737 W?nffier anmälan af Wi?ster, mot hviìken Poul Möller uppträdde till W:s försvar, ökade den ömtålige skaldens dystra stämning. Den är tydligt skönjbar i de båda diktsamlingar, som utkommo 1840, Sang og sägn och Haandtegninger, hvilkas mörkare färg-ning icke föll kritiken på läppen. Skaldiskt visade de ingen sänkning; där funnos så utomordentliga ting som Længsel ("Jeg kunde slet ikke sove") och Vaarsang i höst. W:s finansiella förhållanden voro emellertid alldeles förtviflade, så att han nödgades tillgripa de mest förödmjukande utvägar för att kunna lifnära sig. Han sökte förgäfves en inspektörsplats vid en skola och fick icke det klockarämbete vid Frue kirke, som han sökte, emedan man fann honom för god för platsen. I början af 1841 sökte han trots sin motvilja ett prästgäll, då han helt oväntadt anställdes som lärare i danska, med titeln professor, för prinsessan Marianne af Mecklenburg-Strelitz, hvilken nyss för-lofvats med danske kronprinsen. Lärarskapet tog plötsligt slut, då han i april 1842 fick afsked, af grunder, som ej blifvit bekanta (man har utan bevis förmodat en förälskelse i lärjunginnan), men han fick uppbära sin lön i ytterligare tio år. Samtidigt hade hans böjelse för Julie Werliin (född Lütthans 1813, d. 1881), som 1834 blifvit gift med en begåfvad och kunskapsrik, men hård och häftig präst, blifvit allt starkare. Fru Werliins äktenskap vardt olyckligt och upplöstes 1843. Fem år senare förenades hon och W. Skalden hade då i sin dikt redan länge bragt den älskade en rik poetisk hyllning, sedan oafbrutet fortsatt ända till hans död, i den stora cykel dikter, som bär titeln Til een. De första 23 af dessa dikter ingingo i Digtninger (1843), icke mindre än 67 upptogos i Lyriske digte (1849), 11 i Nye digte (1851) och l i Nye digtninger (s. å.). 1859-60 utkommo W:s Samlede digtninger (8 bd), där cykeln, tillökt med nya, otryckta sånger och satt i kronologiskt sammanhang, omfattar 137 dikter, i hvilket skick den fått klassiskt rykte och ofta tryckts om. Till den hör emellertid en mängd senare: 15 i Brogede Made (1865), 25 i En samling vers (1872), 32 i Efterladte digte (1880) och 51, som 1918 offentliggjordes af J. Clausen med monografisk omram-ning i "Chr. Winthers digt-cyklus Til een". Cykeln är kärnan i W:s erotiska diktning, den skildrar en hel kärleksroman, alltifrån den tid, då de älskande af yttre hinder stängdes från hvar-andra, till den, då de, längesedan förenade, stodo vid lifvets gräns, och han - tre veckor före sin död - i den sista dikten ber att få kallas bort först. I lyrisk förklaring ger cykeln hela denna lefnadssaga; ridderlig, aldrig svikande beundran och dyrkan af henne, uttryckta i en blommande rik och varm, än visaktigt lätt, än hymnartadt hög lyrik, skiftad med små versepistlar, tillfällighetsvers, situationsbilder, allt af en innerlighet, en personlig stämningsmakt, som har få likar. W:s lif saknade likväl ej svåra sorger och motgångar af ven under den senare epoken. 1851 rymde han undan procentare, och förhållandena i hemmet voro ofta oroliga och vanskliga, framför allt emedan hans styfdotter, som var helt eller hälft sinnessjuk och som genom sin mor tyranniserade familjen, framkallade ständiga konflikter och oupphörliga flyttningar, hvilket W. utan knöt underkastade Tryckt den 1G/7 21 sig, men som hans diktning och lefnadsmod ledo af. En resa till Italien 1854-55 afbröt hans arbete på Hjortens flugt (1855; många uppl.), en längre romans från riddartiden, fylld af natur-och älskogsstämning, där han i Folmer sånger, "den f ärende svend", tecknat en idealbild af sig själf; dess form är en variationsrik art af nibelun-genstrofen; dikten är en af Danmarks mest populära. Flera andra resor under senare år kostade mycket på honom, sliten som han var af allehanda förvärfsarbeten - barnböcker, öfversättningar o. d. - och plågad af en tilltagande blindhet, som likväl botades genom operation. Till slut valde Julie W. Paris, där W. vantrifdes, till familjens uppehållsort, och Köpenhamnshemmet upplöstes, utan att husfadern blifvit åtspord. Sedan W. dött i Paris, fördes hans stoft till Köpenhamn; hans staty restes 1897 på Frederiksberg. Af hans öfriga vittra verk äro att anteckna berättelserna To for-tællinger (1839), Fire noveller (1843), bland hvilka En aftenscene, som behandlar en af sägnen berättad episod ur Oluf Eorchs (se denne) lif, är W:s bästa prosadikt, I naadsensaaret (1874) och Et vendepunkt (1876). 1905 utkommo W.s Samlede digtninge i 11 bd. I motsats mot det stora flertalet af sina samtida på Danmarks parnass var W. uteslutande konstnär, blandade sig ej i den politiska diskussionen, lefde tillbakadraget, skydde utvärtes hedersbevisningar och allt gny kring sitt namn, var i stort sedt oberörd af litterära skolor och påverkningar. Han närmade sig som typ den romantiska skalden från århundradets tyska och, i mycket mindre grad, engelska nyromantik: Uhland, Heine och något Byron bjuda beröringspunkter. Folkvisan och medeltidsballaden ligga på djupet af hans sinne, men i deras tongångar klädde han yttringarna af ett modernt känslolif och en blodfull verklighetsuppfattning. Georg Brändes har träffande sagt, att det Danmark, som skildras i W.s dikter, är ett med blott naturtrogna drag utrustadt, men likväl annat och bättre än det reella: all sötma och all doft, som finnas där, strömma genom dikterna, hvilkas oförstörbara karaktär är behag, harmoni, skönhet. Det som åldrats är en del romanser af äldre snitt, i hvilka W. mest påminner om den äldre romantiken, och den samling kärleksnoveller från landet, som bär namnet Trœsnit (de flesta från hans första samling, ofta utg. särskildt), på sin tid beundrade för sin realism och på sitt sätt epokgörande, numera förefallande lika irreala som den gamla herdediktningen. Hans af dansk-tyska kriget framkallade dikter äro matta, och med undantag af den ypperliga Scene i et romerskt osteri skref han väl knappast något af värde utanför sitt strängt begränsade område. En af Danmarks störste lyriker, har han besjungit sommaren, ungdomen, kärleken med en trohet och styrka, som vunno åt honom allas hjärtan. - På svenska litteraturen har han ej varit utan inflytande. Det spåras redan hos Orvar Ödd och är synnerligen märkbart hos Snoilsky (se denne), som knöt ett personligt vänskapsband med W. och hans* maka samt egnat honom ett par sånger; i brefsamlingen "Carl Snoilsky och hans vänner", I (1917), meddelas ett stort antal bref af dem till Snoilsky; jfr äfven "Ord och bild", 1917, s. 577 ff. bref af 32 b. 24