749 Violinist-Viol!et-le-Duc 750 deles stor förmåga af såväl klangmodulering som tekniska prestationer och själiskt uttryck är violinen det förnämsta af orkesterns instrument och utanför orkestern det af både virtuoser och dilet-tanter mest anlitade näst pianot. I orkestern delas violinerna i två stämgrupper. l:a och 2:a violiner; de förra ha merendels på sin lott de sångbara fraserna och passagespel-i högre lägen, de senare mest en kontrapunkterande, ledsagnings- eller fyll-nadsstämma. Eiklig violinbesättning förädlar orkesterklangen. - De båda stora grundläggarna af violintekniken äro Corelli och Tartini med dennes föregångare Torelli, Yivaldi och Veracini. Bland elever af Tartini märkes bl. a. Nardini. Elever af Corelli voro Geminiani, Locatelli och Somis, hvars lärjunge Pugnani tillika var Tartinis och sålunda sammansmälte båda riktningarna samt medelst Viotti öfverantvardade dem åt eftervärlden. Med Viotti öfvergick italienska skolan i den inflytelserika franska, hvars hufvudmän voro Eode, Baillot och Kreutzer. Direkt från dem öfvertogs ledningen i viss mån af den belgiska (franskbelgiska) skolan, som har att uppvisa namnen Bé-riot, Vieuxtemps, Prume, Leonard, Massart, Mar-sick, Wieniawski, Sarasate, Ysaye, C. Thomson, Sauret. I spetsen för en gedigen tysk violinskola stod Spohr, efterföljd af Ferd. David, Molique, Joachim, Wilhelm j m. fl. Från österrikiskt centrum i Wien utgingo Bohm, Mayseder, Ernst, Hauser, Hellmesberger och den förnämsta af alla kvinnliga violinister. Vilma Neruda, medan Prag blef bömiskt centrum genom violinmästarna Laub, Qndficek, Sevcik och Kubelik. Alldeles för sig själfva stodo virtuoserna Ole Bull, Paganini och Lipinski. I Berlin utbildade Joachim utmärkta förmågor, bl. a. Auer, som sedan i Ryssland har uppammat ett antal violinistiska "underbarn" (Misja Elman m. fl.). Bland nyare internationella berömdheter på området må det vara nog med att erinra om Marteau, Petjnikov, Kreisler, Bur-mester, Kathleen Parlow och Vecsey. I Sverige framträdde J. F. Berwald (elev af Kode), Pacius (elev af Spohr), Nagel (elev af Paganini), Randel (elev af Baillot), F. Book (elev af Leonard och Joachim), Lindberg (elev af David och Joachim), Zetterqvist (elev af Leonard), Aulin (elev af Sauret), Kjellström, Ruthström (elev af Joachim), i Danmark Wexschall, T of te, Ant. Svendsen, Frida Schytte, F. Henriques och P. Möller. - Instruktiva violinskolor ha skrifvits af Baillot, Spohr, Alard, David, Dancla, Ondficek, Joachim m. fl. - Litt.: Vidal, "Les instruments à archet" (3 bd, 1876-78), Rühlmann, "Die geschichte der bogeninstrumente" (1882), Witting, "Geschichte des violinspiels" (1900), Pierrard, "Le violon" (1902), R. Hofmann, "Führer durch die violin-literatur" (1905), v. Wasielewski, "Die violine und ihre meister" (5:e uppl. 1910), Emery, "The violinisfs dictionary" (1912), och v. Lütgendorff, "Die geigen- und lautenmacher vom mittelalter bis zur gegenwart" (2:a uppl. i 2 bd, 1913). Violin är äfven benämning på en trångt mensu-rerad, till klangen något skarp 8-, 4- och 2-fots tennstämma i orgeln. A. L. (E. F-t.) Violinist, violinspelare. - V i o l i n i's t i s k, som är utmärkande för violinens klangförhållanden och det konstnärliga violinspelet. Viol?nklav. mus. Se G-klav och K l a v. Viol?no piccolo [-nå pi'kålå], it., mus., "srnå-fiol". Se Piccolo och Pochette. Yiol?no pr?rno [-å -å], it., mus., första violin. - Violino secondo [-kå^då], andra violin. Se Violin. Violinprincip?l, mus., en i orglar förekommande tennstämma med trång mensur och 8, 4, sällan 16 fots tonhöjd. Jfr Principal 2. Violle [viå'l], Louis Jules Gabriel, fransk fysiker, f. 1841 i Långres, dep. Haute-Marne, studerade vid Ecole normale supérieure i Paris sedan 1861, blef docteur-ès-sciences i Paris 1870 samt professor i fysik 1872 i Grenoble och 1879 i Lyon. 1884-1903 var han anställd vid Ecole normale supérieure och sedan 1892 professor i fysik vid Conservatoire national des arts et métiers i Paris. V. har utgett åtskilliga arbeten, hvar-ibland de förnämsta falla inom värmeläran, sär-skildt strålningsläran. Han bestämde 1870 den mekaniska värmeekvivalenten i sin doktorsafh. och fann värdet 435,6, således omkr. 2,2 proc. för högt. 1877-95 utförde han flera undersökningar om kroppars värmekapacitet vid höga temperaturer medelst en af honom konstruerad kalorimeter; sär-skildt undersökte han platina, guld, palladium och grafit. Han konstruerade 1874 en pyrheliometer, med hvilken han utförde flera mätningar af solstrålningen, såsom på Mont Elanc 1876 och i Algeriet 1877 ("Annales de chimie et de physique", 1879) samt i ballong 1898. 1877-95 bestämde han strålningen från starkt upphettade och glödande kroppar och uppställde en särskild strålningslag, som dock är starkt oriktig, hvilket synes däraf, att han fann solens effektiva temperatur vara endast 1,500° i st. f. omkr. 5,500° (se Solen, sp. 310). Langley har också 1884 underkänt hans pyrheliometer. V. har undersökt äfven den elektriska ljusbågen och konstruerat en elektrisk ugn. Såsom ljusenhet har han föreslagit strålningen från en l kvcm. stor yta af platina vid dess smält-punkt (1884). Tills, med Vautier har han (1886 -95) utfört akustiska undersökningar, hvarvid han fann, att öfvertonerna fortplanta sig långsammare i rör än grundtonen. V. utgaf 1883 en Cours de physique. Led. af franska vet. akad. 1897. s. A-s. Viollet [viålä], Paul, fransk rättshistoriker, f. 24 okt. 1840 i Tours, d. 22 nov. 1914 i Paris, var 1866-76 arkivarie i Archives nationales, därefter bibliotekarie vid juridiska fakulteten och sedan 1890 professor i rättshistoria vid École des chartes. Han är mest bekant genom Histoire du droit civil frcmpais (1885; 3:e uppl. 1905), pris-belönt aí Franska akad., och Droit pullic. Histoire des institutions politiques et administrativ e s de la France (3 bd, 1889-1903), behandlande medeltiden, hvartill slöt sig Le roi et ses ministres pen-dant les trois derniers siècles (1911). Han framhöll, att vi på alla områden stå i utomordentlig skuld till medeltiden. Hans förträffliga edition af "Etablissements de saint Louis" (4 bd, 1881-86) torde vara den första franska rättskälla, som ut-getts på fullt vetenskapligt sätt (J. Steenstrup i "Dansk hist. tidsskr.", 8:e række, V). Viollet-le-Duc [viål? lo dy'kk], Eugène Emma nu el, fransk arkitekt och författare, f. 27