- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 32. Werth - Väderkvarn /
701-702

(1921) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vinland - Winlin - Vinlusen l. Vinrankslusen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som nu tillhör Rhode Island och Connecticut. Sin åsikt stödde han f. ö. på "Flatöbokens" berättelse och på några i Nya England funna förmenta fornlämningar, hvilka han ansåg härstamma från en gammal nordisk koloni i dessa trakter. Rafns hypotes blef snart en i Norden allmänt omfattad åsikt, som rubbats först genom nyare forskningar. Det har visats, att hans tolkning af "eyktarstad" är alldeles godtycklig och att man af detta uttryck endast får veta, att iakttagelsen gjorts s. om 50:e breddgraden, men icke hur långt, att han gjort våld på sagornas uppgifter om nordbornas segling utefter kusten samt att tornruinen vid Newport (se d. o.), i hvilken Rafn ville se en gammal nordisk rundkyrka ("baptisterium"), är en af guvernören Arnold (1615--78) byggd väderkvarn och hällristningarna på Dightonklippan i Massachusetts af indianskt ursprung. Professor G. Storm, hvars behandling af Vinlandsfrågan varit grundläggande för den senare forskningen, tillägger "Hauksbokens" berättelse obetingad auktoritet framför "Flatöbokens", den hittills allmännast följda källan, anser på grund af naturskildringarna och uppgifterna om de seglade afstånden, att Helluland är Labradors nordöstkust, att Markland är Newfoundland och att man ej kan förlägga V. längre söderut än södra delen af Nova Scotia, att Thorfinns vinterkvarter Hop legat på sydöstra kusten af denna halfö, där vinrankan ännu växer vild och dalsänkorna äro bevuxna med vildt ris (Zizania aquatica l. Hydropyrum esculentum), att "Kjalarnes" är den östligaste udden af Cape Breton, att "Furdestranden" är den långa sandiga stranden på Cape Bretons östkust och "Straumsfjord" någon af fjordarna i nordligaste Nova Scotia, kanske Gut of Canso, som sent befanns vara ett sund. I V:s och Marklands "skrälingar" är Storm mera benägen att se indianer af den då på Newfoundland och i Nova Scotia kringströfvande micmacstammen än eskimåer. Storms kritik af källskrifterna och hans bestämning af deras inbördes värde ha icke mött någon allvarlig gensaga; däremot ha hans geografiska identifieringar, som till en början ansågos afgörande, af senare forskare blifvit dragna i tvifvelsmål. Fridtjof Nansen har gått så långt, att han velat h. o. h. frånkänna Vinlandssagan all trovärdighet, ehuru han visserligen ansett antagligt, att de gamle nordborna känt den amerikanska kontinenten och alltså besökt densamma. Sagans ursprung ser han i den antika myten om "Insulæ Fortunatæ" (De saligas öar), hvilken, öfverflyttad till Norden, utsmyckats med drag ur den iriska sagokretsen om S:t Erandans ö (se Brandanus). Berättelsen om Thorfinn Karlsefnis resa skulle således vara en roman, hvars sannolikhetsprägel hade sin grund blott i den isländska litteraturens realistiska framställningskonst. Nansens mening, mot hvilken bl. a. Finnur Jónsson kraftigt opponerat sig, torde dock ej ha vunnit många anhängare. Detsamma kan sägas om det inlägg i frågan, som gjorts af professor William Hovgaard, hvars förtjänst väsentligen ligger i detaljbeskrifningen af länderna i fråga, men som vid sagans tillämpning på dessa återgår till Rafns okritiska ståndpunkt och förlägger V. till Cape Cod, under det att han låter Thorfinns resa sluta vid Newfoundlands östkust. Senast har professor H. P. Steensby åter upptagit frågan från geografisk synpunkt: han antar liksom Storm, att Helluland är Labradors nordöstkust, men Markland identifierar han med den skogbevuxna sydliga delen af samma kust och Björnön med nordspetsen af Newfoundland. Han förmenar vidare, att Thorfinn, efter att ha genomseglat Belle-Isle-sundet mellan denna ö och fastlandet, färdats mot v. utefter Labradors sydkust, hvilken väl motsvarar sagans beskrifning på "Furdestranden", samt att han slutligen kommit till S:t Lawrence-flodens mynningsvik, som skulle vara "Straumsfjorden". Längre in i denna vik, vid den nuv. staden S:t Thomas ej långt från Quebec, finner Steensby lokalförhållanden, som passa in på Thorfinns vinterkvarter "Hóp"; i närheten däraf skulle alltså det egentliga V. ha varit beläget. I några fall synes Steensbys tolkning väl grundad, men i andra förefalla, att döma af kartorna, Storms förklaringar vida naturligare. Det sista ordet i afseende på V:s läge torde därför ännu ej vara sagdt; möjligen kunna undersökningar på ort och ställe, som särskildt Finnur Jónsson förordat, leda till frågans definitiva lösning; huruvida Steensbys för ändamålet företagna resa till Amerika ledt till något resultat är ännu icke bekant, då han afled under hemfärden, okt. 1920. F. n. synes man få stanna vid, att V. motsvarar någon del af Canadas sydöstra kustland; att berättelsen om dess upptäckt i hufvudsak är sanningsenlig, kan däremot ej betviflas. Isländska sagor omnämna intet senare kolonisationsförsök i V. efter Thorfinns; däremot förmäla isländska annaler för 1121, att Grönlands förste biskop, Erik Gnupsson, "sökte V.", och för 1347, att ett litet grönländskt fartyg, som varit i Markland, af stormen drifvits till Island. Sedan detta år omtalas V. ej mer, och i det följande årh. synes hela traditionen därom vara utdöd på Island liksom i den öfriga Norden. -- Jfr G. Storm, "Studier över Vinlands-reiserne, Vinlands geografi og ethnografi" (i "Aarböger for nordisk oldkyndighed og historie", 1887), "Eiríks Saga Rauða og Flatöbogens Grœnlendingaþáttr", utg. af G. Storm (1891), Fr. Nansen, "Nord i Taakeheimen" (1911), W. Hovgaard, "The voyages of the norsemen to America" (1914), och H. P. Steensby, "The norsemens' route from Greenland to Wineland" (1918), och "Nordboernes opdagelse af Amerika" (Ymer, 1919). (E. W. D.) Winlin. Se Erwin. Vinlusen 1. Vinrankslusen, Phyllofxera vast?trix, zool., en till fam. Phylloxerinæ bland bladlössen hörande art, som är vinodlingens farligaste fiende. Den skiljer sig från de äkta bladlössen därigenom, att alla generationer äro äggläggande och att ryggrör saknas. De egentliga skadegörarna äro de generationer af vinlusen, som lefva på vinstockarnas rötter, där de genom sugning framkalla karakteristiska uppsvallningar (fig. 1). Dessa gallbildningar angripas af bakterier och svampar, så att de dö och ruttna bort. På detta sätt kunna vinstockarnas rötter småningom förtäras, så att plantorna vissna. Dessa på rötterna förekommande löss äro alla partenogenetiska honor, som lägga ägg utan befruktning och, efter hvad man numera vet, ensamma äro tillräckliga för

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 3 18:40:56 2026 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfcl/0375.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free