74? Violacèer-Violin 748 är det nedersta kronbladet försedt med en hcn-ungsforande sporre. Ståndarna ha mycket korta strängar och knapparna tätt sammanslutna kring stiftet. Knappbandet är vanligtvis utdraget till ett fjällikt eller hinnaktigt bihang of van knappen. Frukten är oftast en 3-valvlig, enrummig kapsel, som har de många fröna fästa längs midten aí valveln. Af de 15 släktena finnes endast l, Viola, i Europa. Familjens nytta är ringa. Arter af Rinorea, Anchietea, Hybanthus (Jonidium) och Viola ha medicinsk användning, flera Viola-arter äro välbekanta prydnadsväxter. O. T. S. (G. L-m.) Violacèer, bot. Se Violaceæ. Viola da braccio [-åla -bra'ttjå], it., mus. Se Viola. Viola da gamba [-åla], it., mus. Se Garnba och Y i o l a. Viola d'amcre [-åla darnåre], it., mus. Se Viola. Viola da spalla [-åla], it., mus. Se Viola. Viola di bordone [-åla di bårdåne], it., mus. Se Baryton 1. Violalg, bot. Se Luft al ger. Viola pompösa [-åla -påsa], it., mus. Se Viola. Violaria, violfält. Se Cheira.ntb.us. Vjölblock. sjöv. Se F i o l b l o c k. Viole d'arnour [viå'l darn?r], fr., mus. Se Viola. Viöleìlte, V iolent em e;n te, it., mus., häftigt, våldsamt. Viol?ra (lat. viol?re), våldföra, kränka. Sufcst. Violation. Violett (fr. rialet), "violblå", kallas den färg i spektrum (se d. o. med pl.), som består af de i en glasprisma mest brytbara af de synliga ljusstrålarna. Utanför det synliga spektrum vidta de s. k. ultravioletta strålarna (sa Ultraviolett ljus), som ej ge ljusintryck på vårt öga, men däremot tillika med de violetta äro mest verksamma, när ljuset sönderdelar vissa sammansatta kemiska ämnes, och därför äfven kallas "kemiska strålar". Jfr Fotokemi. - En annan egenskap hos violett och ultraviolett ljus, som först på de senare åren blifvit upptäckt, är förmågan att framkalla elektriska fenomen. Jfr Fotoelektriska fenomen. - Violetta färgämnen (se Färg, sp. 274) äro anilinfärgerna metylviolett, Hofmanns violett m. fl. (se Anilinfär-ger). I st. f. "violett" säges i dagligt tal ofta "gredelin", "gridelin" (af fr. gris de lin). E. S.* Violettblindhet. Se Färgblindhet. Vi?lfamiljen, bot. Se Violaceæ. Violin (it. violino, diminutiv af vi?la, se d. o.), mus., det minsta af nu brukliga stråkinstrument (se d. o.) och jämte sina tre syskon (altfiolen, vio-loncellen och kontrabasen) utvecklad ur den äldre violan (se Viola). Troligen har instrumentet småningom framgått ur den äldre formen i slutet af 1400- och början af 1500-talet samt sedan genom Gasparo da Salò och Maggini i Erescia, Stainer i Tyrolen och framför allt Stradivari samt familjerna Amati och Guarneri i Cremona vunnit en så hög grad af fulländning, att nu sedan bortåt 250 år ingenting ändrats i dess konstruktion, utan tvärtom de gamla "öremonesarna" gälla som oupp-hinneliga mönster (det enda, som ändrats, är själfva stråken, hvilken först genom Tourte i Violin (stradivarius.) slutet af 1700-talet fick sin nuv. gestalt, men förut var mera bågformigt böjd; se Stråke). Dessa gamla violintillverkares hemliga konst att få tonen i instrumenten vacker och stor har gått förlorad och ej kunnat återupptäckas; ovisst är alltjämt, om dessa företräden berott på proportionerna, träets sort och behandling eller den använda fernissans beskaffenhet och omsorgsfulla anbringning samt långsamma torkning under söderns solhetta (jfr Stradivari). Violinen består af två något kupiga och på sidorna svängda träskifvor, den of re af furu, den undre af lönn, förenade genom träribbor, s. k. sarg, så att det hela bildar en ihålig låda. Omkring hela omkretsen af skifvorna går vid deras kant en smal inläggning af tre lag faner. of re skifvan, resonansbottnen, är på midten genomskuren af två f-formade ljudhål, mellan hvilka är i lådan instucken en upprätt ljudpinne, tjänande som stöd för det hvälfda stallet, öf-ver hvilket strängarna spännas. Från lådans öfre ända utskjuter en hals, försedd med ett gripbräde och ytterst slutande i en snäckformig afrundning. Vid instrumentets nedre del fasthållas strängarna i sträng hallar en samt löpa därifrån öfver stallet, gripbrädet och sadeln upp i snäckan, där de fästas vid de skrufvar, medelst hvilka spänningen regleras. Strängarnas effektivt vibrerande del är den emellan stallet och sadeln; stallet öfverbringar strängarnas vibration till resonansbottnen. Af de fyra tarmsträngarna är den lägsta öfverspunnen (med silfvertråd). De stämmas i rena kvinter: g d1 a1 e2 (afvikande stämning begagnas någon gång af virtuoser och bondspelman). Den högsta strängen (e-strängen) benämnes ofta kvint). Noteringen sker i G-klav, som därför äfven kallas violinklav. Violinen är till sin natur ett melodiskt, enstämmigt instrument. Fler-stämmigt spel är äfven möjligt; mer än två strängar kunna dock ej strykas samtidigt, utan endast efter hvarandra (arpeggio), till följd af stallets kullriga form (öle Eull .skar sitt stall mera rät-linigt för att möjliggöra ackordspel). För tonernas frambringande nedtryckas i olika lägen strängarna af vänstra handens fingrar undantagandes tummen, i de fall då ej strängarna skola lösa strykas af stråken. Fiolhalsen hvilar mellan vänstra handens tumme och pekfinger, medan instrumentets motsatta ända stödes mot skuldran och hålles af hakan. Om fingret ej fastklämmer strängen intill gripbrädet, utan endast lätt berör densamma i bråkdelar af dess längd, ger stråkdraget flageolett-toner (se Flageolett-ton) 1. harmoniska öfvertoner af mera flöjtlik, eteriskt fin klang; ett annat spelsätt är pizzicato, då strängen knäppes i st. f. att strykas. Klangen förändras äfven genom användning af sordin (se D amma re, med fig.). - Genom säir