnes". Därpå seglade de, alltjämt med landet om styrbord, längs en sandig kust ("Furdestranden", fnisl. Furðustrandir) till en mera inskuren kust, där de lade till i "Straumsfjorden" och öfvervintrade. Förut hade Thorfinn sändt skotska löpare söderut i landet, och dessa återkommo efter tre dagar, medförande sädesax och vindrufvor, hvaraf man fann, att man var i "Vinland". Frågan var blott, om man skulle söka det mot s. eller resa n. om Furdestranden och förbi Kjalarnes. Thorhall Veideman med ett skepp föredrog det senare; men då han skulle segla om Kjalarnes, dref västanvinden honom ut till hafs till Irland, där han och hans folk, "efter hvad köpmän berätta", gjordes till trälar. Thorfinn och de öfrige seglade däremot söderut och funno vid en flodmynning ett ställe (Hóp), där det fanns hvetefält och vildt vin. De stötte äfven på skrälingar, med hvilka byteshandel inleddes om vintern, men hvilka slutligen visade sig fientliga, så att Thorfinn måste draga sig tillbaka till Straumsfjord och stannade där följande vinter (1005--06), hvarefter de på sommaren återvände till Grönland, under vägen landstigande i Markland, hvarifrån de hemförde två skrälingebarn. Från denna "Hauksbokens" version af V:s upptäckt skiljer sig "Flatöbokens" i flera väsentliga delar. Den senare utgör icke, såsom den förra, en själfständig, sammanhängande berättelse, utan är sammansatt af två i en större saga -- Olof Tryggvessons -- af redaktören, prästen Jon Þorðarson, inflätade mindre berättelser: en om Erik Röde och hans son Leif, hvilken utgör ett utdrag ur Erik Rödes saga, och en om grönländarna ("GrœnlendingaÞáttr"), som till hela sitt innehåll står alldeles oberoende af den öfriga isländska litteraturen och bär intyg om, att dess förf. icke känner den äldre traditionen om Vinlandsresorna. Enligt "GrœnlendingaÞáttr" är det ej Leif, utan en i sagorna eljest alldeles obekant person, Bjarne Herjulfsson, som först får V. i sikte, hvilket sker, då han under en resa från Island till Grönland blir af storm drifven mot s. v. och då stöter på Amerikas fasta land, redan 985. Först 16 år därefter företogs en verklig upptäcktsresa af Leif Eriksson, som finner och namnger samma Helluland och Markland som Thorfinn, men hans V. har ett helt annat läge än det, som skildras i "Hauksboken". Man får närmast intrycket af en kust mot n., som har lång utsträckning i ö. och v. och flera fjordar ingående mot s., så att man måste starkt våldföra skildringen för att kunna identifiera denna ortbeskrifning med kusterna af Nord-Amerika. Att förf. supplerar traditionen genom egen uppfinning, röjer sig bl. a. däri, att Helluland blifvit utrustadt med stora glaciärer (som bekant finns det intet land i Nord-Amerika s. om Grönland, som har sådana), att klimatet i V. är så tropiskt, att där om vintern icke kom frost och gräset icke vissnade; vindrufvorna upptäckas om vintern och insamlas på våren; upptäckaren, som var en tysk med det egendomliga namnet Tyrker, blir drucken af att äta drufvor, och vinstockarna skildras som stora träd, hvilka fällas för att användas som timmer o. s. v. Leif hemreser redan följ. år, men efter honom företagas, enligt "Flatöboken", ej mindre än tre särskilda färder till V., först en året därpå under Thorvald Eriksson, därefter en misslyckad sjöresa af Thorstein, så en af Thorfinn och slutligen en af Erik Rödes dotter Freydis, alla bekanta personer från "Hauksboken". Då reseberättelsens uppgifter om de tillryggalagda distanserna i flera fall äro uppenbart felaktiga och kursriktningen ofta blott summariskt angifven, möta stora svårigheter att närmare identifiera de besökta trakterna; särskildt ha åsikterna om Vinlands läge varit delade. Vid försöken att bestämma det höll man sig icke blott till sagans naturskildringar, utan äfven till en dunkel uppgift i "Flatöboken" om den kortaste dagens längd ("sol hafdi Þar eyktarstad ok dagmalastad a skamdegi"), genom hvilket man trodde sig kunna bestämma latituden. Men tolkningen af "eyktarstad" var så osäker att, medan somliga bestämde latituden till 58° 26' (norra Labrador), fingo andra den till 41° 24' (kusten af Rhode Island). Denna sista åsikt förfäktades särskildt af Rafn i "Antiquitates americanæ" (1837), där han sökte visa, att V. låg på den kuststräcka v. om Cape Cod,